Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 20. Den 10 Februari 1901
- Generalen grefve Sven Lagerberg. Af O. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN LAGERBERG.
Om man frågar en stockholmare, hvem
hufvudstadens populäraste person är, får man i
de flesta fall till svar: »Det är grefve Sven!» Och
stockholmaren småler för sig själf redan vid
tanken på den gamle generalen.
Hvarför är grefve Sven Lagerberg då så
populär? Har han gjort några särskilda storverk?
Knappast. Han har, tack vare sin stora begåfning
i allmänhet kommit långt fram i världen, men
man kan icke säga, att han på något afgörande
sätt ingripit i fosterlandets öden eller för öfrigt
gjort sig bemärkt genom några särskilda bragder.
Och dock är han mera populär än både våra
framstående politici och upptäcktsresande och
författare !
Han har blifvit det genom sin rättframhet, sitt
fullständigt lika bemötande af alla människor, de
må tillhöra samhällets högre eller lägre klasser,
och sin slagfärdiga kvickhet. Grefve Lagerberg
är, som bekant, icke den, som sticker unaer stol
med sina åsikter eller skräder ord. Han har till
och med en liten ovana: att icke alltid välja de
vackraste orden, när han talar.
Huru som helst, Stockholms
öfverkommen-dant, generalen och grefven, har blifvit populär
som ingen annan genom sitt ogenerade
uppträdande, sin frimodighet och frispråkighet. Att han
är allmänt känd i hufvudstaden är häller icke
underligt, ty om grefve Lagerberg icke får vistas
utomhus på rörlig fot 3 à 4 timmar dagligen, mår
han icke bra. Hans vigör är beundransvärd, och
dock ingick han helt nyligen i sitt 8o:e år, och
här om året råkade han ut för ett benbrott samt
insjuknade sedermera i lunginflammation. Men
grefven kom sig åter — det var icke häller någon
som trodde, att han ej skulle göra det — och nu
ser man den välbekanta gestalten åter röra sig å
Karl XIII:s torg, på Strandvägen och annorstädes
hvarenda dag sa godt som hela året om. Ty
grefve Lagerberg är en den mest inbitne
stockholmare. Lämnar han på sommaren under några
veckor hufvudstaden, begifver han sig åtminstone
icke längre bort än till Saltsjöbaden. Där trifves
han också — kanske därför, att han där ser så
många stockholmare omkring sig!
* *
*
Carl Sven Axel Lagerberg — son af
öfverstelöjtnanten grefve Carl Sven Lagerberg och
grefvinnan Hedvig Beata von Rosen — föddes i
Göteborg den 26 januari 1822. Han blef 1839
underlöjtnant vid Andra lifgardet och 1866 dess
öfverste och sekundchef, 1867 generalmajor, 1880
ge-neralbefälhafvare i Fjärde militärdistriktet och
generallöjtnant, 1882 äfvenledes öfverkommendant i
Stockolm och ordförande i krigshofrätten samt
1889 chef för Femte arméfördelningen och
general. Han lämnade fördelningsbefälet 1890, men är,
som bekant, fortfarande öfverkommendant och
ordförande i krigshofrätten.
Vid 28 års ålder anställdes grefve Lagerberg
som adjutant hos kronprinsen, sedermera konung
Carl XV, blef 1867 dennes förste adjutant och har
alltifrån konung Oscar II:s tronbestigning varit
dennes förste adjutant och chef för H. M:ts stab.
Grefve Lagerberg var 1867—84 ledamot af Första
kammaren för Älfsborgs län. Han har tagit
verksam del i en mängd militäriska komitéer:
exercis-reglementskomitén 1860, militärläroverkskommissio-
nen 1865 — 66, krigsundervisningskommissionen 1866
— 67, svensk-norska exercisreglementskomitén (ordf.)
1869—70, härordningskomitén 1873—75,
landtför-svarskomitén 1880-82, komitén ang.
tjänstgörings-reglemente för armén (ordf.) 1886—88 och
fan-komitén 1888—92. Grefve Lagerberg är, helt
naturligt, seralimerriddare och innehar för öfrigt en
mängd utländska ordnar.
* »
•
Den naturliga enkelhet, som satt sin prägel å
grefve Lagerbergs person, utmärker också den
gamle generalens bostad fyra trappor upp i ett
hus vid Brunkebergstorg. Hans bostad är lika
karaktäristisk som han själf — säger en intervjuare,
som här om året besökte honom med anledning
af hans 60-årsjubileum som officer i svenska
armen — enkel, gammaldags hemtreflig, ingenting
som glänser, men så mycket mer gediget. Han
mottar mig i det rum, som utgör på samma gång
hans sängkammare och arbetsrum. Bord och
Bokskåp i biankpolerad gul lind, borden fyllda med
en mängd småsaker, på väggarna afbild[ningar af
hans vänner och bekanta, konungar, prinsessor och
hans närmaste släktingar; i högra hörnet en enkel,
bred säng, där bredvid en gammalmodig soffa.
Under samtalets gång förklarade grefve Sven,
att han knappast trodde, att det fanns en mera
genuin stockholmare än han. »Jag kom hit en
mörk vinterafton år 1828 och har allt sedan dess
varit bosatt i den här staden.»
Beträffande Stockholmslifvet ansåg grefven,
att det i det stora hel i blifvit bättre. »Jag tycker
om, att det blifvit mera demokratiskt, att hvar och
en numera får komma till sin rätt. Det är inte
så exklusivt och så fullt af undantagsfall som
förut. Men det är inte riktigt samma stil på det som
i min ungdom. Det börjar bli för luxuöst och för
dyrbart samt på samma gång prägladt af en viss
tomhet. Se t. ex. på Djurgården! Förr i tiden
brukade vi alltid gå på Blå Porten; det låg så där
i en vinkel, och man kunde uppsöka så små
gemytliga hörn där. Då var det stil på
Djurgårds-lifvet. Man kunde tillbringa en hel dag där ute
och ha rasande roligt, utan att det kostade mera
än ett par, tre kronor. Går man nu dit ut till de
nya etablissementet kostar det ju sådana
summor, att man måste vara mycket rik, för att inte
ens ekonomi skall vara rakt i oordning för fleTa
månader.»
Hvilken annan högt uppsatt person talar i vår
tid så rätt fram och uttrycker så demokratiska
tänkesätt?;
« »
« 1
Till sist ett litet yttrande af grefve Sven,
hvilket ådagalägger hans oförskräckta
slagfärdighet. Den som skrifver dessa rader hörde själf,
när det fälldes, och anekdoten har aldrig förut
varit i tryck synlig.
Det var på Saltsjöbaden. Grefve Lagerberg
stod och talade med en stockholmare, känd för
sina mycket radikala åsikter. Då bom en af
prin-sarne förbi, man hälsade, och den radikale
stockholmaren sade, när prinsen aflägsnat sig:
»Det är förfärligt, hvad prinsen är lång.»
»Ja, ni, hr X.,» replikerade grefve Sven
ögonblickligen, »ville naturligtvis hälst, att han vore
ett hufvud kortare!»
O. R.
— 306 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Nov 6 09:54:06 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/2/0317.html
