Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. Den 6 Januari 1901 - Hennes första uppträdande - Stackars liten!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENNES FÖRSTA UPPTRÄDANDE.
Van Bibber hade ofta önskat att han skulle
kunnat med talang måla af de omedvetet graciösa
grupperna som han såg mellan kulissernas skaipt
delade ljus och skuggor. De präktigt sminkade,
fantastiskt klädda flickorna, som stodo lutade mot
teaterns bara tegelmur eller hviskande i en ring
med armarne om hvarandras lif eller ensamma
hvar för sig läsande i en bok tller sysselsatta med
något handarbete, lika lugnt som om de suttit
hemma i gungstolen och icke stått stödda mot en
kuliss med rampskenet och salongens applåder
alldeles bakom sig.
Andra akten hade börjat. Lester kom från
scenen, gick till klädlogen och vinkade ifrigt.
»Kom hit», sade han, »du borde se det här, det
är barnen. Du skulle höra dem. Det är
storartadt!»
Van Bibber lade sin cigarr på ett fat och kom
ut i kulissen. Der var fullt å ömse sidor af
medlemmar af sällskapet, hvilka sökte få kasta en blick
in på scenen. Därinne stodo öfver ett dussin barn
vid rampen med primadonnan i midten. Hon höll
på att sjunga en sång och de följde hennes
rörelser samt stämde in i kören med gälla, skrikande
röster. De föreföllo alldeles för mycket
hemmastadda och själfmedvetna för att göra ett
behagligt intryck på van Bibber.
Men det fanns ett undantag. Detta enda
undantag var den minsta af dem, en mycket, mycket
liten flicka, med långt kastanjebrunt hår och svarta
ögon — just en sådan liten flicka som alla i
salongen sågo först, för att sedan inte se på någon
annan. Hon var tydligen lika oberörd af allt
omkring henne, med undantag af den vackra
primadonnan, som om hon suttit hemma vid pianot och
haft en lektion i sång. Hon tycktes tro att det
hela var en ny sorts lek. När primadonnan lyfte
upp armarne, lyfte barnet upp sina. När
primadonnan gjorde en bugning fumlade hon också ihop
en och sträckte sedan på sig, just lagom för att få
lockarne ur ögonen och få se att primadonnan
skrattade åt henne, hvarvid hon svarade med ett
muntert leende, som om hon ville säga: gör
det bäst, inte sannt?»
Hon hade stora, milda ögon och två
förtjusande små gropar och under dansen och sången logo
och blixtrade ögonen och groparne blefvo djupare
och försvunno och kommo så fram igen. Hon såg
så lycklig och oskyldig ut, som om hon hölle på
att leka skola i en Kindergarten klockan 9 på
morgonen. Från hela salongen hördes ett mummel
af förtjusning och herrarne skrattade och niciade
åt hvarandra att »titta på den lilla minsta».
Flickorna i kulisserna voro utom sig af
entusiasm och gåfvo henne de mest orimligt tilltagna
smeknamn samt ställde till ett sådant oväsen, att
Krripps vände sig om och betraktade dem med
en blick som innebar hotelser om plikt och tidiga
repetitioner. Och när den lilla ändtligen slutat
och primadonnan och barnen samt digt lämnade
scenen, kom det en storm från salongen, som steg
Lester åt hufvudet som vin och tycktes vilja fara
öfver ramptn lör att släpa barnen tillbaka igen.
»Saken, är afgjord!» sade Lester med ett
half-kväfdt utrop af triumf. »Jag visste, att det där
barnet skulle ta’ dem!»
Det blef icke mindre än fyra dacapo och därpå
gjorde barnen och Elise Broughten, den vackra
primadonnan, sin sortie strålande och lyckliga, den
lilla minsta med famnen full af blommor, som
direktionen omtänksamt ställt om åt primadonnan,
men som denna och orkesteranföraren låtit räcka
till den lilla flickan.
»Nå», sade miss Broughten och kom skrattande
fram till van Bibber n ed handen för bröstet och
hämtande andan mycket häftigt, »vill ni vara snäll
säga mig, hvem som nu är den förnämsta damen
vid sällskapet? Är jag primadonnan eller inte?
Den gången blef jag efter, inte sannt?»
»Ja, det blef ni», svarade tan Bibber.
Hon vände sig fiån den vackra primadonnan
och uppsökte garderobieren, som var alldeles vild
af förtjusning som om de alla varit hennes egna
barn, och bad honom komma med till de små,
som inhysts i en provisorisk klädloge för att få
vara för sig själfva. De sex små flickorna voro i
sex olika négligéer, men de voro för små för att
fästa sig vid det och van Bibber var för artig för
att observera det.
»Här är den lilla flickan», sade garderobieren,
stolt öfvtr att få sammanföra två så framstående
personer. »Hon heter Madeline. Tala till herrn.
Madeline. Han vill tala om för dig så stor lycka
du har gjort.»
(Forts.)
STACKARS LITEN!
Man har sändt oss vidstående bild från en
stad i sydöstra Sverige. Den är tagen efter
naturen och icke foster af en »djurväns» hysteriska
fantasi! Den visar, att det inte alltid är så farligt
att »må som en hund». Ett sådant hundlif, som
denne stoppade »Prisse» synes föra, skulle
säkerligen mänga små mänskliga varelser afundas
honom.
Fotografien är tagen när favoriten var opasslig.
Hans matmoder, som tycks vara nog lycklig att
redan ha undanstökat en kristens plikt mot
med-månniskoma, för.-ummade tydligen ej något för att
bereda djuret en våld så omsorgsfull som till och
med en hund kan fordra. Vi få ju hoppas att
patienten tillfrisknade i god tid för att kunna deltaga
i julmatens utrotande genom konsumtion!
- 239 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
