Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Den 7 Oktober 1900 - Gallegher som reporter. Af Richard Harding Davis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALLEGHER SOM REPORTER
ned på golfvet och tog fram en slängkappa, i
hvilken han svepte in sig. Det blef allt kallare och
ilen fuktiga, skarpa vinden svepte in genom
springorna tills fönster och väggar voro nästan iskylda.
Efter en timmas färd var man ändtligen ur
staden, och droskan släpade sig fram mellan farmar,
nakna träd och oändliga stängsel öfver stora
half-■frusna vattenpussar. Ett par gånger stannade den
alldeles och Gallegher kunde höra kusken svära
för sig själf, på hästen eller på vägen. Till slut
körde de upp vid Torresdale station. Blott en
Ivkta lyste bär genom mörkret, så att man såg en
•del af plattformen och skenorna som blänkte i
rägnet. En figur steg fram ur skuggan och hälsade
försiktigt.
»Jag är Dwyer i The Press», sade
sportredaktören rakt på sak. Förmodar jag är bekant. Den
här gossen har funnit Hade, och vi ha orsak tro att
han finnes bland åskådarne af brottningen i natt.
Vi skulle vilja att ni arresterar honom helt tyst
utan något väsen. Ni kan göra det mycket bra
med de papper, som ni har, och ert polismärke. Vi
önska att ni låtsar tro att han är den där
inbrotts-tjufven som ni är på jakt efter. Om ni vill göra
sa och taga honom med er, utan att någon själ får
en aning om hvem han är, med tåget som passerar
här Id. 1,20 till Newyork, sä skola vi gifva er 500
dollars af de 5,000 som äro utlofvade. Men om
någon annan tidning vare sig i Newyork eller
Philadelphia eller annorstädes får veta om arresteringen,
så får ni inte en cent. Nå, hvad säger ni?»
Detektiven hade en hel del att säga. Han var
inte alls säker på att den karl som Gallegher
misstänkte var Hade. Han var rädd att själf råka illa
ut, om han gjorde en olaga häktning, ocli om det
värkligen vore mannen i fråga, så fruktade ban att
platspolisen skulle lägga sig emellan.
»Här är ingen tid att debattera saken», sade
Dwyer häftigt. »Vi skola peka ut Hade ät er i
samlingen. När brottningen är slut sä arresterar
ni honom som vi anvisat er, och ni får pängarne
och äran af att ha tagit honom. Om ni inte tycker
om det sättet, sä arresterar jag min man själf och
åker till staden med honom med revolvern på hans
panna.»
Hefflefinger tog sig en tyst funderare. Därpå
genmälde han: »Ja, jag känner ju er som en genuin
sportsman och jag vet att ni gör hvad ni säger.
Hvad mig beträffar skall jag göra som ni säger,
och det blir ju ett litet nätt arbete.»
Alla tre gingo tillbaka till droskan, men nu
uppstod frågan hur man skulle fä in detektiven i
ladan, där brottningen skulle äga rum, ty ingen af
dc tvä hade 250 dollars att betala för en biljett.
Men Gallegher erinrade sig det där fönstret som
unge Keppler talat om.
I händelse Hade skulle tappa kuraget och inte
våga visa sig bland åskådarne, sä kom man
öfverens att Dwyer skulle gifva Hefflefinger en varning.
Om Hade åter infunne sig, skulle Dwyer bara hålla
sig i hans närhet och med ett öfverenskommet
tecken utpeka hvilken som var han.
När de körde fram till värdshuset öppnades
dörren och en flod af varmt ljus strömmade ut.
En manlig röst sade: Släck lyktorna! Har ni inte
bättre vett?» Det var värdshusvärden. Han
hälsade Dwyer välkommen med i ögonen fallande
artighet, hvarpå de följdes åt in. Detektiven och
Gallegher släckte drosklyktorna och ledde hästen
till ett skjul på bakgården, hvilken de nu fingo se
vara full af alla slags åkdon.
»Nej», sade Gallegher när kusken ville binda
hästen bredvid de andra, »vi vill ha den närmast
den nedre grinden. När vi tidningsmän ge oss af
härifrån är det brådtom, och den som är närmast
staden har största utsikten att komma dit fortast.
Det blir ingen begrafningsvagn ni kommer att köra
på återvägen.»]j
Gallegher band hästen vid själfva grindstolpen
och lämnade grinden öppen sä att vägen skulle
vara klar för -.löpningen.» Kusken gick in på
verandan, Gallegher och detektiven togo försiktigt
vägen till baksidan af ladan. »Där ha vi fönstret»,
sade Hefflefinger och pekade på ett par träluckor
några fot från marken.
»Ge" mig skjuts, så ska’ det vara öppet i en
blink», sade Gallegher. Detektiven lade sina
händer på knäna och Gallegher ställde sig på hans
axlar och med sin knif lyfte han upp haspen, som
fäste luckan invändigt, och drog upp fönstret.
Därpå stack han in ett ben och lutade sig ner samt
hjälpte sin följeslagare upp. »Jag känner mig som
om jag gjorde inbrott», log Gallegher, i det han
ljudlöst gTed till golfvet och gjorde fast luckan igen.
Det var en stor lada, med en rad af spiltor på hvar
sida, i hvilka hästar och kor halfsofvo. Det
var en höslinder öfver hvarje spiltrad och vid ena
ändan af ladan hade man lagt en del stänger öfver
från den ena slindern till den andra. Dessa stänger
hade man täckt med hö.
I midten af golfvet var »arenan», fyrkantig med
trästolpar vid hvarje hörn, omgifven af ett tjockt
täg och betäckt med sågspån.
Kom med mig», sade Gallegher och klättrade
upp på en af höslindrarne. Därifrån klef han
försiktigt ut på stängerna och sträckte ut sig till hela
sin längd med ansiktet nedåt. 1 denna ställning
hade han, sedan han skrapat undan höet litet, en
utmärkt utsikt utan att själf kunna ses nedifrån.
■Det här ä’ bättre än en loge pä första raden, hva?»
sade Gallegher.
Det föreföll dem vara två timmar innan någon
kom. Gallegher hade legat och lyssnat, utan att
våga draga andan, åtminstone ett dussin gånger
när någon rörelse ute på gården kom honom att
tro att de voro vid dörren. Och han hyste en mängd
tvifvel och fruktan. Ibland brukade polisen fä nys
om brottningen och gjorde rent hus, ibland blef
den uppskjuten — och det vore det värsta af allt.
om den blefve uppskjuten tills så sent, att mr Dwyer
inte kunde hinna tillbaka till staden i tid för
tidningen.
När de till slut kommo, företräddes de af tvänne
sportsmän som ställde sig vid hvar sin sida af
ingången. »Skynda på nu, gentlemän», sade den
ene med en rysning, »häll inte dörren uppe längre
än nödvändigt.»
Det var inte någon stor, men en
utomordentligt »väld» samling. Man såg väl födda,
väluppas-sade klubbmän och börsmän, ett par politiker, en
framstående komiker med sin direktör,
amatörboxare från atletklubbarne och lugna, tysta
sportsmän från hvarje stad i landet. Deras namn skulle,
om de tryckts i tidningarne, varit lika bekanta
som de bokstäfver hvaraf de bestodo.
Och bland dessa män, hvilkas enda tanke var
den kommande råa »sport,>föreställningen, fanns
Hade och vid hans sida Dwyer. Den förre blek och
synbarligen mycket ängslig, med ansiktet doldt
under en resmössa af kläde och hakan djupt ned i
en yllehalsduk. Han hade vågat komma, drifven
af fruktan att faran vore större, 0111 han gjorde
Keppler ytterligare misstänksam genom att uteblifva.
(Forts.)
— 31 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
