Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Den 28 Oktober 1900 - Richard Berghs senaste tafla, »Aftonstämning» - Den rösten kände jag igen. Af Ove
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAT,
Med konstnärens och ägarens tillstand reproducerad. Foto. och reprod. af l\eni. An st. Silfversparre »C- Co., Göteborg.
RICHARD BERGHS SENASTE TAFLA, »AFTONSTÄMNING».
Tillhörig <i:r Pontus Furstenberg i Göteborg.
En gripande, själfull målning, som äfven vid detta återgifvande i svart och hvitt verkar med sin djupa poesi. —
Mycket skulle vi misstaga oss om icke denna tafla - en at" det storartade Furstenbergska Galleriets perlor — blefve en af
de populäraste som målats af svensk mästare.
DEN RÖSTEN KÄNDE JAG IGEN.
SKIZZ för HVAR 8 DAG. Af OVE.
I Stockholm, långt uppe pä Hornsgatan, fanns år
1860 en mekanisk verkstad, som ägdes af
Christopher Behrman, en man af gamla stammen. Han
skötte verkstaden efter gamla metoder och hade
förtjänt en betydlig förmögenhet. Allt i
Behr-manska huset var ordnadt efter gammaldags sed.
På grund af verkstadens goda rykte hade Behrman
alltid någon elev, som tillika med ingeniören och
bokhållarne bodde i familjen och behandlades som
medlem däraf.
Sedan ett år tillbaka var Friedrich iMiller elev
där. Han var från Hannover, son till en förmögen
köpman där, affärsvän till Behrman, och hade
kommit dit egentligen för att lära sig svenska
språket. Han var en 21 års yngling, hurtig och
liflig, såg bra ut, var angenäm och sympatisk i
sitt sätt samt skötte sig utmärkt väl. Hans
hufvudsakligaste arbete hos Behrman bestod i
kontors-göromål, men ban fick mycken tid öfrig att
säll-skapa med familjens döttrar, hvilket han ansåg
vara nyttigare för sig — eftersom han skulle lara
sig språket! Och de språkade lifligt.
Behrman hade tva döttrar, båda vackra som
en dag fast mycket olika hvarandra. Den äldsta,
mamsell Louise, var 18 år gammal, hade mörkt,
nästan nattsvart här, mörkbruna ögon och den
vackraste profil man kan tänka sig, samt en
ovanligt harmonisk figur, läng och ståtlig: en
fullkomlig skönhet. Hon var liflig och glad, talade
och skrattade gärna, ty hon var medveten om, att
hon hade en silfverklar stämma. Därför bemödade
hon sig också att tala korrekt. Den andra dottern
var några år yngre, ännu ett barn.
Friedrich blef genast förälskad i Louise, och
det dröjde ej länge, förrän de »kommit öfverens»,
fast de ej voro öppet förlofvade ännu. Behrman
tyckte ej om denna förbindelse, han ville hällre
haft en måg som kunnat öfvertaga verkstaden.
Men den snälla och älskliga mamma Behrman, som
var af tysk börd, såg med förtjusning, att hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
