Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. Den 2 December 1900 - Till fader Holbergs minne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR i DAG
TILL FADER HOLBERGS MINNE.
För HVAR 8 DAG. Af ANNIE WALL.
l-< n solig morgon under den förflutna sommaren
’ reste jag med tåget från Bergen till Voss.
Det är ingen vanlig järnbana, som förbinder
dessa tvänne orter med hvarandra. Den är
helt enkelt en af de märkligaste i Europa.
Resan varar fyra timmar och under denna
tid passeras ej mindre än 53 tunnlar, somliga
ganska långa, andra kortare. Banan slingrar
sig som en orm längs en af dessa vacKra,
djupt i landet inskärande fjordar, med höga,
bergrika stränder.
Tåget brusar framåt i stark fart, man
tycker sig ibland knappast hinna draga ancian
mellan hvarje tunnel. Fjordens blåa med
solglitter prunkande vatten glänser några
sekunder för den resandes blickar och därefter
upplåter sig ånyo bergets mörka famn.
På somliga ställen stupar banvallen lodrätt
ned till fjorden och man kan ej frigöra sig från
en lätt rysning. Tänk, om det skedde ett ras
här!
Men man behöfver icke vara ängslig, ty
järnvägsstyrelsen har iakttagit de största
försiktighetsmått och längs efter hela linien stå med
en kilometers mellanrum vakter posterade.
Ett och annat ras har verkligen inträffat, men
det har varseblifvits i tid och faran afvändts. Men
efter mycken nedernörd händer det, att tåget vid
in- och utgåendet i och från tunnlarne öfverspolas
af en skummande fjällbäck. Den störtar sig med
brak och dån mot waggontaket och jag har mer
än en gång rusat upp helt förfärad, i tanke att
det var ett bergskred. Man bör heller icke under
sådana omständigheter vistas å platformen utanför
kupén, ty då kan man få sig en ordentlig dusch.
Samma morgon, hvarom jag talar, hände det
en intet ondt anande engelsman, hvilken ställt sig
»utanför». Efter en stunds förlopp kom ban in
igen, fullständigt genomvåt.
Men jag skulle ju tala om Holberg! Tålamod
blott, vi äro strax där.
Jag lämnade Bergen kl. 7 på morgonen och
kl. 11 befann jag mig i Voss.
Köpingen Voss ligger i en gammal och tidigt
bebyggd trakt af Norge. Den lilla orten är på
grund af järnvägen mycket liflig, den besökes
sommartiden af en massa utländingar, och räknar
bland sina märkvärdigheter en gammal intressant
kyrka, byggd af Magnus den gode. Äfven visas
icke så långt från köpingen en stig, hvarpå kung
Sverre med sina birkebeinare vandrade öfver
fjällen.
Men det finnes också en annan märkvärdighet,
som berör vår tid närmare. Jag menar det hus,
hvari Holberg bodde i början af 1700-talet, då
ban som informator vistades hos prosten i Voss.
Det var alldeles af en slump jag fick reda på
denna sak.. Jag hade nyss ätit frukost i Fleischers
trefliga hotell med dess ovanligt älskvärda och
tillmötesgående värdskap, och stod just och
funderade på, hur jag skulle tillbringa de par timmar
jag ännu hade till mitt förfogande, innan jag
begaf mig till Erik i Hardanger. Då hörde jag
någon tala om Holbergshuset*) i Voss. Jag spetsade
genast öronen, begärde och fick upplysningar och
var kort därefter på väg till prästgården, som
ligger helt nära kyrkan.
Bredvid den ålderdomliga, hvita
prästgårds-byggnaden finnes ett rödmåladt fyrkantigt hus
Aiaaiürfwtu : A. W»il.
HOLBERGSHUSET OCH HOLBERGSTALLEN I VOSS.
Det ensamma fönstret en trappa upp till höger hörde till
Holbergs rum.
med hvita knutar och hvita fönsterposter, hvilket
såg ännu äldre ut. Jag fäste strax min
uppmärksamhet vid det och inkommen på gården, frågade
jag en gammal gumma, om detta var
Holbergshuset. Mycket riktigt. Gumman frågade, om jag
hade lust att bese det? Ja, naturligtvis. Vi stego
in i den ovanligt väl bibehållna byggnaden och
gingo uppför en brant, knakande trappa.
I försalen däruppe märkte jag mellan de stora
bjelkarne i taket spår efter gamla målningar. Men
resterna voro tyvärr så otydliga, att man ej kunde
bilda sig någon mening därom.
Nu öppnade den välvilliga gumman en dörr,
vi passerade ett större rum, som beboddes af en
statkarls familj och trädde nu genom en trång
dörr in i ett litet smalt, omöbleradt rum, hvilket
lär vara i temligen oförändradt skick sedan
Holberg vistades där. Det var ytterst lågt i taket
och solen kastade några strålar in genom det enda
fönstrets små fyrkantiga rutor och lyste på
kvarlefvorna af några målningar å ena långväggen.
Detta rum hade således också varit dekoreradt.
Så underligt att tänka sig, att Ludvig
Holberg som en helt ung man Dott i denna trista
lilla kammare! Hvad sysslade månne hans tankar
med vidden tiden? Diktade han kanske redan då ?
Eller var hans tid utesluten upptagen af »att prygla
pojkar och omvända bönder», som han själf
yttrade till en vän.
Holberg var, såsom jag redan nämnt, anställd
som informator hos prosten i Voss. Dennes
pojkar lära ha varit ovanligt bråkiga och fingo
därför allt som oftast smaka Holbergs ris. I
synnerhet gälde det den äldste. Men denne stod
synnerligen väl hos sin mor, prostinnan, och klagade sin
nöd för henne. Hon grälade då på Holberg och
då denne allt som oftast måste gripa till en
afbas-ning för att straffa pojken, kom det till allt
häftigare strider mellan den unge informatorn och hans
värdinna. Dessa tvister föranledde äfven Ludvig
Holberg att uppsäga sin plats och lämna Voss.
»Jag trifdes utmärkt med prosten», lär
Holberg ha yttrat, »men hans hustru kunde jag icke
fördraga».
Hvad omvändelsen af bönder beträffar, så
syftar Holberg i det ofvan citerade yttrandet på de
’) Det hus i Bergen, hvari Holberg föddes den 3 december 1684, finnes tyvärr icke mera.
- >53 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
