Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 50, den 10 september 1916 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DA C
Forts. fr. sid. 801.
Vällukten omgaf honom som ett svalt, lycksaligt
bad, där han nu satt i sin hängande trädgård,
gungande och gnolande på en gren. Hans hvita
mössa urskildes ej bland blommorna.
— Här är skönt, här är skönt, hviskade han med
nästan snyftande, världsfjärran röst.
— Gud ser dig, Vilhelmsson, ropade kamraterna.
Ett par försiktigt brutna kvistar singlade ned i
gräset, och i nästa nu stod han själf på marken,
and;ådd och med glädjen öfver det otillåtna
spelande i sina eljest något vemodiga ögon.
— Dem skall du ge till din syster, sade han och
tog Bro under armen. Och hälsa Sara, att jag för
att skaffa denna bukett har vedervågat hela min
sociala framtid i den här stån.
— Du kan ge Sara dem själf. Vi gå hem till
mitt. Jag har ännu en flaska kvar af det hvita
vinet.
— Bravo!
Och de gingo vidare genom folktomma gator.
— Hur många nätter ha vi gått så här, sade
Vilhelmsson. Höst- och vårnätter med
vildgässskrik och vinternätter med svanrop från Sundet.
Ibland har jag tyckt att det är ett helt lif. Jag
tycker att hus och alléer skulle känna oss, våra
tankar våra älsklingsvers
— Nu äro de nätterna slut i alla fall, sade Bro
och komma aldrig igen.
De voro nu vid porten till det hus, där Bro
bodde med systern. Tyst smögo de upp och
medan Vilhelmsson och Hampus togo plats i
ytter-rummet, gläntade Bro på systerns dörr ute i
korridoren.
— Sofver du? frågade han.
En klar stämma svarade, och brodern gick in.
Hon låg och läste, Sara, och med ett frågande
leende mottog hon akacieblommorna, som brodern
tyst lade på hennes täcke. Sara, hade sin
broders uttryck af blek äregirighet, hans energiska
hufvudform, ehuru beslöjad af den rikt
svartglänsande hårmassan. Hennes mun var broderns, men
fylligare, hennes hy skimrade i lampskenet som
genomskinligt porslin.
— Hedda Gabler, sade hon och pekade på boken:
— Du ligger och läser du. Hvad skulle pappa
sagt om det?
— Och du stjäl blommor i planteringen. Hvad
skulle pappa ha sagt om det då?
— Han skulle ha sagt: Blommor åt den som
håller af dem! Men ögonen får du inte förstöra,
dem behöfver du nog ha med dig, Sara.
— Jag vill känna min konst från grunden,
svarade Sara med ett visst förnumstigt allvar. Och
tillsvidare är detta ju enda sättet.
Sara drömde nämligen att blifva skådespelerska.
Från ytterrummet hördes otåliga hostningar.
Hampus gnolade sakta: "Nu är jag pank och
få-gelfri". Som en stålfjäder reste sig Sara i bädden:
— Hvem är det?
— Hampus och Vilhelmsson vänta därute. Är
du trött eller vill du inte komma ut en liten stund?
Om en stund kom hon ut till vännerna, insvept
i en blågrön kimono. Det var nu nästan ljust,
och i den bleka gryningsdagern verkade den unga
flickan som en skälmsk andeuppenbarelse. Hon
hälsade dem från tröskeln:
— Snygga gossar, som kommer och stör mig
midt i natten. Har ni druckit punsch? Tack för
blommorna! fortsatte hon och räckte den
rodnande Vilhelmsson handen. — Skall jag laga té?
— Nej, vi har en flaska Sauterne kvar.
Det blonda vinet lyste svagt i det blonda ske-
net. Akaciegrenen hvilade på Saras knän, och
altandörren stod öppen.
— Vill inte Sara spela för oss?
— Nej, svarade flickan litet frånvarande, inte i
natt... inte i dag, vill jag säga.
— Nu dröjer det nog innan vi sitta så här
samman igen. 1 augusti skall Sara ju börja i
Stockholm? Blir det roligt?
Sara sträckte ut sina armar i kimonons mjuka
veck, och de unga männens ögon glittrade till vid
den häftiga, jublande åtbörden.
— Jag dör af längtan! sade hon.
Vilhelmsson sänkte sin blick. Han beundrade
Sara, beundrade hennes frimodiga lifsbegär —
ehuru han visste, att det snart skulle hvirfla henne
bort från hans åsyn, bort från hans halfmedvetna
och hjälplösa önskningar att vara henne till hjälp.
Lefva, det ville ju äfven han, det kunde han
förstå — men hur menade Sara •— för att gagna
eller för att njuta, för att offra sig eller för att
härska, lefva stilla och djupt eller högt, hastigt
på själfva lifsbränningen?
Vännerna sjönko in i sig själfva, trötta af en
lång kvälls ändlösa samtal. Endast Sara talade,
yrvaken och frisk i den ljusnande morgonen,
medan hennes fina .men senfulla händer nervöst
sönderplockade de hvitrosiga blommorna.
Därute skimrade atmosfären som af en stor, tyst
eldsvåda, och dess återsken stannade i hennes
skiftande ögon. En tupp gol utifrån slätten,
svalorna började sjunga längs takrännorna i gatan,
och lindarnas doft böljade in genom fönstren,
medan solen långsamt rann upp öfver stadens
ljusdruckna kuber af sten och cement. Som hon
satt här, den unga Sara, tycktes hon på en gång
vek och hård, men lätt framför allt, på något vis
i släkt med dagens första svalor, som kastade sig
från esplanadens skugga in i ljusfloden ofvan
taken. Hon liknade den vaknande dagens egen
genius.
— Ska vi dricka för Sara? frågade brodern.
Hampus ryckte till, halft insomnad i sin
korgstol, han höjde glaset för att säga något lustigt,
men teg, när han i vännen Vilhelmssons ögon
såg glittret af en tyst tår. Sara reste sig för att
samtidigt ge tecken till uppbrott.
— Kära pojkar, sad - hon, hvad ni är allvarliga.
Nu när det roliga börjar på allvar!
— Sara reder sig nog! sade Vilhelmsson
däm-padt.
— Lycka till för oss alla!
— Bara man klarar studenten, muttrade Hampus.
Till bilder å sid. 810.
Liljewalchs konsthall i Stockholm öppnades för säsongen
den 5 september med en ungdomsutställning, i hvilken icke
mindre än 42 konstnärer deltogo, representerande alla läger.
I! skulptursalen återsåg man flera Cat1 våra’yngre och mer
löftesrika förmågor såsom Töre Strindberg, Karl Hultström,
Frisenda*il, Hallén, Ninnan Santesson m. fi. Den förstnämnde
exponerade en siui »kiss till; Str;n<thft.r^smonumentet och
den sistaännde en porträttbyst af operettsångaren Niska.
Bland målarne märkas Sven Kreuger, en brorson till Nils,
so ti exponerar>en stor kollektion lofvande dukar i
expressionistiskt manér, Folke Johansson,’ en ny Upsalamàlare.
äfven han af modärn typ, Gunnar Lampe, en ny och intressant
Stockholmsmålars o. s. v. Era Vicken v. Post-Börjesson
har fyllt en monter med porsliner.
- 804 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
