Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 50, den 10 september 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Foto. Swinhufvud, Stockholm. kliché; Bengt Silvfversporre.
"WELLAMO", den vackra Finlandsångaren, sänkt på resa Sundsvall—Gamla Karleby.
Finske ångaren
"Wellamo" som,
destinerad till Yxoila i
Finland med last af
styckegods, den 28
aug. lämnade
Sundsvall, blef påföljande
dags afton
torpederad utanför
destinationsorten i närheten
af Gamla Karleby o.
sänkt. Besättningen
räddade sig i land.
"Wellamo",hvilken
tidigare gått i
reguljärär persontrafik
mellan Stockholm och
Åbo, var ett af den
finska handelsflottans
ståtligaste fartyg,
mätande 1,060
registerton brutto. Den
sänkta ångaren anses
hafva ägt ett värde
af inemot 2 mill. kr.
och dess last ett
värde af 3 à 4 mill. kr
EN UNGDOMSSTÄMNING.
FÖR HVAR 8 DAG AF ANDERS ÖSTERLING.
DE unga män kommo gatan framåt..
De två buro studentmössor,
hvitlysande i sommarmånens sken, den
tredje, som just stannade för att
få eld på sin pipa, var klädd i
slokhatt.
— Det måste vi röka bort, sade han.
— Hvilket, Hampus?
Hampus gjorde en gest åt den stora parken,
hvarifrån musikens toner då och då sipprade ut i
de sofvande gatorna.
— Äcklet därinne, sade han kort.
— Bevars, sade studenterna.
Men på samma gång tände de var sin cigarrett,
liksom förenade i vännens tanke. De sågo ännu
scenen: det eklärerade nöjesetablissementet i
förstadskanten, där blodröda affischer bebådade ett
uppträdande af den beryktade danska sångerskan.
De hade tillbragt eftermiddagen samman, läst högt
och pratat, och efter kväll hade de på måfå gått in.
Ännu voro de tillräckligt unga för att uppskatta
nöjet som något halft förbjudet, ty de två voro
färska studenter för året, och hvad Hampus
beträffar, skulle han först till nästa vår pröfva sin
lycka som privatist. De stora elektriska
båglamporna gjorde ansiktena helt hvita, och däruppe
hade hon alltså stått, den venusblonda. Stor,
paljetterad, oblyg, vaggade hon på friluftscenen
som en frodig blomma ofvanför människohafvet,
och med eländig röst sjöng hon en af sina
ränn-stensvisor. Kring båglamporna fladdrade en mängd
nattfjärilar, och när det plötsligt blef tyst, hördes
deras kroppar slå mot glasgloberna. Det var på
sitt sätt fascinerande, men när sångerskan vid en
viss refräng blottade sina glänsande skuldror och
ett rysande grin genomfor den packade mängden
af halfvuxna och vuxna män, till största delen
fattigt folk från den omgifvande förstaden... hade
de tre vännerna sett på hvarandra i smyg, med
förlägna ögonkast. Det blef kvalmigt och Hampus
hade brutit förtrollningen genom att ljudligt jama
som en katt. Det hyssjades af allvarliga herrar,
och de tre ungdomarna gingo sin väg, och det var
alltså det hela.
Men det behöfdes ej mycket för att få deras
hjärtan att resa sig i trots, deras kinder att hvitna
i bitterhet öfver den fadda värld, vid hvars ingång
de stodo. Världen nu med dess gemena kallgrin
öfver all ungdomlig sträfvan att lefva finare,
starkare — den elektriskt upplysta världen med dess
tarfliga nöjen och de^s lika tarfliga penningdrift
för att betala dem — steg den ej plötsligt som
en fiendtlig vision för deras ögon, i bilden af den
grymtande människomassan framför den blonda
Circe på tribunen? Det är synd och sorg i allt
som stimmar under hvita nattlampor, men
därutanför ligger dock hänryckningens land, i den
ljusa natten öfver sofvande stad, där brinnande
själar ännu kunna försöka en flykt ur världen.
De kommo in i de dunkla alléerna längs
kanalen. Här lågo gula envåningshus med frontespis,
idylliskt stödjande hvarandra i lång, buktande rad,
och stirrande i månskenet med mörkblanka rutor
som liknade oskäliga ögon. En rödaktig katt, som
i belysningen föreföll alldeles rosenfärgad, kilade
framför dem ned till kanalkanten, och ute från
vattnet hördes då och då plasket af en mört. På
andra sidan syntes latinläroverkets massiva flyglar.
— Minns du popplarna? frågade Bro sin
studentkamrat.
— Ja, svarade den andre. Från vårarna. Så
vildt det lät, som frihetslängtan.
— Och nu äro ni fria! inföll Hampus.
— De där popplarna skulle jag hugga, om jag
vore rektor, fortsatte studenten. De demoralisera
ungdomen. Minns ni inskriften ofvan
skolportalen?
"Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större",
deklamerade Bro med rektorns tonfall.
— Att tänka trögt! skulle där stå. Det är bäst
och billigast. Bro kastade på sitt blonda
kraft-hufvud.
— Nej, pojkar, i natt orkar jag inte diskutera,
ropade Vilhelmsson, den spädast vuxne af de tre.
Se på akacian! fortsatte han, stannande vid en
vacker, hvitblommande akacia.
— Ädla träd, hvem dömde dig att blomma för
borgerskapets nöje! deklamerade Hampus.
Men Vilhelmsson hyssjade och klef försiktigt
upp i trädet.
— En sådan doft, hviskade han uppe bland
blommen. Håll ni vakt därnere!
Forts, å sid. 804.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
