Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. Den 9 December 1900 - »Nio och nittio». Af Richard Harding Davis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR & DAG
den berodde allting — återkomsten af hans
tillgångar, försoningen med fadern och möjligheten
att få återse henne. Det var en mycket het dag,
kom han ihåg, och mycket klart. Löpningen
började och han tittade genom sin kikare efter den
engelske hästen i teten men kunde inte finna den,
och fransmannen bredvid honom ropade
»Frou-Frou!» när Frou Frou passerade målet. Han sänkte
kikaren långsamt och skrufvade ihop den mycket
försiktigt, innan han lade den tillbaka i fodralet.
Därpå vände han sig om och såg sig omkring.
Två fransmän, som vunnit hundra francs
tillsammans, hoppade och dansade bredvid honom. Han
kom ihåg att ban undrade hvarför de inte talade
engelska. Därpå förbyttes solskenet till ett gult,
smutsigt skimmer, som om ett kalciumljus blifvit
gjutet öfver glas och färger och ban trängde sig,
fram till sin vagn, tungt stödd på sin betjänts arm,
och åkte långsamt tillbaka till Paris. . . .
Han hade utvalt Monte Carlo till skådeplats
för handlingen, därför att det var mer än något annat
ställe olikt hans hembygd och på grund af en
händelse som inträffat en sommarkväll då han
gått öfver gräsmattan från Kasinot till hotellet
jämte ett sällskap glada unga män och kvinnor.
De hade stött på någonting under en buske,
hvilket de togo för en hund eller en sofvande
människa, och en af herrarne hade stigit fram och
vidrört det med foten men därpå häftigt vändt
sig om och sagt: »Laga att flickorna komma
härifrån!» Under det att några fingo i väg de förskräckta
och nyfikna fruntimren, hade han och de andra
lyftat upp kroppen och funno det vara en ung
ryss, hvilken de sett förlora med en genomgående
otur vid spelbordet. Där spårades ej någon
lidelse i hans ansikte nu och hans dräkt var i
oklanderlig ordning. Endast en svart fläck på
skjortbröstet utvisade hvar krutet svedt linnet. Det
hade gjort ett starkt intryck på honom då, ty han
stod pà höjden af lycka omgifven af masstals
krypande vänner och ett följe »vasaller» i hälarne.
Och nu när han fann sig alldeles ensam och
öfvergifven äfven af dessa sorgliga följeslagare, såg
han ingen annan utväg att blifva af med smärtan
i sin hjärna än att göra slut på allt och han
utvalde denna plats bland alla andra såsom den
mest lämpliga att dö på.
Sedan hans papper och handlingar blifvit
öfverlämnade till hans komme <l’affaircs,
lämnade han Paris med första tåget till Monte
Carlo, sittande vid waggonfönstret och trummande
så nervöst på fönsterbrädet med sin ring, att den
gamle herrn i andra ändan af kupén började rynka
på pannan. Men Harringford såg hvarken
honom eller träden och fälten som de ilade förbi, och
först när Walters, betjänten, kom och sade »Det
är här herrn skall stiga ut», kände han igen den
gula stationen och de stora hotellen på kullen
ofvanför. Klockan var half tolf och ljusen i
Kasinot brunno ännu klart. Han undrade, om han
skulle ha tid att gå öfver till hotellet och skrifva
ett bref till sin far och till henne. Efter en stunds
pinsam öfverläggning kom han till den slutsats att
ban inte skulle hinna det. Det var ingenting att
tillägga som de icke redan visste om eller som de
icke skulle förstå. Men detta erinrade honom om,
att hvad de hade skrifvit till honom genast måste
förstöras, innan någon främling kunde fordra rätt
att läsa det. Han tog upp sina bref ur fickan och
såg noga öfver dem. Det var en högst obehaglig
lektyr. De tycktes alla röra sig om pänningar.
Hvart och ett af dem förorsakade honom
smärta. Ett var det sista brefvet, som han
erhållit från sin fader just innan han lämnade
Paris, och ehuru han kunde det utantill läste han det
omigen för sista gången. Att det kom för sent,
att det bad om hvad ban nu visste vara omöjligt,
gjorde honom nu ej så mycket, men att det
erbjöd fred och ett välkommen hem gjorde allt desto
förfärligare.
»Jag har tagit detta steg på uppmaning af
unge Hargraves, den nye kyrkohtrden >, skref hans
fader, »ehuru han endast var ett verktyg i
Försynens hand. Han visade mig det felaktiga i mitt
beteende mot dig och bevisade för mig att min
plikt och mitt hjärtas böjelse hade samma mål.
Han läste i morgse historien om den förlorade
sonen och jag åhörde den utan någon förståelse af
tillämpligheten, tills han kom till den värs som
talar om hur fadern kom till s»n son, »när han ännu
var långt borta». Han fick se honom, heter det,
»när han ännu var långt borta och skyndade
honom till mötes». Han väntade icke tills sonen
skulle bulta på porten och be att bli insläppt, utan
gick ut för att möta honom och tog honom i
famnen och förde honom tillbaka hem. Min gosse,
min son, det synes mig som om du aldrig varit
så långt borta från mig som just nu, som om du
aldrig varit så vidt skild fran mig i afseende å
alla tankar och intressen. Det är till och med
värre än om vi vore obekanta, ty du tror att min
hand är lyftad emot dig, att jag har stängt
dörren till detta hem för dig och kört bort dig. Men
hvad jag gjort dig ber jag dig förlåta, och jag
ber dig glömma hvad jag kan ha sagt förut och
endast tänka pä hvad jag säger nu. Dina bröder
äro bra pojkar och hafva varit goda söner, och
Gud vet hur tacksam jag är för sådana söner och
tacksam mot dem för de uppfört sig som de gjort.
»Men, min gosse, min förstfödde, min lille
Cecil, de kunna aldrig bli för mig hvad du varit.
Jag kan aldrig känna för dem hvad jag känner
för dig. Nio och nittio hafva vandrat på bärgen
och hafva aldrig blifvit frästade och aldrig lämnat
sina hem vare sig i ondo eller godo. Men du,
Cecil, du är, fastän du kommit mitt hjärta att
värka tills jag trodde och äfven hoppades att det
skulle upphöra att slå, och fastän du vållat mig
många många nätter utan sömn, ännu kärare för
mig än någonting annat i denna världen. Du är
kött af mitt kött och ben af mina ben och jag
kan icke uthärda att lefva utan dig. Jag kan icke
få ro eller någonsin hoppas på ro, om icke du
kommer till mig, om jag icke får se ditt ansikte
och trycka dig till mig och höra ditt skratt i
salarne. Vänd åter till mig, Cecil. Till Harringford
och till dem, som du känner bäst och hvilka veta
hvad godt som finnes hos dig och därför älska
dig. Jag kan endast ha några få år kvar och
sedan skall du taga min plats och uppehålla mitt
namn. Jag skall icke mycket längre vara i vägen
för dig. Men, min gosse, medan jag är här så
kom till mig och gör mig lycklig för återstoden
af mitt lif. Det finnes andra som behöfva dig,
Cecil. Du vet hvem jag menar. Jag träffade
henne senast i går och hon frågade efter dig med
ett glänsande förakt för hvad de närvarande kunde
tro, som om hon trotsade mig eller dem att
säga eller ens tänka något ofördelaktigt om dig.
Du kan icke hålla dig borta från oss längre. . .
Säkert intey. Du kommer tillbaka och gör oss
lyckliga för vår återstående lifstid».–—
(Forts.)
- 174 ~
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
