Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 44, den 30 juli 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG DOUGLAS †
TILL PORTRÄTTET Ä FÖREGÅENDE SIDA.
Helt oväntadt ingick den 20 juli ett meddelande
från Lysekil, att hans excellens riksmarskalken,
grefve Ludvig Douglas, efter att nyss ha anländt
till staden träffats af ett slaganfall och aflidit. Med
honom bortgick den siste kvarlefvande bland de
män, som på ett mera omedelbart sätt utöfvade
inflytande på den svensk-norska unionens
utveckling under denna unions upplösningsskede.
Ludvig Wilhelm August Douglas var född i
Zürich den 26 november 1849. Föräldrarna voro
öfverstekammarjunkaren grefve Carl Israel Wilhelm
Douglas och hans maka Louise Catherine
Caro-line, grefvinna zu Langenstein und Gondelsheim,
den sistnämnda dotter af storhertig Ludvig I af
Baden och Katarina Karolina Werner, grefvinna
von Langenstein und Gondelsheim. Ludvig
Douglas räknade härigenom släktskap med vår
nuvarande drottning: hans morfader var såväl
halfbroder till drottningens farfar som helbroder till
hennes farmors morfar, den i Sverige år 1801 aflidne
arfprinsen Carl Ludvig af Baden. Efter att år
1869 ha aflagt abiturientexamen i Karlsruhe idkade
han till en början studier vid universitetet i
Heidelberg, men kom sedan öfver till Sverige och blef
student i Uppsala och sedan i Lund, där han år
1874 aflade kansliexamen. Två år senare ingick
han gifte med grefvinnan Anna Louise Dorotée
Ehrensvärd, dotter till dåvarande landshöfdingen,
sedermera utrikesministern grefve Albert
Ehrensvärd. Tidigt trädde han i förbindelse med hofvet
— åren 1881—88 tjänstgjorde han som
kammarherre hos dåvarande kronprinsen — och ägnade
sig för öfrigt åt skötseln af sitt gods Stjärnorp i
Östergötland. Som ägare af detta drogs han snart
in äfven i det offentliga lifvet, blef landstingsman
år 1888 och två år senare äfven ledamot af Första
kammaren.
Dessförinnan hade han väckt synnerligt
uppseende genom den anonymt utgifna broschyren
"Mur vi förlorade Norrland?" Denna broschyr,
som på mycket kort tid utkom i tre upplagor,
var väl närmast afsedd som ett inlägg till förmån
för en snar lösning af vår redan då sedan ett par
årtionden brännande försvarsfråga, men sträckte
sin betydelse vida utöfver stunden. För första
gången gjordes här gällande, att vår traditionella
afhållsamhet från utrikespolitiska förbindelser
in-nebure en fara och att vi genom vårt vanvårdande
af stamförvandtskapen med Tyskland ådragit oss
denna makts missnöje samt utsatt oss för att vid ett
mellan kontinentalmakterna utbrutet krig stå
isolerade och hjälplösa med risk att nödgas afträda
öfre Norrland med dess malmfält till Ryssland
Man har att i denna broschyr se själfva spiran
till den aktivism, som i dessa dagar kommit så
mycket buller åstad och som äfven nu i den
hä-damångne riksmarskalken otvifvelaktigt hade sin
centrala stödjepunkt med de förbindelser både åt
hofvet och utåt, hvaraf den sugit sin näring mera
än af någon afsevärd tillslutning vare sig bland
vårt lands ledande män eller bland dess befolknings
breda lager. I besittning af en färgrik och liflig
framställningskonst och en öfvertygelsens värme,
som ryckte med, har Douglas såväl genom denna
sin* första broschyr som genom sitt
medarbetarskap i den i fjol likaledes anonymt utkomna,
mycket lästa boken "Sveriges utrikespolitik i
världskrigets belysning" förtjänsten af att ha väckt
vårt folks uppmärksamhet för de stora
världspolitiska problemen som kanske ingen annan.
I första kammaren ryckte Douglas snart nog
upp till en af de ledande platserna inom den
dåvarande protektionistiskt konservativa majoriteten.
År 1893 utnämnd till landshöfding öfver Uppsala
län knöt han än närmare förbindelserna med den
unionspolitiska riktning, som efter prof.
Alins-unionsrättsliga teori erhöll benämningen Alinska
skolan. Den rabalderpolitik, som vid denna tid
fördes från norska vänsterns sida, fick i denna
sin svenska motpol och då situationen
tillspetsades, kallades Douglas den 1 juni 1895 till exc.
Lewenhaupts efterträdare som svensk
utrikesminister: de ensidiga eftergifternas och de
vacklande ståndpunkternas politik skulle härmed vara
förbi. I själfva verket utöfvade utnämningen en
för tillfället återhållande verkan på de norska
anspråken, den Hagerupska försoningsministären
kom till stånd och den tredje unionskommitténs
tillsättning möjliggjordes. Sverige förskan3ade
sig bakom status quo — den gällande ordningen
— och gjorde det för Norge klart, att det befann
sig i en svag ställning, då det utan tillgång till
maktmedel pockade på den fulla likställigheten.
Följdriktigt fullföljd skulle denna unionspolitik
tvifvelsutan ha utmynnat i en lösning efter det
Bismarckska receptet med "järn och blod".
Därhän skulle det dock icke gå. Hvarken E. G.
Boström eller kung Oscar voro beredda att följa på
sådana vägar, och då flaggfrågan år 1899 förelåg
till afgörande, öfvertog den förstnämnde själf
utrikesministerportföljen och medgaf en notifikation
af den rena norska handelsflaggan i en för Norge
antaglig form. Exc. Douglas’ politik hade därmed
fått vika för den afvecklingspolitik, som i sin
ordning fick sin bråda afslutning den 7 juni 1905.
Äfven efter sin afgång ur statsrådet kvarstod
Douglas i Första kammaren, där han år 1901
särskildt var verksam för den nya härordningens
genomförande. Äfven här ville han tillämpa
Bismarckska grundsatser, i det han sökte åvägabringa
en kombinerad lösning af försvars- och
rösträttsfrågorna, en möjlighet, som kanske blifvit
verklighet, därest han med samma beslutsamhet som
sin tyske mästare ställt sig på den allmänna
rösträttens grund. Äfven i ett annat hänseende hade
han hämtat lärdom af Bismarck: i motsats mot
sina partikamrater visade han tidigt förståelse för
en uppriktig socialpolitiks värde för den
nationella styrkan, och icke minst hans inflytande har
man att tacka för de positiva beslut i
Norrlandsfrågorna, som kommo till stånd vid 1906 års riksdag.
År 1901 hade Douglas utnämnts till
landshöfding öfver Östergötlands län, där han med samma
nit och framgång som han lade i dagen i allt hvad
han hade för händer verkade ett helt årtionde.
När han år 1911 afgick, fick han efterträda Fredrik
von Essén som riksmarskalk och anlitades
därjämte för ett stort antal andra representativa värf:
han var sålunda vid sitt frånfälle bl. a. ordförande
i Sveriges hypotekskassa och præses i
Landtbruksakademien. Första kammaren hade han
däremot definitivt lämnat redan 1911, om han än
därmed icke kan anses ha lämnat politiken. För
händelserna år 1914 lär han väl åtminstone ej helt
ha .stått främmande.
Åt den hädangångnes öppna och kraftiga
personlighet, som aldrig stack under stol med hvad’
han tänkte och aldrig dagtingade med sin
öfvertygelse, skänkte redan i lifvet äfven politiska
motståndare sin högaktning. Och nu vid hans
bortgång är det två fädernesland, som hölja blommor
öfver stoftet af den, som varit bådas goda son.
- 690 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
