Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 46, den 13 augusti 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I KAMP BLAND TYROLENS BERG.
FÖR HVAR 8 DAG AF ANNIE WALL.
LÖJTNANT R:s STÄLLNING I TYROLEN.
Hela dagen rägnade granaterna öfver den lilla
timmerhyddan, belägen 1800 fot öfver hafvet bland
Tyrolens berg. Det är en ort, som ofta har nämnts
under det österrikiska-italienska kriget. En helt
ung officer, knappast kommen ur ynglingaåldern,
kommenderar här sin lilla tappra skara på fyra
man, präktiga kanonierer, vana att trotsa faran.
Väl maskerade stå tvänne grofva
bergsartilleri-kanoner, hvilka då och då rytande och brummande
gifva italienarna svar.
Det är första gången, som löjtnant R:s
"ställning" blifvit satt under eld. Under hela vintern,
medan han byggde sitt blockhus såsom skydd för
sig och manskapet, lämnade italienarna dem
tämligen i ro. Antagligen emedan de helt enkelt icke
hade lyckats upptäcka deras lilla befästade plats
bland fjällen. Sköto gjorde visserligen "die
Katzel-macher" — ett namn som tyrolarna ha skänkt
italienarna — så mycket de bara kunde, men
obekymrade om de träffade eller ej.
Italienarna äro stora barn och glädja sig åt
smällen. Då man hör deras kanonad och ej ser
några träffar, måste man ovillkoiligen tänka på de
stora italienska kyrkofesterna i det fria, hvilka
icke kunna gå för sig utan att enorma kvantiteter
krut förbrukas.
Emellertid hade elden, som riktats mot den
bergshöjd, om hvilken jag talar, så småningom gifvit
efter och dog slutligen alldeles bort. Ty det led
mot aftonen och solen sjönk röd och varm bakom
alpernas toppar, purprande dem i afskedsstunden.
Den unge officeren gaf order åt sitt folk att
lägga ett skyddande täcke af grankvistar och mossa
öfver de bägge haubitzarna. Sålunda döljande dem
för italienarnas spanande blickar. Därefter begaf
han sig in i hyddan för att se till, om kvällsmaten
snart var färdig. 1 allmänhet gjorde man icke
gärna upp eld i spiseln, förrän efter mörkrets
inbrott. Ty röken skvallrade och omtalade hvar
hyddan befann sig.
Men denna afton hade man gjort ett undantag,
säkra på att italienarna intet skulle märka.
Knappast hade löjtnanten trädt in i hyddan och
stängt dörren efter sig, föirän ett förfärligt dån
och brak hördes. Bom! Bom! Ratsch! Ratsch!
Och hela stugan skälfde som under en
jordbäfning. Därefter förnams ett kort jämmerrop.
Officeren störtade ut. En femton centimeters granat
hade slagit ned i hyddans omedelbara närhet, fläkt
uppt upp jorden pa flera meters omkrets och
borrat sig in i rötterna på en gammal fura, hvarest
- 732
den exploderade, spridande ett rägn af farliga
skärf-vor rundt omkring sig. En af dessa träffade en
kanonier. Då löjtnanten kom ut, fann han denne
liggande på marken, nära en af kanonerna,
blödande ur ett sår i bröstet. Den unge officeren
och de tre soldaterna lyfte försiktigt den sårade
och buro honom in i hyddan. Han var vid fullt
medvetande och jämrade sig blott sakta, medan
löjtnanten förband hans sår. Det telefonerades
strax efter ambulans, men den kunde icke anlända
på flera timmar. Under tiden satt löjtnanten vid
sin tappre soldats läger och skref efter dennes
diktamen ett bref, fullt af tröstande afskedsord
till den sårades hustru.
Timmarna skredo långsamt framåt. Soldatens
tillstånd förvärrades. Han stönade ibland af smärta.
Löjtnanten var outtröttlig i sina omsorger om
honom och vek ej från hans sida. Då det började
dagas, inträdde dödskampen som var kort, men
smärtsam.
Löjtnanten och hans tre män böjde knä vid den
trogne, döde kamratens bår. Med möda återhöll
den unge befälhafvaren sina tårar. Under nära ett
år hade denne man trofast delat hans hårda lif
bland bergen i kampen mot de hatade italienarna.
Det var hans förste och bäste man.
Med ett rätade officeren upp sig. Det veka och
sorgsna i hans ansikte försvann och lämnade
plats för ett hårdt och bestämdt uttryck.
— Kamrater, sade han, nu taga vi hämnd!
— Zur Befehl, Herr Leutnant, svarades i korus.
Och medan natten ännu kämpade med dagen
om herraväldet, rustade sig officeren och hans
män till en mördande strid. Kanonerna bragtes
efter noggranna observationer genom kikaren i
nya ställningar gentemot det italienska batteriet,
som orsakat kanonierens död.
TRANSPORT AF
SÅRADE SOLDATER.
Då solen ånyo
lyste öfver bärgen,
hade löjtnantR.och
hans kanonierer
redan länge
formligen öfverhöljt den
italienska ställnin-
Forts . ä sid. 735.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
