Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 48, den 27 augusti 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DAG
Forts. fr. sid. 759.
sett dem, påstod han, och liera andra också, och
de skulle komma hit och köra bort oss en vacker
dag. Det är naturligtvis bara dumma påhitt, men
du borde i alla fall inte resa ensam. Det kanske
kan vara franctireurer eller några andra bofvar,
som klädt ut sig och försöka slå mynt af
befolkningens lättrogenhet.
— Barnpigan går inte ur dig, sade Eckstein
skrattande, — vidskeplig är du också. Jag säger
ju att jag vill resa ensam, döda fransmän är jag
inte rädd för, de lefvande äro mera fruktansvärda.
— Ja, ja, som du vill, svarade majoren
nedslagen. — Förresten är det bara dumheter
alltsammans... att slåss är den största dumheten af
alltihop... Nu går jag och säger till om en häst åt
dig.
Hans breda, trygga gestalt vaggade ut genom
dörröppningen.
Det var nästan mörkt innan Eckstein kom fram
ur Garenneskogen ut på Floingplatån. som
sluttande och ojämn sträcker sig från skogsbrynet
ända ned till byn Floing, hvars hvita hus
otydligt skönjdes nere i dalgången.
Hela dagen hade han ridit omkring på det gamla
slagfältet; med egna ögon hade han nu sett de
platser och följt de vägar, som han förut så ofta
följt på kartan, alltsedan han fick veta att det var
här, som hans far hade stupat. Bazeilles, som
bajrarna angripit på morgonen och som måst
skjutas i ruiner innan den kunde tagas; Givonnebäc
kens dalgång, som sachsarna och gardet förenade
eröfrat; Balan, skådeplatsen för det sista
förtviflade genombrytningsförsöket; Illy, dödsplatån; det
lilla huset på vägen till Donchery, där kejsar
Napoleon och Bismarck, den besegrade och
segraren, träffats dagen efter slaget; halfön Iges, där
den fångna franska armén varit instängd; alla
dessa platser hade han nu sett. Hvad som mest
förvånat honom, hade varit slagfältets ringa
utsträckning; det bildade en triangel, hvars bas,
emellan Bazeilles och Floing, var högst sju eller
åtta kilometer.
Denna plats, platån vid Floing, hade han sparat
till sist, emedan det var här som Margueritte med
sitt kavalleri gjort det sista ordnade försöket att
bryta den tyska järnringen. Om hans far hade
stupat vid Sedan, så hade det troligen skett här.
Öiver denna öppna, oskyddade platå hade
kavallerimassan brusat fram och mött stormen som
förintade den. Någonstädes ute på dessa vida
fält hade hans far alltså mött döden.
Han tog af sig hjälmen inför detta minne, inför
minnet af alla dessa tappra män, som offrat sina
lif utan någon nytta. Ty var den icke ogjord,
denna handling, måste den icke nu göras om igen.
ännu större, ännu vansinnigare, och efter endast
fyrtiofem år.
Den blinda, vanmäktiga vrede mot kriget, som
han känt så ofta på senaste tiden, steg åter upp
hos honom. Lärde då icke människorna något?
Eller hade kanske människornas vilja ingen del
däri. Var det icke snarare en af naturens stora
lagar, lika järnhård, lika obeveklig som den,
hvilken tvingar en åt sig själf lämnad kropp att falla
till marken? Och hade icke denna lag alltid
existerat? Hade icke Alexanders och Hannibals
härar, hade icke Roms legioner måst lyda den?
Han kastade en blick på den mörknande dalen,
som låg under honom. Hvar fanns nu ett spår
af den slaktning, som utkämpats här för ett halft
sekel sedan? Dalen tycktes liksom sofva, hämta
nya krafter för att när solen skingrat nattens
dimmor, framstå lika frisk, lika skön som den gjort
under århundraden förut. Men var det samma
dal? Hade inte allting förnyats, var inte gräset
på marken nytt och hade inte buskarna vid
skogsbrynet vuxit upp sedan dess?
Detta, den eviga förnyelsen, måste vara
naturens ändamål, dess lag. Och denna lag måste lydas,
den fortgick logiskt och obevekligt, fastän
människorna, som med sitt ännu outvecklade lörstånd
icke förmådde att fatta den, funno den meningslös.
Naturen är outtröttlig i sin skaparekraft, men dess
material är ej outtömligt. Och därför måste den
skapa och skapa om igen, döda det gamla för att
få det att uppstå i nya, skönare former.
Människorna förstodo inte att de med sina gevär och
kanoner tjänade naturen lika plikttroget och
omedvetet som cobran med sina gifttänder. Ja, så
måste det vara, endast på detta sätt förlorade det
grymma sin grymhet.
Eckstein svängde om hästen för att rida
tillbaka, men hejdade sig med ett halfkväfdt utrop.
Den mörka skuggan i dälden mellan honom och
skogsbrynet tycktes vara uppfylld af ryttare och
ännu flera kommo oupphörligt fram ur skogen.
Det vimlade af lancierer, jägare och kyrassiärer
som redo om hvarandra och tycktes ordna sig,
men utan att åstadkomma ett ljud; Eckstein hörde
tydligt vindens svaga susning i trädtopparna. Han
satt kvar liksom förlamad. Hvad var detta för en
styrka? Huru hade den kommit igenom de tyska
linjerna? Plötsligt kom han ihåg von Tarnows
ord om Marguerittes kavalleri och skakades af en
ofrivillig rysning. Kunde det vara så? Men nej,
hela hans skeptiska, tyska natur reste sig mot
denna tydning. Det var hans nerver som
slutligen klickat, hans hjärna som på något
undermedvetet sätt tagit upp majorens ord, rufvat öfver
dem, omsatt dem i dessa spökgestalter.
Han slöt ögonen, men när han öppnade dem
igen såg han samma syn; lansarnas spetsar som
aftecknade sig mot den ljusa aftonhimmeln och
glimtarna från kyrassiärernas hjälmar och
bröstharnesk. Den enda skillnaden var att lederna
mörknat och tätnat. Nu urskiljde han formeringen,
de voro uppställda till attack. Han vände sig om
och såg nedåt dalen, liksom om han väntat att i
den hvita dimman, som nu börjat stiga upp från
Meuse, finna förklaringen tiil detta skådespel.
Plötsligt, utan ett kommandoord, ljudlöst som
den ordnat sig, satte massan sig i gång uppför
kullen, rakt emot honom. Vid denna syn greps
han af bataljens heroiska vanvett och kastade om
sin häst för att deltaga i dessa skuggors ridt mot
döden. I detta ögonblick var han fullt öfvertygad
om att därborta, i den hvita dimman, fanns den
linje som skulle krossas, sopas bort. Han
sporrade våldsamt sin häst som föll in i en ursinnig
galopp. Rundt omkring sig såg han ryttare och
hästar falla, sopas bort och dragas ned i hvirfveln.
Han såg knappast däråt hade inte längre en aning
om tid eller plats; hela hans tankeförmåga var
koncentrerad på att komma fram till målet, den
hvita dimmuren därborta. Nu var det endast
tvåhundra meter dit... nu endast hundra... Plötsligt
snafvade hans häst, och han kastades med våldsam
kraft ur sadeln. I samma ögonblick han föll
förstod han att detta var slutet, och han kände
liksom en stor befrielse. Han kände hufvudet slå
mot någonting hårdt, den hvita dimman rusade
honom till mötes och omsvepte honom. Så blef
allting mörkt och tyst...
- 762 -
Forts, å sid 767.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
