Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. Den 17 Mars 1901 - »Sjöbjörnar». Af W. W. Jacobs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
»Men ni ämnar väl inte svälta ihjäl karlen?»
»Det har jag ingenting med att göra», sade
kapten blodtörstigt, »om en man kommer ner och
stänger in sig i min kajuta så är det hans sak.
Jag kan icke antagas veta af det. Och 0111 jag
vill stänga till min kajuta och sofva i en skans,
där det finns mer ohyra än i tio andra skansar
tillsammans och där det luktar värre än i tio
hoprullade skansar, så är det min sak.»
»Ja, men jag för min del vill inte bo där i
fören också», invände styrmannen. »Han kan inte
göra mig något. Jag kan gå och sofva i min bädd.»
»Ni gör hvad jag vill, min gosse», sade
kaptenen.
«Jag är styrman», svarade den andre mörk i
hågen.
»Och jag är kapten», sade den förre. »Om
befälhafvaren på en skuta kan uppehålla sig nere i
skansen, så är jag säker på att en dussinstyrman
kan det.»
»Folket tycker inte om det», invände
styrmannen.
»Tusan i folket», sade skepparen artigt, »och
hvad beträffar, att karlen skulle svälta ihjäl så
finnes det en flaska vatten i min hytt, för att inte
tala om ett krus whisky och en påse biscuits under
bordet.»
Styrmannen gick sin väg, sorglöst hvisslande,
och skepparen, hvilken ingalunda var så lätt till
sinnes som han låtsade, började fundera på mått
och steg för att komma ur den knipa, i hvilken
han insåg sig skola komma när de nått
destinationsorten.
»Hurudan prisse är det?» frågade han kocken.
»En stor och stark en», blef svaret.
»Ser han ut att ställa till bråk, om jag skickar
er och Bill ned för att sätta kafle i munnen på
honom när vi kommit fram?» undrade kaptenen.
Kocken svarade att »bråk» vore nog det
lindrigaste uttrycket.
»Jag kan inte förstå att han håller sig så lugn»,
sade skepparen, »det öfvergår mitt förstand.»
»Han afvaktar sin tid, förmodar jag», tröstade
kocken. «För rästen kanske han är sjösjuk.»
Dagen förflöt långsamt, och när aftonen var
inne lade sig en stämning af hemlighetsfull oro öfver
fartyget. Mannen vid ratten blef nervös och
smickrade Bill att komma och hålla honom sällskap med
att berätta några af sina bedrifter. Han hade goda
skäl att tro att han kunde sin kamrats lager af
historier utantill, men det visade sig att det var en
han inte hört förut, som handlade om en fånge,
som förvandlades till en katt, kröp ut genom
hyttfönstret och klättrade upp för ryggen på karlarne.
Och han sade Bill i det mest kraftiga språk han
förmådde åstadkomma, att han inte ville höra den
om igen.
Natten gick och dagen bröt in, men alltjämt
utan att den mystiske passageraren gaf ett tecken
från sig. Besättningen brukade lyssna vid
kajut-trappan och kika genom skylightet. Men dörren
till hytten var stängd och i själfva kajutan var
det tyst som i grafven. Kaptenen gick omkring
med ett bekymradt ansikte. Ur stånd att uthärda
denna spänning längre bad han samma eftermiddag
styrmannen höfligt gå ned och göra en
undersökning.
»Det vill jag helst slippa», sade styrmannen
och ryckte på axlarne.
»Jag såge hellre att han uträttade sitt ärende
till mig så saken blefve expedierad», sade
skepparen. »Jag börjar tänka allt möjligt förfärligt.»
»Nå, hvarför går ni inte ned själf?» frågade
styrmannen. »Man skulle expediera er fort nog,
det hyser jag inte något tvifvel om.»
»Jag ber er om det som en tjänst, Bob», sade
skepparen.
»Jag ska’ gå ner om kocken följer med», sade
styrmannen efter en paus.
Kocken tvekade.
»Gå på, kock», sade kaptenen skarpt, »låt inte
styrman vänta och hvad ni gör så låt honom inte
komma upp på däck.»
Styrmannen gick främst till kajuttrappan och
steg ned för densamma följd af kocken. Först en
minuts hemsk väntan. Därpå hördes ett vildt skri
nerifrån och de båda männen kommo tumlande upp
på däck igen.
»Hvad är det?» frågade kaptenen blek af
sinnesrörelse.
Styrmannen lutade sig mot ratten och öppnade
munnen, men icke ett ord kom öfver hans läppar.
Kocken med armarne nedsträckta längs sidorna och
glasartade ögon var en tafla, från hvilken
besättningen drog sig tillbaka med fasa.
»Hvad—är—pä—färde?» upprepade kaptenen.
Styrmannen återvann med ansträngning
fattningen och började tala.
»Ni behöfver inte besvära er med att bomma
till kajutan vidare*, sade han långsamt.
Skepparens ansiktsfärg öfvergick från hvitt till
grått. »Hvarför inte?» frågade han med darrande
röst.
»Han är död», blef det högtidliga svaret.
»Nonsens», sade den andre, »han gör sig till
eller också har han svimmat. Försökte ni att få
honom på benen?»
»Nej», svarade styrmannen. »Jag lurar er
inte. Jag stannade inte där nere för att återkalla
honom till lifvet och jag tror inte att ni skulle
vilja det häller.»
»Gå ner och försök om ni kan väcka honom,
kock», sade kaptenen.
»Inte jag», sade kocken med en rysning.
Två af besättnigen gingo och kikade förstulet
genom skylightet. Den tomma kajutan såg
märkligt lugn och öde ut och dörren till hytten stod på
vid gafvel. Där var intet som kunde tillfredsställa
deras nyfikenhet, men de kommo tillbaka med ett
utseende som om de sett ett spöke.
»Hvad är att göra?» sade kaptenen i hjälplös
ton.
»Det är ingenting att göra. Han står ej att
hjälpa.»
»Jag tänkte inte på honom», sade kaptenen.
»Jo, det bästa ni kan göra när vi kommer till
Plymouth, är att rymma er väg», sade styrmannen.
»Vi ska’ hålla saken dold så länge tills ni får
försprång. Det är en sak som man kan få hänga för
det här.»
Den alldelesbortkomne befälhafvaren på »Orädd«
torkade kallsvetten ur pannan. »Jag kan inte tro
att han är död», sade han sakta. »Hvem vill gå
ned med mig och se efter?»
»Ni gjorde klokast i att låta saken vara», sade
matrosen vänligt, »det är ruskigt, och dessutom
kunna vi nu svära allihop att ni hittills inte rört
honom eller varit i hans närhet.»
»Hvem går ned med mig?» upprepade
kaptenen. »Jag tror att det är ett knep och att han
rusar upp och delgifver mig stämningen, men jag
känner att jag måste gå.»
Han kastade en blick på Bill och denne värde
sjöbuss följde honom så långsamt. Kaptenen körde
- 398 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
