Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. Den 21 Oktober 1900 - Gallegher som reporter. Af Richard Harding Davis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALLEGHER SOM REPORTER.
EN TIDNINGSHISTORiA,
Af RICHARD HARDING DAVIS. Förf. till .Framgång». Öfversättning för HVAR 8 DAG.
(Forts, och slut från n:o 3.)
jet var inte tid att underhandla nu. Gallegher
kände på sig att han blifvit tagen pä bar
gärning och att hans enda utsikt vore en öppen
flykt. Han hoppade upp på kuskbocken, i det
han samtidigt drog ut piskan och gaf hästen ett
kraftigt rapp öfver ryggen. Djuret hoppade
pustande framåt, nätt och jämt klarande grindstolpen,
och for i väg genom mörkret.
»Stanna!» ropade poliskonstapeln.
Så många af Galleghers bekantskaper hade
blifvit anropade på precis samma sätt, att Gallegher
visste hvad som troligen skulle följa om
uppmaningen icke åtlyddes. "Därför gled ban från sätet
ned till vagnsgolfvet och böjde ned hufvudet.
De tre revolverskotten, som hveno efter honom,
bevisade att hans tidiga träning gifvit honom en
värdefull fond af nyttiga kunskaper af olika slag.
»Var inte rädd, du», sade ban lugnande till
hästen, »han skjuter bara i luften».
Skotten besvarades af en otåligt klingande
gonggong från en polisvagn, och när Gallegher såg
sig om blef han varse dennas röda och gröna
lyktor som svängde från den ena sidan till den
andra, likt lanternorna på en yacht som arbetar
sig fram genom stormen.
»Jag hade inte gjort upp om någon
kappkörning med polisvagnar», sade Gallegher till sin
häst, »men om de vilja ha en kappåkning, så
ska’ dom få en som de ska’ minnas, eller hur?»
Philadelphia, som låg fyra mil söderut, sände
upp ett svagt gult sken mot himlen. Det syntes
vara mycket långt borta och storskrytaren Gallegher
svalnade inom honom vid tanken på den ödsliga
vägen och den långa åkturen.
Det var därtill bitande kallt. Regnet och
snöslasket piskade genom hans kläder och kylde hans
hud, så att han darrade.
Icke ens tanken på den tunga patrullvagnen,
soin troligen satt fast i gyttjan på något säkert
afstånd bakom honom, förmådde muntra upp honom,
och den upphetsning som hittills gjort honom
känslolös för kölden hade försvunnit. Han kände
sig svag och nervös.
Men hans häst hade blifvit kall af det långa
stillaståendet och trafvade ifrigt framåt, endast
alltför villig att värma upp det halffrusna blodet
i sina ådror.
»Du är ett duktigt djur», sade Gallegher i
klagande ton. »Du har mera styrka än jag. Lämna
mig inte i sticket nu. Mr Dwyer säger att vi måste
öfverträffa hela staden.» Gallegher hade icke en
aning om hvad klockan var, men han visste att
han skulle kunna få syn på en stor fabriksklocka
efter ungefär tre kvarts åkning.
Han var ännu ute på öppna landet och körde
allt hvad tygen höllo, ty han visste att den
snabbaste körningen måste göras utanför stadsgränsen.
En del af vägen gick parallelt med
järnvägsspåren och han körde en stund längs raden af
godsvagnar som stodo och hvilade sig för natten.
Ett tag funderade han på att stanna och få
fatt i kappan, som han svept in sig i under vägen
ditut, men han var rädd att förlora tid och körde
på med skallrande tänder och axlarne skakande
af köld.
Med ett igenkännande svagt leende hälsade
han den första husraden. De spridda lyktstolparne
eldade upp hans mod och till och med hästhof-
varnes tramp på de illa belagda gatorna klingade
som musik. Stora verkstäder och fabriker, med
endast nattvaktens ljus i den nedersta af de många
våningarne, började ersätta de tråkiga
farmbyggnaderna och träden, hvilka nästan skrämt honom
med sina groteska former. Han hade nu kört, efter
hvad han trodde, en timme. Regnet hade
öfvergått till våt snö, som föll tung och fast. Han for
förbi kvarter efter kvarter af arbetarebostäder, lika
stilla och tysta som de sofvande därinne, och till
slut vände han hästen in på Broad Street, stadens
stora pulsåder som sträcker sig från dess ena
ända till dess andra och skär den midt itu.
Vagnen for ljudlöst öfver snön och slasket på
gatan. Galleghers tankar voro endast riktade på
urtaflan som han längtade så ifrigt efter att få se,
när en hes röst anropade honom från trottoaren:
»Ohoj, där, stanna du! Håll!»
Gallegher vände sig om, och ehuru han såg
att rösten kom från en polisman, bestod hans enda
svar i att gifva hästen ett skarpt rapp med piskan,
hvilket satte honom i galopp. Detta besvarades af
polisen med en skarp, gäll hvissling. En annan
hvisselpipa svarade från ett gathörn ett kvarter
framför honom. »Ptro», sade Gallegher och höll
in hästen. »Det blef en för mycket», tillade han
som en ursäktande förklaring. Hästen stannade.
Plan andades tungt och stora moln af ånga stego
upp från hans sidor.
»Hvarför tusan stannade du inte, när jag
be-falde dig?» frågade rösten, som nu var alldeles
inpå droskan.
»Jag hörde inte», genmälde Gallegher höfligt.
»Men jag hörde hvisselpipan och jag hörde er
kamrat hvissla och jag tänkte att det möjligen var
med mig som ni vi’le tala och därför stannade jag.»
»Du hörde mig nog! Hvarför äro dina lyktor
inte tända?» frågade rösten.
»Skulle j <g ha dem tända?» frågade Gallegher,
i det han böjde sig ner och betraktade dem med
plötsligt väckt intresse.
»Det vet du att du skulle, annars har du inte
rätt att köra den här droskan. Jag tror inte att
du är den rätte körsvennen ändå. Hvar har du
kommit öfver droskan?»
»Naturligtvis ä’ det inte min droska», sade
Gallegher med ett lätt skratt. »Det är Luke
McGovern’s. Han lämnade den utanför Cronins,
medan han gick in för att taga sig ett glas, men
så fick han för mycket och far min sade till mig
att köra hem den till stallet åt honom. Jag är
Cronin’s pojk. McGovern ä’ inte i något tillstånd
att kunna köra. Ni kan själf se hur han misshandlat
hästen. Hin sätter in den vid Bachmans
hyrkuskverk och jag var just på väg dit nu.»
Galleghers kännedom om de lokala
celebriteterna i distriktet konfunderade fridens nitiske
väktare. Han fixerade pojken med en stadig blick,
som skulle gjort en mindre skicklig ljugare
förlägen, men Gallegher bara ryckte lätt på axlarne,
som af kölden, och väntade med i ögonen fallande
likgiltighet på hvad konstapeln skulle yttra. I
själfva verket slog hans hjärta häftigt, och han
kände att om han hölles i spänning mycket längre, så
skulle det snart vara slut med honom. En andra
snöhöljd gestalt blef plötsligt synlig.
»Hvad är det, Reeder?» frågade denne.
»Ah, ingenting vidare», svarade den förste
- 59 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
