Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 38, den 18 juni 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR
Forts. fr. sid. 595.
Hvem glömmer den första gången då hjärtat slår
an tonen och sinnet brusar upp musiken som
driftens böljegång i vårars hedentid en gång gaf
oss in att för kommande tusen och åter tusen
år lida och njuta, hvem glömmer blick som
lofvade allt men gaf intet...
Snön fick fäste i fönsterkarmen och gick ner
öfver rutorna. Det skymde all mera i det stora
rummet.
De massiva ekstubbarna knastrade tör slickande
röda lågor och kastade nåzra snabba reflexer öfver
den ensamme mannens allvarliga ansikte som
tycktes ha stelnat i ensamhetens längtan
Timmarna gingo.
Stormen dånade utanför, dess starka och hårda
vingslag klapprade mot ytterväggarna.
Gamle Johan gläntade på dörren.
— Nu doktorn är det riktiga fyket i gång.
Doktor Erik Brehmer nickade."
— Och i kväll behöfver inte doktorn vänta
något sjukbud...
Nej, ingenting skulle störa honom. Ensam skulle
han sitta och smula sönder sitt lif till intet under
tunga tankars tryck och se in i falnad glöd
medan utanför vinterstormens tusen röster talade
sitt mäktiga språk. Gamla minnen skulle stiga
som vattenbubblor på nytt och gammal längtan
sveda än en gång. Men minnen och längtan voro
icke nog, de iörmådde icke ensamma bära hans
själ uppåt.
Eldens sus dog bort ett ögonblick och
stormvindens dån sjönk. -
Då trängde en skärande ångestton genom
tystnaden. Ett rop var det, långt och utdraget och
aflägset, och det var en människas röst i natten
utanför.
Doktor Brehmer reste sig upp och under några
minuter stodo de bägge männen orörligt lyssnande.
Men ropet upprepades icke.
En lykta tändes och de gingo ut bägge. Yrsnön
och mörkret tog dem och från hafvet kom ljudet
af vådornas korthuggna snyftande mot
strandkantens stenar.
— Gå tillbaka Johan och tänd ljus i alla
fönster! Jag går ned mot vägkorset!
Den gamle lydde motvilligt och doktor Brehmer
banade sig ensam väg fram i snön. Vid vägkorset
hörde han ropet ännu en gång. Det kom från
skuggan af det gamla fårhuset af grofhuggen
kalksten och det var en kvinnas röst.
I lä af den höga stengafveln fann han den
vilsegångna. Försiktigt lyfte han henne upp. Hon
svarade ingenting på hans frågor och hon var
tung. Snön var meterdjup. Han skulle icke kunna
bära henne tillbaka hem. In i det tomma
fårhuset bar han henne och lade henne ned i en af
kättarna som var fylld med halm. Lyktan hängde
han på en krok i taket.
Där hon nu låg var det honom omöjligt att se
hennes ansikte men då hon började tala med svag
och otydlig röst var det som om allt lif, all
tankeförmåga och hela hans handlingskraft lämnat
honom.
Det var den kvinna han älskade, det var hans
hustru som kommit till honom i stormvinden.
Nu hörde han åter denna röst som med sina
isande kalla tonfall bragt honom till den nervkris
som sedan förvisat honom till den ensliga trakt
där han nu bodde.
Tusen frågor hvirflade om i hans hjärna.
Hvarför hade hon kommit, hvad ville hon efter alla
dessa år, hur skulle han kunna taga emot hennes
igenkännande? Och han frågade sig om han icke
8 DAG
afslutat det skede af sitt lif där hans hustru hade
en plats.
Nu — nu — nu genast — måste han säga något.
Han måste fatta sritt beslut, tänka, planera, bringa
reda i det kaos af tankar och föreställningar som
hopade sig inom honom, och han måste göra det
nu strax, omedelbart. — Det föll honom plötsligt
in att han kunde begagna sig af följderna af sin
nervsjukdom: då han tillfrisknat hade det gått
flera månader innan han kände igen sina närmaste
vänner. Och hans hustru hade icke sett honom
sedan dess. Med säkerhet visste hon icke att
han nu var fullkomligt frisk igen.
Han tog lyktan och gick fram till henne och
under några minuter betraktade de hvarandra utan
att hans blick förrådde något igenkännande.. Med
ett svagt leende vände hon sig åt sidan.
— Jag gick vilse, sade hon sakta. Jag tog en
promenad. .
Han log. Ty han visste att hon gått för att
söka honom.
— Så lik hon är den Elsa jag kände för länge
sedan...
— Han har förändrats. Han ser äldre ut...
Deras tankar löpte ringdans och voro i fara att
komma vilse på förbjuden mark. Bägge mindes
de det som varit och de lefde i det närvarande.
Doktor Brehmer tog ett steg framåt.
— Kan ni stödia er på mig? Mitt hem är inte
långt härifrån.
— Jag är så trött.
Hon sträckte sin hand mot honom.
— Mitt namn är Elsa van der Balten, sade hon
sakta.
Det var hennes flicknamn. Hon visste icke hur
det kom sig att hon i hastigheten valde just detta.
Och hon blef rädd att hon skrämt honom men
blef åter lugn då hans blick icke heller nu visade
något igenkännande.
— Men jag tror nog att jag kan gå, tillade hon.
Om ni blott låter mig hvila litet.
Hon slöt ögonen och han stod orörlig bredvid
henne.
Det tjöt och hvisslade i det gamla fårhusets
tusen springor och lukten från väggar och golf
var frän och stickande skarp. Det dånade från
hafvet och det sjöng af vindens spel öfver
takresningen. Där stod Erik Brehmer och tänkte
på nytt sin ensamhets tankar. Och
vinterstormen var det som ackompagnerade dem. Den
ensamme är känsligare än andra. Men han ger
heller ej tappt så hastigt, ty han har lärt sig inse
att hans tankar äro värdefulla och fyllda af
sanning just emedan ensamhetens hela lidande
skapat dem och gifvit dem deras form.
Han mindes...
Nej, han ville icke fördjupa sig i minnen.
Verkligheten var nu att räkna med.
Det var kallt: där lång hans hustru och hon
var den kvinna han älskat och kanske ännu
älskade.
— Vill ni låta mig bära er till mitt hem?
frågade han sakta. Ni måste ha något varmt i er
och — jag tror nog att jag skall orka det.
Och han kände att det skulle han också.
Men hon svarade icke. Af de lugna och jämna
andedragen hörde han att hon sof. Och han lu
tade sig ned och lyfte henne försiktigt upp.
— Älskade, hviskade han och kysste det ljusa
håret.
Det var med ett förbrylladt uttryck i sitt
rynkiga gubbansikte Håk-Johan följande morgon
knackade på dörren till doktorsgårdens gästrum.
- 598 -
Forts, å sid. 602.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
