Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. Den 27 Januari 1901 - Handkameran. Af E. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR
satt i tillfälle att återupptaga det. Vid sitt afsked
lofvade mig dock Mac Crooly att inom kort låta
höra af sig, och uttrycket i hans ansikte vid dessa
afskedsord var så energiskt, att jag redan i
andanom såg mördaren förpassad till sitt välförtjänta
straff. Och så stort var mitt intresse för saken
och så stor min tro på Mac Crooly, att jag med
flit försummade den ångbåtstur, som skulle fört
mig till Europa, blott för att afvakta resultatet af
hans nya undersökningar. En vecka eller så förflöt
emellertid utan att jag hörde af honom, och jag
började redan att för andra gången misströsta, då
han tidigt en morgon infann sig hos mig.
»Jag har dröjt», sade han och såg rätt
medtagen ut, men det har först nu varit mig möjligt
att fullständigt reda härfvan.
»Du hade naturligtvis misstagit dig», frågade
jag missmodigt».
»Jag har icke misstagit mig», svarade han,
»och bästa beviset därför är detta», och därmed
drog han upp ur rockfickan en af Newyorks
morgontidningar, visade mig en artikel, som han
inramat med blå pännstreck, och jag läste: »Det
har i dag lyckats polisen, tack vare den kände
detektivens, mr Mac Crooly, energiska ingripande
att komma ett gammalt brott på »spåren» o. s. v.
och så följde en noggrann redogörelse öfver
förloppet. Det intresserade mig emellertid mera att
erfara hela sammanhanget af Mac Crooly, och
jag vill försöka återge det hufvudsakliga i det han
berättade mig.
»Du minns», så började han, »hvilket lifligt
intresse jag lade i dagen, då du visade mig det
kort, som jag sist medtog härifrån. Du själf har
förgäfves sökt ge det annan betydelse än ett
oaf-siktligt användande af kameran. Du kan ha rätt,
försåvidt du ej, efter hvad du skall erfara, vill
erkänna en högre makts ingripande. Hvad som i
främsta rummet tilldrog sig min uppmärksamhet,
då jag undersökte fotografien, var den här illa
tilltygade hatten vid panelen», och han utmärkte
på kortet, hvad han menade. »Dock», vidtog han,
»innan jag fortsätter vill jag omtala, hvad som
kom mig att antaga, det ej själfmord förelåg. Då
jag nämligen undersökte den döde, fann jag i hans
högra hand detta porträtt», och Mac Crooly visade
mig bilden af en ung cirkusartist, en skönhet, som
jag många gånger sett och beundrat. »Detta var
ju i sig själf ingen märkvärdighet», så fortsatte
nan, »men då jag observerade att Hawes revolver
låg på samma sida som den hand, hvilken
krampaktigt gripit om kortet, frapperades jag genast af
Jet egendomliga i den omständigheten, att han
först skulle ha skjutit sig och sedan i sista
ögonblicket rafsat till sig porträttet. Och hvad nu just
detta angår så är det väl vardt en undersökning.
Se», sade han, och visade det mig nästan
triumferande, »hur först och främst en del af nedre
kanten saknas och förvånas du ej genast öfver den
underliga kontur, hvarefter biten frånskiljts?
Kanten visar obestridligen marken efter tänder och
den del, som saknas, är lika obestridligt medelst
ett kraftigt bett bortryckt. Men det som mer
in något annat stärkte mig i min förmodan var
att dels passade icke Hawes tänder i dessa märken,
och dels var denna kortets förstöring af alldeles
färsk dato. Det enda, som tycktes kullkasta alla
mina antaganden, var att dörren till rummet
befunnits stängd, med nyckeln i invändigt. Ingen annan
utgång fanns, genom fönstren kunde ingen komma,
och dock måste någon efter Hawes död,
brottslingen, ha lämnat rummet. Jag återgår nu till det
égonblick, då jag fick se det fotografi, som du
8 DAG
gaf mig sist. Du kan själf tänka dig hur
öfverraskad jag blef, när jag i hatten där vid panelen»,
och Mac Crooly fick åter fram kortet för att
tydliggöra, »igenkände samma hatt, på samma ställe
iikä illa åtgången, som den var, hvilken jag fann
i Hawes rum. Kortet måste sålunda vara taget
preci» på samma förmiddag som vår vän blef
mördad. Hvem är fotografen? Jag svarar dig:
ffcrsynen. »Se på denna hand, som stannat afbildad
här, i ett nu fixerad. Gif akt på dess seniga
utseende, de svällande ådrorna, det hotfulla i dess
ställning. Lillfingret sträckt, under det de andra
fingrarna, liksom klor famna efter byte. Det säger
mig så tydligt, hvilken hemsk strid, som försiggått
där uppe i Hawes annars tysta rum >.
Här gjorde han ett uppehåll och satt en stund
helt tyst och stilla.
»Denna hand», började han ånyo med ett djupt
allvar i rösten, »tillhör den usling, som mördade
James Hawes, och utan detta kort helt säkert gått
fri, åtminstone ännu en lång tid. Det återstår mig
nu endast att omtala hur han blef gripen. Jag
slöt genast, att vår vän varit offer för en svartsjuk
rival, och det framgick lika otvunget, att den unga
cirkusdamen varit den, som satt deras hjärtan i
brand. Detta visste jag långt innan jag fick se
ditt kort, jag visste till och med mördarens namn,
men utom bevis, hvad var att göra? Då en kväll,
dagen efter det jag varit här, går jag återigen på
den cirkus, där såväl den sköna som hennes
beundrare uppträder. Med ditt kort i handen
anställde jag vissa jämförelser. Att hans hand
liknade den på bilden, var ju intet bevis, men tänk
dig min glädje, då jag kring hans högra armlofve
upptäcker ett armband, i hvilket, infäst i en
därifrån utgående liten kedja, hängde en hårtofs
Du ser tofsen här på fotografien. Den har alltid
varit dig oförklarlig, icke sant? Jag behöfde knappt
tillstå detta, utan Mac Crooly fortsatte småleende:
»Det är helt enkelt en amulett, en mycket vanlig
sådan, som bäres af landtbefolkningen i
Massachusetts. "—•
Jag samlade nu mina bevis och en vacker dag
lät jag burdus arrestera honom såsom misstänkt
och anklagad för mord på Hawes. Till en början
trilsk och inbunden fann han mot slutet för godt
att erkänna. Hemligheten med den invändigt lästa
dörren klarades då den kallblodige skurken medger,
hurusom han, för att undgå alla misstankar, strax
efter dådet mot Hawes, medelst medhafda dyrkar
lyckats regla dörren utifrån. Ja», slöt Mac Crooly,
»där har du hela historien. Om något skulle
tillläggas, vore det väl för att utiöna fotografiets
tillkomst. Naturligtvis har under kampen mellan
Hawes och Chicker, så heter uslingen, man
kommit kameran för nära, tryckt på knappen och på
så sätt bevarat några, som det kan tyckas,
obetydliga detaljer af tilldragelsen. De hafva emellertid
varit tillräckliga för att öfverbevisa mr Chicker
om hans brottslighet. — —
Detta, mina herrar, är detektivens historia»,
slöt löjtnant Kruse berättelsen, »och jag antar, att
ni i densamma har funnit något, som manar till
eftertanke i den fråga, som varit upphofvet till
denna skildring af en episod ur verkligheten».
»Höv du Bob, sade en ung krigare, som med
vidöppen mun lyssnat till framställningen, »det
häv kommev jag bestämdt att dvömma om i natt.
eller hvad tvov du?
»Ingen fara, gossen min», inföll ett ljushufvud,
»det fins saker mellan himmel och jord, som din
lilla hjärna aldrig drömmer om» — och alla tyckte
att inpasset var väl funnet.
- 277 ~
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
