Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 38, den 18 juni 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Forts. fr. sid. 598.
— Doktorn frågar om fröken vill ha frukost
häruppe eller...
— Stig in Johan! Jag är färdig för länge sedan.
Den gamle öppnade dörren men blef stående på
tröskeln utan att se upp.
Redan som liten pojke hade han kommit i den
Brehmerska familjens tjänst. Då gamle kyrko
herden dog följde han med möblerna till sonen.
Han var van att lyda och hade han känt någon
förvåning föregående dag när hans husbonde kom
hembärande med sin egen hustru — visat den
hade han icke.
Fru Elsa gick fram till honom och tog hans
litet motvilliga hand.
— Johan! Känner du igen mig?
— Ja, frun!
Men hvarför stod du då nyss utanför dörren
och kallade mig fröken?
Den gamle såg upp. Och nu mötte han
hennes blick.
— Doktorn minns ingenting. Det är ju sedan
— sedan sjukdomen.
Fru Else vände sig hastigt om och gick fram
till fönstret.
— Och jag älskar honom, älskar honom,
hviskade non sakta för sig själf.
Hon hörde att den gamle gick sin väg men stod
länge kvar och såg ut öfver det hvita snöiältet
som glimmade och gnistrade i solskenet. Hon
log mot solen. Och hon mindes gårdagens
upp-lefvelse, stormvinden. —
Efter frukosten gick fru Else fram till spisen
och satte sig i den stora hvilstolen.
Doktor Brehmer gick fram och tillbaka i
rummet med händerna i fickorna och de tunna, bleka
-läpparna hopknipna om den slocknade pipan. Då
och då såg han bort till den hopkrupna gestalten
framför elden. Det var hans hustru och hennes
ljusa hår fångade en smal solstrimma från fönstret.
— Ni kan röka. Det besvärar mig på intet vis,
sade hon.
Han tände sin pipa och mindes att förr — då
— kunde hon inte tåla tobaksrök.
I år hade hans kärlek brunnit under
ensamhetens tryck. Nu satt hon här, i hans rum, i den
stol där han själf brukat drömma, och hon såg in
i elden som också han gjort dag efter dag medan
yrsnön yrt och vinden växt sig stark på öde
vidder. Hvad ville hon, hvilka tankar rörde sig
bakom den hvita pannan?
Ensamheten sådan han känt och lidit den hade
blifvit honom kär, medvetet hade han knappast
längtat efter en förändring. Men nu då han såg
sin hustru förstod han att de ensamma åren blott
varit en förberedelse till något som ännu väntade
honom.
De två ölandshästarna hade släppts ut på gården
och kommo nu i knastrande snö fram till fönstret
mot hvilkets rutor de buffade sina ångande mulär.
— De äro vana att få socker den här vägen,
sade han och öppnade fönstret och gaf dem några
bitar.
— Mina enda vänner ha de varit! tillade han
litet bittert.
Hans hustru vände sig om mot honom.
— Berätta mig något om ert lif här, bad hon
sakta.
Och han svarade genom att berätta, under det
han gick fram och tillbaka på golfvet.
— Det är en historia soln i motsats till de bästa
sagorna är mycket lång. Det är historien om hur
en man lärde känna lidandet. Och om hur han
blef bekant med sorgen. Den kanske inte skulle
roa er...
Det låg bitter melankoli i hans röst och hans
kraftiga, energiska haka darrade.
— Den skall inte roa mig, svarade hon. Det
skall den .inte göra. Men den skall intressera
mig. Säkert skall den också lära mig något. Jag
hade en gång en vän som...
Han stannade plötsligt.
— En vän som...?
— Som var mycket lik er. Men man förstod
honom inte. Ingen gjorde det. Vill ni nu
fortsätta att berätta?
— Dan man jag talar om gifte sig med en kvinna,
som icke älskade honom. Han höll henne högre
än allt annat i världen. Men hon besvarade icke
hans kärlek, hon ville inte göra det. Och hon
bemötte honom med öppet hån. Han var
ingenting för henne. Och han skulle icke heller
någonsin bli det. ■ Men det förstod han blott så
småningom. Hon försummade intet tillfälle att säga
honom att så var. Men ännu hade han icke
blifvit förtrogen med lidandet. Det blef han först då
han upptäckte att hans hustru bedrog honom. Då
blef han svårt sjuk. Det var något åt nerverna
och han förlorade minnet, delvis. När han. sedan
blef frisk dröjde det lång tid innan han kände
igen äfven sina närmaste. Sin hustru såg han
aldrig. Och om han också träffat henne skulle
han icke vetat hvem hon var. Han flyttade till
landet, till en öde trakt där han kunde gå upp i
sig själf och den enkla, föga inbringande praktik
några fattiga byar erbjödo. Där lämnade honom
hans förra vän Lidandet och Sorgen trädde i stället.
De blefvo mycket förtrogna.
— Och om han en dag träffade sin hustru och
icke kände igen henne — skulle det bero på
sjukdomen eller på något annat?
Hennes röst var så lågmäld att han knappast
hörde hennes fråga. Och af rädslan och ångesten
i hennes ögon speglades intet i hans uttryckslöst
stela blick.
— Om han trätfade henne och icke kände igen
henne berodde detta säkerligen både på sjukdomen
och ..
— Och hvad?
— Andra ting. Att det finns saker som äro så
ytterligt svåra att glömma.
Och nu förstod hon att så djupt och så intensivt
kan en man lida och känna att trots kärleken icke
är död inom honom den kan vara så gömd och så
säkert innesluten i hans hjärta att den är omöjlig
att taga fram i dagsljuset. Och hon förstod äfven
hur det kom sig att hans väsen hårdnat under
själens ensamma vargatider. Bakom den
uttryckslösa och stela blicken låg något gömdt.
— Men jag skall fortsätta. Mannen jag talar
om lefde ensam och på samma gång hans
bitterhet blef större blef äfven hans lugn fullkomligt.
Ty han förstod att de som älska skulle känna
med honom. "
Han gick åter fram till fönstret och stod där
länge med ryggen vänd mot rummet.
Hvad var det han sagt? Han mindes det
knappast. Bara visste att han kanske förlorat något.
— Nu har ni berättat om er vän. Får jag tala
litet om mig och min vän?
Hennes röst var klarare och högre och det steg
ett jubel i dess sällsamt dallrande lidelse.
Hon fortsatte utan att afvakta hans svar.
— Den kvinna jag talar om gifte sig utan kärlek
med en man som älskade henne. Men hon var
Forts, å sid. 606.
— 602’ —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
