Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. Den 13 Januari 1901 - Oscar Alin. Af O. R. - Gamle Kamrern. Af A. O.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR ALIN
tingen det gälde att bistå något företag, som
öfverensstämde med hans åsikter, eller någon
behöfvande — att han icke längre kunde egna sig åt
riksdagsarbetet
En man, en karaktär — se där hvad man under
alla omständigheter kan säga om den hädangångne.
En man, en karaktär, som hade sin omutliga
öfvertygelse utan några personliga biafsikter och icke
kunde sticka under stol härmed. Huru rojalistisk
han än var, måste han dock stundom uppträda mot
regeringen — liksom han allt sedan midten af 1880-
talet ställde sig en garde mot Norge. Men denne
»storsvensk» gjorde detta, därför att han höll
Sverige kärare än allt annat, och om händelsernas
gång visat, att hans taktik icke varit den riktiga,
måste man dock ha djup respekt för hans
hängifna lifsarbete, som i förtid slet upp honom.
Professor Alin var ledamot af flere lärde
sällskap och kommendör af Nordstjärneordens andra
klass. Han efterlämnar enka, f. Salander, men inga
barn. O R.
GAMLE KAMRERN.
Berättelse af A. O. för HVAR 8 DAG.
Kamrerare Anton Malm hade i många år bebott
en lägenhet på två rum och kök i ett af de
små hus, som förr i tiden funnos på Klara Norra
Kyrkogata i Stockholm. Grannarne visste ej mycket
om honom, ty han gjorde intet väsen af sig och
syntes ej till annat än på de bestämda tider, då
han gick ut. Man trodde, att han varit gift, men
att äktenskapet varit olyckligt. Nu hade han en
liten pension, så att han nödtorftigt kunde draga
sig fram. Han hade ingen tjänare, men en hustru
kom dit hvarje morgon och kväll för att passa
upp den gamle. Middagar åt han ute.
Han ansågs, förstås, vara ett original, och det
var han nog också i viss grad, men de få
personer, som kände honom närmare, visste att berätta
om hans stora kunskaper, hans satiriska skämt och
godmodiga lynne. Man kunde ej tro det, när man
såg honom med allvarlig uppsyn vandra gatan fram.
Man trodde, att han haft många sorger i sitt lif,
oftast såg han dyster ut och hans ögon kastade
skarpa blickar på de mötande. Hvarje sommar
reste han bort. Ingen visste hvart.
För öfrigt visste ingen, hvad den gamle gjorde
hela dagarna. Han syntes oftast vid sitt skrifbord.
Någon gång satte han sig att spela på ett piano,
en gammal taffel af utmärkt god ton, och då kunde
han spela i flera timmar, nästan bara romanser,
ibland en och annan vals. Eller också spelade han
fiol. Han spelade utmärkt väl, med mycken känsla.
Det var som om han lade hela sin själ i tonerna.
Hvarje morgon, precis kl. 9 spatserade han
ut, hur vädret än var, och när han kom till hörnet af
Gamla Kungsholmsbrogatan, stannade han alltid en
liten stund och såg med vemodiga blickar mot
fönsterna på nedra botten i huset tvärs öfver
gatan. Man hörde honom mumla: »god morgon,
liten, hvar du nu än fins!» Sedan fortsatte han sin
väg. Alltid såg han mot dessa fönster, när han
gick förbi.
Där bodde nu en skomakare, som hade en
liten oansenlig butik, men säkert hade där förr i
tiden bott någon, som varit den gamles käresta.
Åtminstone trodde folk så.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
