Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. Den 11 November 1900 - Harald Wieselgren. Af V—d S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARALD WIESELGREN.
A tt skrifva Harald Wieselgrens biografi ar en
uppgift jämförlig med att måla Richard Berghs
porträtt eller dikta ett poem om Carl Snoilsky.
Tv Harald Wieselgren är själf mästaren i
biografiens konst och dess flitigaste odlare. Om man
frånräknar hans far — prosten Pär Wieselgren
har nog ingen svensk författare tecknat sa många
minnesrunor som ban ... så många och sä
förträffliga, långa ingående essayer och korta
antydande utkast. En del af de förra har han samlat
under titeln »Ur var samtid» samt i »Bilder och
minnen — större fristående biografiska arbeten har
ban ägnat Lars Johan Hjärta och Cavour, Italiens
befriare — och en mängd af de senare i de 1857
65 utgifna delarna af »Svenskt biografiskt
lexikon, ny följd-, i hvars föregående delar frukten af
hans fars biografiska skriftställareverksamhet till
stor del nedlagts. Sedan dess har han i Ny
Illustrerad Tidning, som ban under många ar själf
utgaf. skrifvit flera af biografierna än någon annan.
Och i julkalendern Svea» har ban i korta runor
tecknat de under året dödes gärning. Det, som
gifvit Harald Wieselgrens biografiska porträtt deras
karaktär, är utom den förstående sympati, hvarmed
ban framhäft förtjänsterna utan att retouchera bort
bristerna ehuru han visserligen icke kan fränkännas
en älskvärd böjelse därför — det är den bakgrund af
ställningar och förhållanden», mot hvilken ban
framställt dem. den historiska väf, i hvilken deras
lifsgärning fått vara med som inslag. Harald
Wieselgren kan sin historia, och om än det personliga
varit det högsta däri för honom, sa bar det visst
icke varit allt. Både i lifvet och i biblioteket har
ban haft sina ögon öppna, och de stora
tidsström-ningarnas vågor ha icke gått honom förbi, när fän
studerat seglarnas minspel och manövermetoder och
tecknat sig till minnes deras öden och äfventyr.
Hen skandinaviska rörelsens utveckling alltifrån
dess tidigaste begynnelse torde nog ingen kunna
gifva ett säkrare besked om än han. och det finska
folkets historia med dess nationella och raspolitiska
brytningar känner han troligen intimare än någon
annan svensk man. Att de politiska skiftena i
samtidens svenska krönika i honom haft en
uppmärksam och klarsynt iakttagare, har han granneKgen
v isat i, sitt riksdagsgalleri. Hans uppsatser i
-»Historisk tidskrift», »Ymer , »Antikvarisk tidskrift för
Sverige», »Nordisk familjebok», »Ord och bild»,
»Verdandis småskrifter» o. s. v., bära vittnesbörd om
hans vetenskapliga intressen. I
fornskriftsällskapets »Samlingar utgaf ban 1865—66 >Helige
Bernhards skrifter» och 1896 offentliggjorde han vid
sitt inträde i • Yitterhets-, historie- och
antikvitetsakademien» en afhandling om» Drottning Kristinas
bibliotek och bibliotekarier före hennes bosättning
i Rom». Hans reseskildringar från Finland,
Östersjöprovinserna och Pommern äro bekanta liksom
hans 1876 i bokform utgifna resebref »Öfver
Atlanten».
Det är en ganska imponerande mångsidighet,
som röjer sig redan i dessa notiser om hans
skriftställarskap. Med bredt lagda vetenskapliga arbeten
har ban icke gjort sig ro, men många äro de
vetenskapliga fynd han gjort under sina forskningar
i biblotekens bokgömmor. Hans vitæ genus har
varit biblioteksmannens. Sa snart han efter en
tvåårig akademitid 1854 aflagt sin kansliexamen, ingick
ban som e. <amanuens vid k. biblioteket i
Stockholm. Efter att ha aflagt ett nytt besök vid
akademien (Lund), där han 1856 promoverades ull
filosofie doktor och därefter under ett par ar ha
tjänstgjort som skolmän m. m. och gjort en
studieresa till Paris, återvände ban till Stockholm och
fortsatte sin tjänstgöring vid k. biblioteket,
befordrades 1858 till andre amanuens, 1861 till förste
och 1877 till bibliotekarie. Under en följd af ar
förvaltade ban befattningen som bibliotekarie hos
hertig August af Dalarne. Stor öfverraskning
väckte på sin tid, att öfverbibliotekariebefattningeu
vid k. biblioteket icke vid Klemmings död
öfverlämnades at Wieselgren, som med sina eminenta
fack-mannameriter var själfskrifven därtill.
Pär Wieselgrens son skulle ha varit »en dålig
son», om ban icke haft det talande ordet i sin makt.
Men det har han. Som föreläsare är ban i
underhållande framställningskonst öfverlägsen de flesta.
1863 började han tillsammans med A. Key en serie
offentliga föreläsningar i Stockholm, hvilka
fort-gingo under en följd af ar. Men kanske ännu mer
än i föreläsningssalen har hans spirituella talekonst
gjort sig gällande i sällskapslifvet. Som fästtalare
är ban oförliknelig. Under de trettioåtta år,
Sällskapet Idun bestått som samlingspunkt för
hufvudstadens vetenskapliga, litterära och konstnärliga
kretsar, har han varit dess sammanhållande kraft.
För detta sällskap sparar han sitt bästa lynne. Hvar
Idunesare är hans vän och bror — hans prestige har
icke behof af något farbrorskap och lians ungdomliga
sinne kan icke lida denna ålderdomstitulatur och
åt och 0111 hvar och en förbehåller han sig, när
han höjt sitt glas — att säga sin oförgripliga
mening med eller utan horn och tänder. > Honni soit
qui mal y pense.»
Se, där ett och annat om Harald Wieselgren.
Om någon behagar invända, att ett porträtt af
denna konstnärliga valör icke skulle godkännas af
Richard Bergh och en dikt. som icke vore bättre,
af Carl Snoilsky räknas som ett mera välment än
lyckadt försök, så vill jag säga att ofvanstående
rader icke göra anspråk på att gifva någon biografi
af Harald Wieselgren, utan endast ett stycke text
till hans porträtt, närmast i anledning af hans 6v
årsdag den 2 dennes.
V—d S.
- 98 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
