Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. Den 24 Februari 1901 - »Sjöbjörnar». Af W. W. Jacobs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR & DAG
»Hon kallade fr käre George», upprepade Dick.
»Jag hörde henne säga det. Och nu ämnar jag
kasta er i hamnen. Jag skall lära er att gå och
kurtisera en ung flicka. Hvad stannar ni för?»
Mr Ragg ett lät på ett fint sätt förstå att han
stannade därför att han vid närmare betänkande
föredrog att vara ensam. Men då han fann, att
den unge manntn var besluten att följa honom, så
afslöjade han den sammansvärjning för hvilken han
varit offer, och han, Raggett, beklagade bittert, att
han haft del däri.
»Ni vill således inte gifta er med henne?» sade
den förvånade Dick.
»Nej, naturligtvis inte», röt mr Raggett till,
»det skulle jag inte stå ut med. Jag är för
gammal. Och förresten skulle hon vända upp och ned
på hela huset. Hör nu, Dick, allt det här har jag
gjort för din skull. Nu är det ju tydligt, att hon
bara vill ha mitt bo. Om jag ger dig det bästa
af det, så tar hon dig i stället.»
»Nej, det gör hon inte», sade Dick i bitter ton.
»Jag skulle inte vilja ha henne nu, inte om hon bad
mig på sina knän.»
»Hvarför inte?» sade Raggett.
»Jag vill inte gifta mig med en iiicka af den
kalibern», sade den andre vredgad, »det ärjagbotad för.»
»Än jag då?» sade den olycklige Raggett.
»Ja, så vidt jag kan se, så är det rätt och
lagom åt er för det ni lägger er i andras affärer»,
svarade Dick kort. »God natt, nu, och lycka till!»
Till mr Raggetts stora missräkning höll Dick
fast vid sitt beslut, och när mr Boom efter påstötning
af den förre gjorde en del hänsyftningar, svarade
han honom svarliga uppriktigt.
»]ag är fri igen», sade han, »och jag känner
mig bättre, än ja^ mått på mycket länge. Jag
känner mig som en karl.»
I denna lyckliga sinnesstämning återgick han
till sitt vanliga, regelbundna lif, och när han
träffade sin forna flamma bemötte han henne med en
hjärtlighet och en sorglöshet, hvilken denna dam
betraktade med hemligt missnöje. Han var nu så
säker på sig själf, att han, trots en misstanke om
den egentliga afsikten, till och med mottog en
inbjudning till té.
Mr Raggetts närvaro gjorde tillställningen
långsam och högtidlig. Ingen människa med några
känslor kunde få aptit bredud denne nedtryckte
man och måltiden »afåts» under nästan ljudlös
tystnad. Käte dukade af och karlarne sutto vid
den öppna dörren med sina pipor, under det att
hon gjorde undan disken i köket.
»Ja’ och Raggett tänkte gå ned ett tag till
’Sjömannen’», sade mr Boom efter en tredje knuff
på sin väns armbåge.
går med er», sade Dick.
»Hm, tja, vi ha lite affärer att språka om»,
sade Boom förtroligt. »Men vi dröja inte länge.
Om du väntar här, Dick, så träffas vi, när vi komma
tillbaka.»
»All right», sade Tarrell.
Han såg de två gubbarne gå ned för gången,
hvarpå han vände sin stol om och under tystnad
betraktade han den flitiga Käte.
»Gör någon nytta», sade hon muntert, »skaka
af duken.»
Tarrell bar duken till dörren och sedan han
skakat den, lade han ihop den med mycken
värdighet och lämnade den tillbaka.
»Inte så illa för en nybörjare», sade Käte och
lade den i en låda. Därpå tog hon en sömnad
från en annan låda, slog sig ned och började sy.
»Brudklädning? sporde Tarrell och anslog en
sorglös ton.
»Nej, bordduk!» sade flickan med ett skratt.
»Ni får lära er lite’ mer, innan ni blir gift.»
»Ingen tid förspilld för mig», sade Tarrell, »Jag
har insen brådska.»
Flickan lade ned sitt arbete och såg upp på
honom
»Det är rätt», sade hon i stadig ton. »Jag
förmodar att ni blef tämligen förvånad, när ni fick
höra, att jag ämnade gifta mig.»
»Litet», sade Tarrell. »Det är ju så många
som varit efter gamle Raggett, så jag trodde inte
att han någonsin skulle låta fånga sig.»
»Åh!» sade Käte.
»Jag är säker på, att han blir en mycket snäll
äkta man», sade Tarrell i beskyddande ton. »Jag
tror att ni blir ett vackert par. Han har ett nätt hem.»
»Det är därför jag tar honom», sade Käte.
»Anser ni det oiätt att gifta sig med en person för
den saken?»
»Det är er ensak», svarade Tarrell kallt. »Skulle
jag svara för mig själf och inte vilja såra någon,
så skulle jag säga att jag inte skulle vilja gifta mig
med en sådan flicka.»
»Ni menar, att ni inte skulle vilja gifta er
med mig?» sade Käte sakta.
Hon lutade sig fram, tills hennes andedräkt
vidrörde hans ansikte.
»Det är just det jag menar», sade Tarrell med
en skymt af ovänlighet i rösten.
»Inte ens om jag bad er på mina knän?» sade
Käte. »Är ni inte glad därför att ni är botad?»
»Jo», saie Tarrell manligt.
»Det är jag med», sade flickan, »och nu när
ni är lycklig, så kan ni gå ned till ’Den glade
sjömannen’ och göra stackars gamle Raggett glad
också.»
»Hur så?» frågade Tarrell.
»Säg honom, att jag bara skämtat med honom»,
sade Käte och såg på honom med ett ärligt leende.
»Säg honom att j tg lyssnade, när han och far
talades vid häromkvällen och att jag beslöt att ge
dem båda en läxa. Och säg dem att jag trodde
inte att någon kunde ha varit så dum, att han
kunde trott det.»
Hon lutade sig tillbaka i sin stol och
betraktande den förbluffade Tarrell med ett triumferande
leende, väntade hon att han skulle säga något.
»Raggett, jo det var den rätte!» sade hon föraktfullt.
»Jag förmodar», sade Tarrell till slut, mycket
långsamt, »att ni inte var förvånad öfver min dumhet?»
»Inte en smul’», svarade flickan muntert.
»Jag får be er själf säga det till Raggett»,
sade Tarrell i det han steg upp och närmade sig
dörren. »Jag går inte till honom. God na’t.»
»God natt», sade hon. »Hvart går ni då?»
Intet svar.
»Hvart går ni?» upprepade hon sin fråga.
Därpå for en misstanke genom hennes hufvud. »Är
ni så dum att ni går er väg?» utbrast hon.
»Hvarför inte?» sade Tarrell långsamt.
»Därför», sade Käte och sänkte blicken, »jo,
därför ... åh, det är löjligt! Jag skulle hellre vilja
att ni stannade här och finge känna på, hur ni burit
er åt. Jag s^ure vilja erinra er om det ibland.»
»Det behöfs ingen påminnelse», sade Tarrell, i
det han satte sig i Raggetts stol, »jag vet det nu.»
- 351 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
