Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Den 4 November 1900 - En mecenat. Af Richard Harding Davis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN MECENAT.
Af RICHARD HARDING DA VIS. Förf. till »Framgäng». Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Unge Carstairs och hans hustru hade en atelier
i hörnet af Femtifjärde gatan och Sjette
Avenuen, där Carstairs målade taflor och mrs
Carstairs stoppade strumpor och skref bref hem till
sina föräldrar i Vermont. Unge Carstairs hade
haft en tafla på »Salongen» och höll på att få en
färdig för »Akademien» i London, hvilken han
hoppades skulle bli antagen om han lefde nog
länge att fullborda den. De voro mycket fattiga.
Inte så fattiga, att de behöfde befara att svälta
ihjäl, men det fanns åtminstone en möjlighet att
Carstairs ej skulle hinna få sin tafla färdig i
ate-liern, för hvilken han inte kunde betala hyran. Han
var mycket ung och hacle ingenting att gifta sig
på, men hon var villig och hennes anhöriga hade
klart för sig att det skulle nog gå bra. De hade
blott trehundra dollars kvar nu och det var i
slutet af november.
Carstairs begaf sig ut för att taga en skizz af
Broadway vid Hundrafemtionde gatan, där den ej
var något annat än en landsväg. Han nästan frös
fingrarne af sig, under det han höll på att rita
af konturerna af de nakna träden och de djupa
fårorna i vägen, där vägsmutsen syntes genom
snön. Han ämnade måla en gul himmel bakom
det hela och ett hus med rök ur skorstenen och
ljus i fönstret samt kalla det Vinter.
En häst och vagn stannade just bakom honom,
och skuggan på snön upplyste honom om, att den
åkande betraktade honom från sitt säte.
Carstairs tog ej någon notis om honom. Han
brukade få arbeta med parkpoliser och
barnjungfrur kikande öfver axeln, under det de läto
undfalla sig högljudd kritik eller hysteriska skratt.
Därför ritade han bara på utan att bry sig om
skuggan. När han tittade upp efter en kvarts
timma och märkte att skuggan ännu fanns kvar,
log han åt denna stumma uppmärksamhet som
ägnades hans arbete. När skizzen var färdig, lutade
han sig tillbaka och blundade med ena ögat, lade
hufvudet än åt den ena än åt den andra sidan och
betraktade den med kritisk blick. Då fick han
höra en röst bakom sig säga med ett
sympatiserande tonfall: »Ganska bra, hva?» Han vände sig
om och log åt kritikern, som befanns vara en äldre
tjock herre, instoppad i en stor pels, pelsvantar
och pelsmössa.
»Ni tar väl inte illa upp att jag tittade på er?»
frågade den gamle herrn.
»Nej för all del», menade Carstairs. Den andre
tyckte att det måste vara ganska kyligt att sitta
och rita i sådant väder och därtill svarade Carstairs
ja — men man kunde ju inte få vinter och snö
i juni.
»Nej visst», svarade den åkande, »man får ta’
det som det kommer. Hur ämnar ni fara tillbaka?»
»Jag går till Hundrafemtionde gatan och tar
sedan upphöjda järnvägen».
»Då är det bättre, om ni stiger upp till mig»,
sade den äldre herrn. »Förstår ni er något på
kördon?»
Carstairs steg upp och visade med sina
yttranden om hästen att han kände till en smula om
åkning. Detta tycktes fägna den gamle och han
betraktade Carstairs med en gillande blick. Han
gjorde honom därpå en mängd frågor om hans
arbete och talade om att ban själf rådde om
åtskilliga goda taflor, men han medgaf att det var på
förslag af sin hustru och dotter som han köpt dem.
»Dom fick mig att köpa dem i Paris», sade han,
»och de kostade en hel massa pängar och ännu
mera innan jag fick dem genom tullen». Han
uppgaf namnen på målarne och frågade Carstairs,
om han någonsin hört talas om dem. Carstairs
svarade att han kände dem alla och hade studerat
för några af dem.
»De äro ganska fina, förmodar jag», hörde den
körande sig för.
»Ja då», svarade Carstairs, »ni behöfver inte
vara rädd för att förlora något på den affären,
De taflorna bli värda mer för hvarje år».
Detta tycktes den gamle herrn vara ett mycket
fint sätt att uppfatta hans galleri och han sade,
när de hunnit fram till atelieren, att han gärna
skulle vilja vara tillsammans med mr Carstairs en
stund till och se hans taflor. Hans namn, sade han,
vore Cole. Carstairs frågade honom leende om han
var släkt med järnvägskungen, hvilken tidningarne:
kalla »Kung Cole», och han blef något förlägen när
den gamle herrn allvarsamt svarade att han vore
kung Cole själf. Carstairs fick en glad lust att
hålla honom fängslad i ateliern och begära
gisslan för hans frigifvande. Någon höll hästen åt
dem och de två herrarne gingo upp till sjette
våningen och stego in i ateliern, där de funno den
vackra mrs Carstairs sysselsatt med att laga sin
mans skjortor. Hon fortsatte ostördt därmed under
det järnvägskungen, som föreföll att vara en
mycket vänlig och okonstlad man, gick omkring i
ateliern och besåg taflorna, fast utan att säga
ett ord.
Det hade varit mycket kallt att åka och
Carstairs kände sig frusen, hvarför han tog det varma
vatten, som hans hustru hade till sitt té, samt
något skottsk whisky och en skifva citron och
fyllde i ett glas åt sin gäst och ett åt sig själf.
Mrs Carstairs steg upp, lade socker i Kung Coles
glas och rörde om det åt honom och smakade på
det ur skeden när hon lade bort den. Den gamle
herrn skrattade gemytligt när hon satte det i halsen.
Därpå tände han en cigarr och slog sig ner i en
stor länstol samt gjorde några frågor tills, innan
de själfva visste af det, det unga paret hade
berättat en hel del om sig — nästan allting utom att
de voro fattiga. Det kunde han aldrig ana, troddé
de, ty ateliern var så nätt möblerad och låg i en
sådan fin stadsdel. Det var sent på eftermiddagen
och alldeles mörkt när deras gäst tog afsked, utan
att ha yttrat det minsta om målningarne som han
sett och utan att alls ha uttryckt sin önskan att
köpa någon.
De blefvo högst förvånade, när järnvägskungen
några dagar efteråt ringde på och bad att få stiga
in och bli varm samt bli bjuden på ett glas till af
samma sort som sist. Han gjorde detta sedan
mycket ofta och de kommo att tycka mycket om
honom. Han sade att han inte frågade efter sin
klubb och att hans rum hemma pàminte alltför
mycket om affär, på grund af alla de stora företag
han funderat öfver där. Men deras atelier var sa
ljus och varm och de själfva påminte honom, sade
ban, om de dagar då han själf var nygift, innan han
var rik. De försökte föreställa sig huru ban skulle
ha sett ut som nygift, men förgäfves. Mrs
Carstairs var emellertid säker på, att han inte alls
varit lik hennes man.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
