Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. Den 2 December 1900 - Domprosten J. V. Personne. Af V—d S. - Humanisterna. Af Jakob Angerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOMPROSTEN J. V. PERSONNE.
J—I vern kunde för tio år sedan ha trott, att
då-J- varande lektor Personne en vacker dag såsom
domprost i Linköping skulle komma att slå den
ortodoxa världen med förskräckelse genom en
bibelgranskning, gående ut på ingenting mindre än
att bibelns ord endast till en del är Guds ord!
Hvem skulle ha trott något sådant? Lektor
Personne stod då ännu i belysningen af det anathema
han utslungat mot Strindbergslitteraturen några
år förut. Själf lärare hade han kallat ungdomens
föräldrar och uppfostrare till strid mot den litte ■
rära realismen, i hvilken han såg en fara för det
uppväxande släktets sedlighet. Några år förut —
det var 1880 — hade han genom sin granskning
af lektor Rydbergs »Bibelns lära om Kristus»
grundlagt sitt anseende som en pålitlig och
vapenför försvarare af den »rätta» tron.
Så hade han uppfattats. Har han månne
sedan dess kommit på andra tankar? Det är ju
möjligt, men det framgår åtminstone icke af, hvad
han skrifvit. Den uppfattning af Kristus, som han
bekämpade hos Viktor Rydberg, är ban troligen
böjd att bekämpa än i dag. Och
Strindbergslitteraturen fördömer han troligen lika energiskt, nu
som förr. Han behöfver icke ha flyttat sig åt
vänster, därför att han riktat sina ögon åt höger.
Han kan mycket väl stå kvar på samma ställe,
där han stått. Men dagern faller helt olika på
honom nu mot förr, träffar honom från en annan
sida nu än då.
Det arbete, som i dessa dagar dragit
uppmärksamheten på hr Personne är en liten broschyr,
kallad »Bibelkritiken», hvilken ingår i S. Alrutz’
bekanta skriftserie »I vår tids lifsfrågor». Ehuru
han varnar för en »profan och pietetslös»
bibelkritik tillåter han sig dock att tala om »kyrkans
oriktiga bibelbegrepp», och han syftar härmed icke
blott på 1600-talets kyrkliga uppfattning af bibelns
tillkomst genom »den Helige andes notarier och
Guds amanuenser» utan äfven den — tämligen
enahanda — inspirationsdogmen, som fortfarande är
allmän inom vår kyrka både bland dem, som öppet
hålla på en inspiration ända till bokstafven och
mde, som inskränka sig till att predika
»innehållsinspirationens» lära. Till de strängaste bland dessa
inspirationsdogmatici höra de frikyrkliga med lektor
Waldenström i spetsen. Det är denna
inspirationslära, som hr Personne förklarar vara utdömd af
all vetenskaplig bibelkritik. »Bibeln är icke Guds
ord» —–jämte åtskilligt, som icke är det således.
Det är emellertid icke alldeles första gången
hr Personne offentligt tagit afstånd från den
kyrkliga ortodoxien. Under senaste kyrkomöte
ådagalade han genom sina inlägg i mer än en fråga, att
den högkyrkliga omedgörligheten icke i honom
hade någon pålitlig målsman. Och de, som haft
tillfälle att personligen lära känna honom och höra
honom uttala sin mening, försäkra, att han aldrig
tillhört de oresonliga, fast han en tid råkade fa
skenet emot sig. På samma gång bestyrka de
riktigheten i den uppfattning man på grund af hans
offentliga uppträdande kunnat bilda sig om honom
såsom en begåfvad och frimodig man. Att han
också är en kunnig man, framgår redan af hans
akademiska meriter. Född i Stockholm 1849 blef
ban 1868 student i Upsala, där han 1875
promoverades till filosofie doktor. I stället för att
därmed afsluta sina akademiska studier, tog han sedan
itu med teologie kandidatexamen, hvarmed han blef
färdig 1880. Samma år offentliggjorde han,
som ofvan nämts, sin granskning af Viktor
Rydbergs »Bibelns lära om Kristus». Följande år
utgaf han Grunddragen till gamla testamentets
sedelära». Redan 1874 hade han utgifvit en
afhandling om »De mosaiska altaroffren». 1886 utgaf
han »Bibelkritikens nyaste hypoteser om Gamla
testamentet», och 1888 en skrift om
»Skolungdomens sedliga uppfostran».
Kort efter det han aflagt teologie
kandidatexamen utnämdes han till lektor i kristendom och
modersmålet vid norra latinläroveiket i Stockholm,
där han stannade — uppburen som en ovanlig
dugande undervisare och uppfostrare — ända till
dess han 1897 utnämdes till domprost i Linköping.
Därest icke hans senaste uttalanden komma
att läggas honom till last såsom irrläror, torde det
kunna tagas för gifvet att d:r Personne i sinom
tid kommer att intaga Hans Brasks gamla
biskopsstol.
V-d S.
Det var på den tiden, då alla fria och vittra
andar .i Italien plockade frukten af det
kunskapens träd på godt och ondt, som man kallade
humanismen. Den lärde herren mäster Laurentius Valla
satt vid sitt med digra folianter och manuskript
belastade arbetsbord och skref på ett tunnt hvitt
pergament ett latinskt bref i sirliga vändningar,
men fyldt af invektiver och skymford, till sin gamla
trätobroder, florentinare Poggio i Rom. När han
lyckats finna ut en mer än vanligt nedrig
hänsyftning, och den bittra gallan i orden förtätats till en
riktig skur af giftiga infall, gled ett bistert leende
öfver den lärdes frostiga och mörka ansikte. När
ban fullbordat sin långa epistel, började han med
omsorg afskrifva den. Ty på den tiden var
bref-skrifningen en konst, brefven voro ofta afsedda
mindre för mottagaren än för den humanistiska
världen i öfrigt, och de bevarades noga för att
kunna utgifvas samlade.
I sin angenäma sysselsättning stördes mäster
Valla af en lätt knackning på dörren, och på hans
tillrop inträdde i rummet en ung man i hofdräkt.
HUMANISTERNA.
HISTORISK SILHOUETT.
’För HVAR 8 DAG af JAKOB ANGERMAN.
Valla häpnade, ty det var Antonio Beccadelli,
hof-poet hos konung Alfonso i Neapel och hans
bittraste vedersakare och afundsmän. Hur vågade han
komma hit? Det var dock ej längre än en månad,
sedan han, Valla själf, med möda undgick att bli
nedstött af en bravo, som ban med säkerhet visste
vara legd af Beccadelli. Poeten låtsade ej märka
sin fiendes mörka ögonkast, utan framsträckte gladt
handen och talade i lätt ton:
»God afton, mäster Laurentius, hvad behagar
vår nye Cicero syssla med på aftonstunden?»
»Jag skrifver till Poggio, florentinare.»
»Ah, det skulle vara roligt höra det sista
verket af vår store epistolograf. Sannerligen, jag ville
vara Poggio. Mäster Valla kan konsten att göra
hvitt till svart och ...
»I den konsten>, afbröt honom Valla,
»öfverträffas jag vida både af Poggio och — andra»,
och hans elaka ögon liksom omsvepte poeten i en
ha tf ull blick.
»Förlåt, om jag sårat, mäster Laurentius. Jag
har visserligen icke kommit hit för att tvista med
— 146 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
