Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. Den 3 Mars 1901 - »Sjöbjörnar». Af W. W. Jacobs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»SJÖ BJÖRNAR.»
Af IV. IV. Jacobs. Öfvers, för HVAR 8 DAG.
II. ETT EXPERIMENT.
I—? esättningen hade arbetat hela natten och ett
-*—’" godt stycke in på söndags morgon för att få
The Foam klar, och nu, kl. 10 f. m., hvilade yxorna
och däcket var nyskuradt Skepparen och
styrmannen stodo och sågo tidvattnet stiga så
långsamt öfver den jämna Thames’ gyttja.
• När kommer hon?» frågade skepparen med
ett lättjefullt ögonkast uppåt varfvet.
»Omkring half elfva, sa’ hon», svarade
styrmannen. »Det är mycket vänligt af er att rymma
ut er hytt och låta henne få den.»
»Ingenting att tala om», sade skepparen med
eftertryck. »Jag har träffat er hustru ett par
gånger, George, och jag måste säga, att en trefligare
kvinna att språka med och föra sig behagligt har
jag sällan sett »
»Jag säger detsamma», sade styrmannen, »det
vill säga om er hustru »
»Den karl», fortsatte skepparen, »som låge i
sin bekväma hytt, George, och läte en dam
försöka göra sin toalett på en brits eller en kista,
den borde verkligen skämmas.»
»Ja, ni förstår, d’ ä’ allt de’ där bagaget, som
dom har med sig», sade styrmannen och fyllde så
sakta sin pipa. »Jag kan inte förstå, hvad de göra
med allt. Så fort som min gamla galanta bestämt
sig för att fara med på en tripp, hvad gör hon?
Jo, går ned Commercial Road och köper en hatt
vida öfver hennes stånd.»
»De äro likadana allihop», sade skepparen, »min
är det lika illa med. »Hvad viil den där pojken?»
Pojken gick ut på kanten af piren och svarade
för sig- själf.
»Hvem ä’ kapten Bunnett?» frågade han i gäll
ton.
»D’ ä’ jag, min gosse», sade skepparen och såg
upp.
»Jag har ett bref till er», sade pojken och
räckte fram det.
Skepparen sträckte ut handen och tog det.
Sedan han tagit del af dess innehåll, strök han sig
öfver skägget och såg på styrmannen.
»Det rägnar aldrig, utan öser ner», yttrade han
bildlikt.
»Hvad är på färde?» sporde den andre.
»Här kommer nu min gumma», svarade
skepparen, »och säger, att fcon håller på att göra sig
färdig så fort hon kan, och att jag inte får på
några vilkor ge mig a’, förrän hon kommer.»
»Det var kitsligt», yttrade styrmannen, som kände
på sig, att man väntade, att han skulle säga något
»Det föll mig aldrig in att tala om för
henne-att er hustru skulle komma med», sade skepparen.
»Hvar vi ska’ härbergera dem båda, det vet inte
jaff- Jag förmodar det är riktigt säkert, att er
hustru kommer?»
»D’ ä’ säkert», sade styrmannen.
»Ingen utsikt till att hon har ändrat sig?»
menade skepparen med bortvänd blick.
»Inte nu, när hon fått sin hatt», svarade
styrmannen. »Jag förmodar, att det inte är någon ut
sikt för, att er hustru ändrar sig?»
Skepparen skakade på hufvudet. »Det är ju
alltid en god sak», sade han i hoppfull ton, »att
de få trefligt sällskap af hvarandra. Nu få de dela
hytten. Det är tur, att min hustru inte är så stor
som er.»
»Vi kunna få oss en whist på fyra man ibland»,
sade styrmannen, i det han följde med skepparen
under däck för att se efter, hur man skulle kunna
skaffa rum.
»Trångt om saligheten, men om sämjan är
god så .. .», sade den andre.
Två droskor kommo framkörande i nästan samma
ögonblick, medan männen voro under däck. Mrs
Bunnetfs kusk hade knappt stapplat bort till piren
med hennes bagage, förrän mrs Fillson’s kom med
hennes. De två damerna, som voro alldeles
obekanta, betraktade hvarandra nyfiket, och sågo ned
på The Foam’s tomma däck.
»George!» ropade mrs Fillson, i det hon höjde
rösten nästan till ett skrik för att öfverrösta
ång-hvisslan på den bredvid liggande ångaren.
Det var kanske olyckligt att de båda cheferna
på skonaren buro samma högligen respektabla
förnamn.
»George!» ropade mrs Bunnett med en
indignerad blick på den andra damen.
»Ge—orge.’» skrek mrs Fillson och återgäldade
hennes blick med ränta.
»Hm, sicken en!» sade mrs Bunnett för sig
själf, men inte alldeles ohörbart.
»GEORGE!»
Intet svar.
»George!» ropade båda damerna samtidigt.
Ändå intet svar, och de gjorde en ännu
hög-ljuddare ansträngning.
Det fanns ännu en George ombord, i skansen,
och eggad af sina nyfikna vänner därnere, kom
han uppkrypande och betraktade de fagra
duetti-sterna med stora ögon och gapande mun.
»Hvad vill ni?» sade han till slut i sömnig ton.
»Vill ni vara god säga till kapten Bunnett att
hans hustru, mrs Bunnett, är här?» sade denna
dam, en liten, mager kvinna med skarpa, svarta ögon.
»Ja, mum», svarade gasten och skulle skynda i
väg, då mrs Fillson kallade honom tillbaka.
»Vill ni vara snäll säga mr Fillson, att hans
hustru, mrs Fillson, är här uppe?» bad hon i
höflig ton.
»All right, mum«, svarade pojken och gick
ned för att meddela den angenäma nyheten. Båda
äkta männen kommo i en fart upp på däck och
en hastig blick var nog för att visa dem situationen.
»Goddag, kapten Bunnett, sade mr Fillson med
ett smäktande leende.
»God morgon, min fru», sade skepparen, i det
han sökte undvika sin hustrus ögon.
»God morgon, min fru», sade mrs Fillson, i
det hon satte sin nya hatt tillrätta med sina
fingerspetsar.
»God morgon», sade mrs Bunnett i kylig och
nedlåtande ton. »Ni har kommit hit med några
småsaker åt er man, förmodar jag?»
»Hon skall fara med oss», skyndade skepparen
sig att kasta in för att få saken undanstökad. »Vänta
ett halft ögonblick, så skall jag hjälpa er ner.»
Han gick fram till relingen och hjälpte dem
båda ned på dick, och med ett storartadt försök
till en munter konversation gick han i teten ned
under däck, där han under en betydelsefull tyst-
— 3-366 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
