Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 33, den 14 maj 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAL,
Forts. fr. sid. 517.
ningshuset efter äggen och kaffet. Ungdomsskaran
var upptagen af att betrakta ett fågelbo i
trädgårdens bortersta hörn, och så blef han för en minut
ensam med Magda, som stod inne i bersån och
rätade på blommorna på frukostbordet.
— Magda!
Hon såg envist ner och låtsade sig ei höra hans
tilltal.
— Magda, upprepade han, Magda, se på mig!
Hon slog långsamt och försiktigt upp ögonen
och mötte hans blick med skygg tveksamhet.
Rodnaden steg upp på hennes kinder, och hon
såg högst olycklig ut.
Magda, vill du inte se på mig så länge att du
förstår, hvad jag har att säga dig? Han kände
själf, att hans röst hade en värme, som inte kunde
missförstås. Och Magda missförstod ej–-.
Tiden gick, och hennes blyga flickförälskelse blef
till en mogen kvinnas brinnande hängifvenhet.
För honom var hon alltjämt densamma, den bästa
som fanns på jorden, men — — — Per Brogren
gjorde ett kort afbrott i sin tankegång. klagaren
i hans inre pockade på klart besked utan omsvep,
och han hade inget besked att ge — - — —
Nå ja, kamratlifvets lockelser, den medfödda
olusten för alla ansträngningar, dagdrifveriet, som tog
honom fången, det ena som det andra gjorde, att
han aldrig hann fram till examen. Magda gick
igenom seminariet och fick plats i en annan stad,
hans föräldrar dogo kort efter hvarandra, arfvet,
som var mindre än han väntat, smälte snart bort,
och han såg sig nödsakad lämna universitetet
och ge sig ut i det praktiska lifvet, som det heter.
Men det praktiska lifvet hade ingen riktig
användning för honom, och så blef afskedet från
Magda en bjudande plikt. Tiden är emellertid en
skicklig läkare, och när Magda för snart åtta år
sedan gifte sig med godsägare Clas von Barr, en
äldre, rik och högdragen herre, hade det sagts
honom, hade han tagit det med stort jämnmod.
Det hade till och med känts som en lättnad för
hans understundom sjuka samvete. Han visste,
att äktenskapet hittills varit barnlöst. Kom så i
dag tillkännagifvandet om "en sons lyckliga
födelse." En son — där var det igen, ordet, som
visade meningslösheten i hans eget lif. Rotlös
och hemlös var han. Ett onyttigt ting i världen
utan annat mål än att hålla lifhanken uppe. För
ingen lefvande varelse var han till glädje eller
nytta. Hur annorlunda hade ej allt varit, 6m han
haft en son, ett barn, som varit kött af hans kött
och blod af hans blod, som sträckt armarna emot
honom, när han kommit hem trött efter arbetet,
utledsen på människorna, en gosse, som han fått
hjälpa att stafva på lifvets svåra alfabet — — en
son, i hvilken han lefvat vidare, och som i sin
tur satt söner i världen, söner, hvilka knutit vid
kedjan och smidt den samman med ädel
plikttrohet eller lysande bedrifter allt efter hvars och ens
egenart–— Om det varit så, då hade han
hvarken varit hemlös eller rotlös, då hade också
han varit en sammanhållande del i den stora
släktkedja, som före honom funnits i århundraden;
inte som nu en sönderbruten länk i skräpvrån.
Han andades tungt som efter en lång och
mödosam vandring. Se, nu var själfbekännelsen
gjord, och nu kunde domen falla. — — — —
Med ännu raskare takt än vanligt steg i
detsamma fru Andersson in för att fullgöra sina
vanliga kvällssysslor i herr Bogrens rum.
— Bevars! Är herr Bogren inte ute och äter?
Hur kan det komma sig? Fru Andersson blef i
pur förvåning stående nere i dörren. Men då
herr Bogren icke gaf något lifstecken ifrån sig,
där han satt i skrifstolen framför den förkolnade
brasan, gick fru Andersson honom litet närmare
in på lifvet och tillade med sin blidaste röst:
— Men det var sant, god afton härinne, skulle
jag väl säga. God afton, herr Bogren.
— God afton, svarade Bogren tankspridt,
stoppade ner pappasken i nattrocksfickan ochflyttace
sig själf och stolen bort till skritbordet. Där
bredde han ut ett stort pappersark framför sig och
doppade pennan i bläcket, men mera blef det ei.
Fru Andersson tog energiskt itu med
bäddnin-gen, och det blef ett par minuters tystnad. Mtn
eftersom tystlåtenhet icke hörde till fru
Andersson starkaste sidor, gjorde hon snart ett nytt
försök att få ett samtal i gång.
— Aldrig kunde jag tro. att inte herr Bogren
var hos Fredrikssons och åt vid den här tiden
Men jag kommer förstås litet sent i kväll. Herr
Bogren får ursäkta mig för det, men se, jag har
så att säga haft laga förfall. Hennes röst lät så
’ smittosamt glad, att Bogren ej kunde underlåta
att kasta ett öga på henne.
— Och det har varit? frågade han alltjämt med
pennan i hand.
— Jo se, dotter min, som är gift med snickare
Åhlund, herr Bogren vet, har fått en gosse i dag,
en stor, präktig gosse. Det kom i hast ett stort
allvar och mycken värdighet öfver fru Andersson.
Bogren lade pennan ifrån sig och vände sig om
i stolen.
— Hur var det fru Andersson sa’? En gosse...?
— Jo, en gosse, upprepade hon, ett krytt och
duktigt litet gossebarn.
Bogren reste sig upp och gick med en för
honom ovanlig skyndsamhet bort till den snusbruna
rocken, som hängde på en spik vid dörren, tog
ur plånboken fram en sedel, den enda han för
tilliället ägde, och gick med den i handen rakt
fram till sin gamla städerska.
— Vill fru Andersson göra mig en tjänst?
frågade han med en supplikants ödmjuka tonfall i
rösten. Vill fru Andersson sätta in den här lilla
slanten på postsparbanken för den sistkomne
dottersonens räkning? Alltid kan den väl .någon
gång bli honom till nytta, och snickare Åhlund
tar nog inte illa upp.
Fru Andersson höll femkronan i handen en god
stund, innan hon kom sig för att säga ett ord.
Så neg hon djupt och högtidligt med oförställd
förvåning i sina stora, runda ögon. Men under
tiden hade Bogren hunnit tillbaka till skrifbordet, och
när hon kom fram till honom för att högt uttala siit
tack, satt han stum och döf för yttervärlden och skref
med stora prydliga bokstäfver på pappersarket,
som låg framför honom: Utslag i målet mellan...
En stund senare, då fru Andersson gått, och
han hört hennes steg förtona i det fjärran, som
här betecknades af en brant och knarrande
trätrappa, gick han på nylt bort till byrån och drog
ut den öfversta lådan. Beslutsamt stack han
handen i nattrocksfickan och tog upp pappasken.
Med nervös brådska och ett litet fruset leende
låste han in den i byrålådan och gick tillbaka till
sitt arbete vid skrifbordet. Ett ögonblick lutade
han sig tillbaka i stolen och sökte med oväld
fälla slutdomen öfver sig själf. Den lydde: du
har kört fast i en återvändsgränd och där får du
sitta. Med obarmhärtig tydlighet stod den
vissheten för honom i kväll. — Men hvad mer, tänkte
han? Döden söker i alla fall förr eller senare rätt
på en, antingen man bärs i guldstol öfver torgen
eller sitter fast i en återvändsgränd.
- 527 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
