Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 39, den 25 juni 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPFOSTRAN.
FÖR HVAR 8 DAG AF DAVID LINDÉ.
\ Pontus kom fram till Berlin ägde
han endast tjuguiem mark i fickan.
Men trots detta ringa
rörelsekapital störtade han sig genast in i
storstadshvimlet och hamnade till
sist på en liten varité i Osten.
Han tillbringade sin kväll vid samma
bord som en neger, hvilken var
tillräckligt civilicerad att låta bjuda sig på en
wi-enerschnitzel.
Nästa dag slog svensken upp adressboken och
började besöka trähandlarne i staden för att få en
anställning. Junisolen hettade upp husen till
kaminer som ångade ut svett, dam och skämd luft.
Pontus hvilade, ut ibland på de små torra
träd-planterade refugerna i stenöknen och fortsatte
därefter oförtrutet sitt sökande.
På tredje dagen voro pengarna slut och nu gick
det med ens upp för den unge mannen, hvilket
hemskt ställe en storstad kan vara för den som
ej kan honorera lifvets nödtorft. På hotellet togs
hans bagage i mät, hvarefter han sattes på gatan.
Natten tillbringade han på en soffa i
Friedrichs-hain, men nästa morgon var han åter mobil för
lifvets uppehälle.
Klockan slog half sex, då han dref igenom en
smal, smutsig gata inramad af enkla
konfektions-butiker och stora fabriksportar. På hvartannat
hus satt det läkare- eller advokatskyltar och
allting tydde på att här, i denna proletariatets
stadsdel, fanns det alla slags infektionssjukdomar,
andliga och kroppsliga.
Inne på en gård fick han syn på ett stort
virkeslager. Fabriksskorstenarnes sot hade färgat
husväggarne gråa, men midt i denna dystra
färgton lvste kådiga, gulflammiga plankor med en
färsk hälsning från skogarne.
På slaget sex kom en ramsåg igång och i nästa
minut några mindre klingor, förtäljande för
grannskapet i hög gäll diskant .att nu började mäster
Schinnel sin dag.
Från maskinrummet klef just nu en man ut,
trampande med ett eftertryck som om hvarje steg
vore en grundligt öfverlagd handling. Han var
garfvad och fräknig i ansiktet som efter ett
sked-vattensbad och ett par stålgråa spanarögon i stora
välfda glober, — just sådana de amerikanska
karikatyristerna sätta in i ansiktet på sina
Haligan-gubbar i förenkladt manér —, inspekterade
fab-riksgården i en enda blick. Då mannen höll stilla,
stodo hans ben i en sprättbåge bakåt som på en
gardessergeant och han stämde armarna i sidan
med knutna näfvar så att knogarna hvitnade.
— Hvad vill ni här?
— Jag söker plats på kontoret och har praktik
från ett svenskt sågverk.
— Ni är åtminstone tidigt uppe. Såg er nyss
gå förbi porten. I dag skickade jag iväg en och
ni kan börja. Kom med och mät upp timmer.
Ändtligen! En snabb och löjligt enkel lösning
på allt det väntade bekymmersamma, som Pontus
annu bara hade sett skymten af. an fattade
genast galoppen, tog af sig i skjortärmarne och
högg i med :en drifvande kraft som om kräfvan
vore fylld och kroppen utsövd. Till middagen
gingo alla hem, men Pontus tog sig en tur till
parken, där han drack ett par liter vatten. På
natten uppsökte han samma soffa och var nästa
morgon punktligt i sitt arbete. Vid middagstiden
kikade förmannen, mera med materialistens än
märiniskokärinarens erfarna blick på honom och
sade: "Ni har bestämdt inga matpengar?" Nu
fick Pontus låna en mark.
Aldrig skulle han sedermera glömma detta
ögonblick, då hoppets stjärna åter lyste med den nötta
glansen af ett gammalt enmarksstycke. Under
de båda sista dagarne hade han ofta stiukit förbi
restaurangernas dörrar och hans känsligt
hungriga näsa hade utvecklat en oanad färdighet i att
på det sensationellaste särskilja olika dofter,
alltifrån paprikaschnitzelns kryddade steko>dimma
intill den förfalskade brödbiffens rostade arom.
Värst hade det varit att gå förbi bagarebutikerna,
fiån hvilka det nygräddade mjölets vällukt hade
trängt in i hela hans kropp. Han tänkte då med
-en orättvis bitterhet på, huru "de därhemma"
sutto kring köttgrytorna, under det han bara
genom ett oärligt tillgrepp från andras matförråd
kunde bevisa sin måge en vänlighet. Men huru
kunde han också vara så dum att bjuda en
fördömd ostafrikanare på schnitzel? Gästabud och
kräftkälas från herrgårdarne hemma döko upp för
hans minne med detaljeradt fina smakskiftn ngar.
Då han nu med sitt enmarksstycke klef in på
närmaste billighetsrestaurang, kände han sig,
egendomligt nog, mindre hungrig än nytiken på, huru
det skulle kännas att äta.
Med den skådespelaretalang som kan utöfvas
mycket skickligt, då det gäller att dölja armod,
träffade han likgiltigt sitt val på matsedeln och
ville "så nyligen efter frukosten ha något lätt att
äta„.
Pontus lyckades, med det sympatiska sätt en
behöfvande tillämpar, att krångla sig igenom till
aflöningsdagen. Per telegraf fick han femtio
kronor från en släkting, löste ut sina saker på
hotellet och flyttade in hos en gammal pensionerad
lektor.
Med de flesta unga svenskar delade han
oförmågan att sätta sig in i ett främmande lands
vanor. Sp^rsamheten tydde han som snålhet, ett
förnöjsamt lefnadssätt kallade han för
kälkborgerligt^, kamraternas undergifna flit uppfattade han
som ögontjäneri. Men Pontus dolde ändock sin
öfvermodiga och respektlösa lifsuppfattning rätt
skickligt, då han såg att den ej uppskattades.
Den unge mannen led ej, som de äldre, af något
kuvadt missnöje utan flöt ofvanpå på sin goda
hälsa och sin lättsinniga naturell, utan att känna
någon sträfvan efter en stadgad framtid.
Hvad han dock ej kunde underlåta att taga
intryck af, var hans chefs järnvilja, ehuru han var
nog ung att fördöma detta verksamhetsbegär som
han tillskref penninghunger, utan att förstå, att
mäster hade precis samma nöje af sitt hårda Knog
som Pontus af sina stormiga kvällar. Först
senare gick det upp för honom, hvilket extrakt af
vilja och seghet som fanns gömdt i preussarens
kropp och tjugu år senare blef herr Schinnel hans
högt lysande föredöme — — i ord, ty Pontus
hade åter växt in i sin gamla jordmån.
De sista medellösa dagarne i månaden voro
lika njutbara för Pontus hemma i hans rum som
de lika obligatoriska stormiga utelifsdagarne, då
kassan var fylld. Lektor Köhler egde ett fint
klassikerbibliotek, som han lånade ut till sin
hyresgäst, och med en filt om benen satt Pontus
invid järnugnen om kvällarne, — han fick
nämligen betala femtio pfennig för hvarje brasa och
eldade två gånger i veckan —, och njöt nu en
hälsosam och stadig andlig kost som dietisk
omväxling med sin utsväfvande fantasis huggsexor.
Forts, å sid. 622.
- 619 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
