Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. Den 2 December 1900 - Van Bibber och inbrottstjufven. Af Richard Harding Davis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAN BIBBER OCH INBROTTSTJUFVEN.
A( RICHARD HARDING DA V/S. Fört. till »Framgång». Öfversättning för HVAR 9 DAG.
Jet hade varit en danssoaré uppe i staden,
men eftersom Van Bibber* inte kunde finna
»henne» där, så gick han in på unge Travers’
förslag att fara öfver till Jersey City och se på en
boxning mellan »Dutchy Mack» och en neger,
bärande yrkesnamnet Svarta diamanten». De
fyllde sina fickor med cigarrer, ty den rök som
omger en boxningsarena retar ömtåliga näsborrar,
och därjemte gjorde de fast sina klockor med
dubbla kedjor. »Ceremonimästaren» blef mycket
förtjust öfver deras ankomst och yrkade högljudt
på att de skulle sitta pà platformen. Snart hade
det faktum spridt sig bland åskådarne att »de två
herrarne i höga hattar» hade kommit i droska.
Detta och deras lackerade skor gjorde dem till
föremål för djupt intresse. Man hviskade till och
med att det var de som satt upp pängarne på
»Svarta diamanten» mot »Jackson från Hester
Street».
Klockan blef två, innan »Dutchy Mack» gaf
sig och tre innan de hunnit hem till staden. De
hade i droskan med sig Spielmann, sportredaktören,
och en annan reporter och eftersom Van Bibber
kände sig glupskt hungrig och betviflade att han
skulle kunna få någonting denna timma på klubben,
så antogo de Spielmanns inbjudning och begåfvo
sig till en biffstek med lök i »Uggleboet», Gus
Mac-Govans natt-restaurant på Tredje Avenyen.
Det var en ganska smutsig lokal, men där var
varmt som i maskinrummet på en ångbåt och
steken var mör och god. Det var för sent att gå
till sängs, hvarför de satte sig rundt bordet med
stolarne tillbakalutade och knäna mot bordskanten.
De två klubbmännen hade tagit af sig sina långa
öfverrockar och deras stora skjortbröst och
sidenslag skeno storartadt i oljelampornas rökiga ljus.
Man talade om en reporters lif och philistrarne
gjorde dumma frågor, hvilka »the gentlemen of the
press» besvarade utan att för dem förråda huru
dumma de voro.
»Och jag förmodar att ni råkar ut för alla
slags märkvärdiga äfventyr», sade Van Bibber.
»Well, nej, inte hvad jag skulle vilja kalla
äfventyr», svarade en af reporterna, »jag har
aldrig sett någonting som inte kunde förklaras
eller härleda sig från någon känd orsak, t. ex.
brott, fattigdom eller dryckenskap. Man kan först
tro att man snubblat öfver någonting märkvärdigt
och romantiskt, men det blir till ingenting. Man
skulle förmoda att man i en stor stad som denna
skulle träffa på något som ej kunde förklaras bort
— någonting mystiskt eller icke alldagligt, som
Stevensons själfmordsklubb. Men jag har inte
funnit så vara fallet. Dickens talade en gång om
för James Payn att det märkvärdigaste han
någonsin sett under sina ströftåg genom London var en
man i trasor, hvilken stod hopkrupen under ett
fönster till ett stort hus, hvars ägare just gaf bal.
Under det mannen sökte gömma sig där nere,
öppnade en högst elegant och mycket vacker
kvinna fönstret och släppte sin blomsterbukett i
karlens hand och han nickade och stoppade den
under sin röck och sprang sin väg med den.
»Det vill jag kalla en verkligen märkvärdig
historia. Men jag har aldrig varit med om något
liknande, och jag har varit i hvarje del af den
här stora staden och uppe vid hvarje timma på
dygnet, och jag saknar inte fantasi häller, men
inga tillfångatagna jungfrur ha någonsin vinkat
till mig från gallerfönstren eller några thvita händer
viftat från den förbiilande droskan». Balzac och
Musset och Stevenson säga sig ha haft sådana
äfventyr, men från mig ha de alltid hållit sig
undan! Allting är så hvardagligt och vulgärt och
slutar alltid i polisdomstolen eller med rubriken
»Funnen drunknad».
»Och nattlifvet i en stor stad är hvarken
pittoreskt eller teatraliskt. Det kokar och sjuder och
kan vara nog så nervretande, tills man blir van
vid det, men det jämnar fort ut sig. Det är
dramatiskt, men intrigen är gammal och motiven och
karaktärerna alltid de samma.»
Dånet från de tunga torgvagnarne och de
skramlande mjölkkärrorna talade om för dem att
det var morgon, och när de öppnade dörren svepte
den kalla luften in i lokalen och tvingade dem att
slå upp kragarne och stampa med fötterna.
Travers och reportern gingo och togo sig ett turkiskt
bad. Sportredaktören hoppade in i en droska och
befallde kusken att köra hem. Det var nästan
klart nu och mycket kallt och Van Bibber beslöt
att promenera. Han erfor den där besynnerliga
känslan, som man får när man är uppe till
soluppgången, af att ha tappat bort en dag
någonstädes. Danssoarén syntes honom ha ägt rum för
länge sedan och boxningen i Jersey City låg långt
bort i det förflutna.
Husen längs sidogatan genom hvilken han gick
lågo döda som murar, blott här och där viftade
en gardin ur ett öppet fönster, inom hvilket någon
hederlig medborgare hvilade. Gatan var alldeles
öde. Inte ens en katt eller en polis syntes till
och Van Bibbers fotsteg dånade mot trätrottoaren.
Det låg ett stort hus vid hörnet af avenyen och
tvärgatan. Husets fasad vette åt avenyen och en
stenmur löpte ner till tegelstallet, hvilket låg på
sidogatan. Det var en port i denna mur. När
Van Bibber kom förbi, öppnades porten försiktigt,
ett karlhufvud blef synligt för ett ögonblick, men
drog sig tillbaka som en blixt och porten slogs
igen. Van Bibber stannade och betraktade porten
och huset samt såg upp och ned åt gatan. Huset
var som utdödt och gatorna voro fortfarande tomma.
Van Bibber kunde inte tänka sig att han hade
något så farligt i sitt yttre, att han kunde förskräcka
en hederlig medborgare, hvarför han antog att det
ansikte, han sett en glimt af, tillhörde en ohederlig.
Det anginge nu visserligen inte honom,
räsonne-rade han, men detta var något besynnerligt och
han tyckte om äfventyr och han skulle gärna velat
bevisa att hans vän reportern, som inte trodde
på sådana, hade orätt.
Han närmade sig tyst porten, hoppade upp,
fick fotfäste på låset, halade sig upp på muren
och tittade försiktigt ner på andra sidan. Han
hade gjort detta så lätt, att det enda buller som
hördes var låsvredets knarrande under hans fot,
och mannen på andra sidan trodde att han på
utsidan försökte öppna dörren, hvarför han satte
axeln mot den och tryckte hårdt emot. Van Bibber
kunde från sin mur se mannens hufvud endast två
fot under sig, och han såg också att han i ena
handen höll en revolver och att två säckar fyllda
med utskjutande föremål af olika storlek lågo vid
hans fötter.
Det behöfdes inga förklarande anmärkningar
för att upplysa Van Bibber om, att karlen under
• Van Bibber är vår från föregående skizzer bekante »fashionable» unge Newyorkare.
- 57 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
