Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. Den 10 Mars 1901 - Hvinande storm. Af Gösta Geijer - K. operans senaste gäst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DAG
fram vid särskildt högtidliga tillfällen, ifylld husets
bästa vin, kredensadt af äldsta dottern, gjorde nu
sin rond kring hela laget, på det att
gästvänligheten skulle få ett uttryck af mera allmänt och
gemensamt deltagande.
Greiff, uppvärmd och upplifvad af vinet, slog
upp språklådan pà vid gafvel. Hans stämma och
tal hade något brutalt och bullrande, hans sätt
något burdust och själfkärt, hvilket bjärt skilde
sig från ryttmästaren lugna och måttfullt
afvägda.
Den långväga gästen orerade först vidt och
bredt om sin resa, dess många besvärligheter och
vedermödor och slog därefter med ens in på
politiken.
»Hvad är din mening om de sista pjlitiska
händelserna, min kära Ros?»
»Ja, i den saken kan jag i sanning ej ha
någon mening, då — beklaghgt nog — den
sparsamma och oregelbundna postgången här ute på
Värmlandsnäs genom de sista envisa snöstormarne
varit mer än vanligt miserabla. Du kan själf
tänka <lig i hvad slags förbindelse vi här stå med
den yttre världen, då du hör, att vår senaste
underrättelse om den är mer än manadsgammal. Vi
fick den af en ren händelse. Fänrik Bratt på
Ste-gelsrud hade med mycken möda tagit sig hem
från Karlstad och lämnade oss då i förbifarten en
riktig acqvisition — eller som han själf uttryckte
sig — > tjugo fiirska tidningar.»
»Åh, kors för f-n», skrockade Greiff för full
hals, »mycket har sedan dess inträffat, som skall
slå er med häpnad.»
»Ja, jag afvaktar verkligen, som du nog kan
förstå, med spändt intresse och liflig nyfikenhet
dina meddelanden från hufvudstaden», yttrade
Ros; >alltså, låt höra!»
»Då skola ni till att börja med få en tidning,
men en, som är lika god som tjugo*, gentog Greiff
i det han förde vinbägaren till sina läppar och tog
en försvarlig klunk. Därefter med vidt
uppspärrade ögon riktade mot Ros:
»Konung Gustaf IV Adolf finns ej mer.»
»Hvad i Guds namn säger du! Ar kungen död?
Och det kallar du en god tidning! Är du från
dina sinnen, karl?» utbrast Ros med upprörd och
skälfvande stämma.
»Som jag säger, kungen är död, men
människan, den fördömda åsnan, lefver, gu’nå’s så visst,
ännu.»
Det lugna och behärskade hos Ros var nu
borta. Det heta Roska blodet kokade. Han grep
med händerna ett så fast tag i stolkarmarne, att
det knakade i hela den gamla stolen.
»Greiff, vågar du häda kungen! Svara mig
rent ut och tala ej i gåtor, är kungen afsatt ?»
»Alldeles! Och den som varit en bland de
mest verksamme att bringa det därhän, det är just
jag, det!»
Greiff häfde sig bakåt och vred själfbelåtet
sina stora mustascher.
Ryttmästaren Ros sprang häftigt upp med
ungdomlig spänstighet och blef därefter stående
stei och kapprak som om han varit gjuten i brons.
Dödsblekheten kom och gick öfver hans ansikte,
bröstet häfdes af återhållen, häftig sinnesrörelse,
och öfver den höga pannan lade sig ådrorna i
tjocka knutar. Så bröt det loss med förfärande
stentorsröst, beledsagad af en betecknande,
otvetydig fingervisning:
»Ut, herre! Där är dörr’n.»
Greiff trodde hvarken sina ögon eller öron.
Hans brutala, bornerande inskränkthet kunde ej
fatta djupet af den andres nobla känslighet.
»Ut, förrädare, eller, så sant mig Gud hjelpe,
skjuter jag er ej en kula för pannan i mitt eget
hus.»
Nu förstod Greiff. Automatiskt reste han sig,
gjorde en stel bugning, tog sina ytterplagg under
armen och försvann.
Men ned i sin stol sjönk åter Ros, tyst, och
orörlig, med djupt mot bröstet nedböjdt’hufvud
och hopknäppta händer. Tysta och orörliga af
respektfull hänsyn sutto äfven de andra, väl
vetande, att de i detta ögonblick voro lika
vanmäktiga att stilla den storm som kämpade i hans inre
som den, hvilken rasade därute. Så obemärkt
som möjligt aflägsnade de sig, den ene efter den
andre, och så blef han lämnad ensam. Elden
förkolnade och dess dunkla, rödmatta belysning nådde
slutligen knappt utom spiselhärden. Men emellan
den gamle, lojale krigarens tungt hafvande
stönande andetag och vindens, hördes åter
bjällerklang, men den fjärmade sig nu, fjärmade sig
allt mer och dog bort till sist i natt och mörker.
K. OPERANS SENASTE GÄST.
KURT SOMMER som Raoul i »Hugenotterna».
Arvid ödmann, som en tid mist sköln sin hulan A Voxenkollen,
har under nåtfra veckor blifvit ersatt vid K. teatern af en tenor från
Berlins opera. Kurt Sommen Han har uppträdt 1 flere partier och
vunnit allmänt erkännande. Detta är Ju ulltid glädjande för
opera-direktionen.
- 372 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
