Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. Den 7 April 1901 - Gustaf af Geijerstam. Af O. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF AF
GEIJERSTAM.
I iderna förändras, och vi med dem . . . Minnes
man ännu den förtrytelse, som radde mot
1880-talets djärfve fridstörare inom den svenska
skönlitteraturen, det anskri, som höjdes mot dem
af de »gamla» idéernas sanna vänner, af dem som
nog en gäng i tiden också varit nya, men alldeles
glömt bort det förhållandet och nu trodde, att allt
borde evigt förbli vid det bestående?
Minnes man det, sa drager man kanske i detta
ögonblick munnen till ett ironiskt småleende, i det
att man tänker: De nya voro ändå icke så värst
farliga, fastän det kanske i första häpenheten
föreföll oss, som de endast ville rifva ned, rasera utan
att gifva oss något i stället för det undanröjda.
De ha dock sedermera murat en i mångt och
mycket fast grund. De nya voro icke heller
talanglösa, fastän de sökte bryta sig nya vägar och
begagnade sig af nya uttryckssätt, som, att börja
med, voro besvärliga att riktigt första. Men de
ha sedermera visat, att de också högt älskade sitt
svenska språk, och de ha gjort det rikare än förut
och vårdat det. Men - och nu blir kanske
småleendet ännu mera ironiskt — det är nu långt ifrån
<So-talet, och de unga ha numera åren inne och
äro nog icke riktigt de samma som i gångna
dagar. Tiderna förändras, allt förändras. De unga
— som icke längre äro så unga — ha i åtskilligt
gifvit med sig .. .
Nåja, man kan ju resonnera så, och i detta
resonnemang finna liksom en tröst för, att man
själf i forna dagar icke ville gifva med sig, och
en ursäkt öfver att man ändå till sist gjorde det.
Dock är det naturligtvis sant, att de unga icke äro
precis de samma, som de förut voro. 1 sådant fall
skulle de ju ha stått stilla, och för det betacka de
sig. De äro kanske också nu mindre »farliga»,
därför att de lärt sig att vara mera fördragsamma.
Men tro dock icke, att de äro mindre entusiastiska
än förut! Gustaf af Geijerstam är det åtminstone
icke, huru käns diktning än skiftat och skiftar till
form och innehåll.
Han hyllade först, som man torde erinra sig,
naturalismen och var nog en stor beundrare af
August Strindberg (hvilket han säkert allt
fortfarande är). Född i Västmanland pä Jönsarbo den
5 januari 1858, blef G. 1877 student i Uppsala och
1S79 filosofie kandidat, hvarefter han verkade som
litteratör, sedan 1883 i Stockholm. Hans
debutarbete voro berättelsen »Gråkallt» (18821, hvarpå
följde »Strömoln» och »Fattigt folk». G.
offentliggjorde äfven litterära studier och kritiker i
»Aftonbladet», i tidskrifter och i bokform. Hans
arbetsförmåga har alltid varit synnerligen stor. Ar 1885
utkom hans stora uppsalaroman »Erik Grane»,
1887 ett annat stort arbete »Pastor Hallin» och
samma ar skiss-samlingen »Tills vidare», samt
inlägget i Strindbergsfrågiin »Hvad vill lektor
Personne?»
Men den outtröttlige kämpen hade trots allt
svårt att bryta igenom. Man fann, oafsedt
åsikterna, hans skildringar, med förlof sagdt, bra
omständliga, föga underhållande. Strindberg hade
dock alltid »gnistor» af genialitet och kunde alltid
reta så härligt. Geijerstam var för slätstruken
tycktes det nog på många häll.
Då, i ett lyckligt ögonblick, föll den energiske och
högt begåfvade författaren pä att skrifva för scenen.
Han gjorde lustspelet »Svärfar» och alla
människor skrattade och började uppfatta dess auktor
som en ofantligt treflig karl. Han gjorde »Aldrig
i lifvet» och bondpjeserna »Per Olsson och hans
käring» samt »Lars Anders och Jan Anders», och
nu var isen bruten. Nu såg man — om man icke
velat se det förut i »Fattigt folk» och
»Kronofogdens berättelser» (18901 att Gustaf af
Geijerstam i grund och botten kände folkets lif och i
grund och botten kunde framställa det med utmärkt
karaktärisering och sant och enkelt, utan all
försköning. Man fick, när man sag Geijerstams
bond-pjeser, också skratta och det skadade minsann
icke. Men nog är det en ödets ironi, att
Geijerstam, hvilken började sin bana med ett sä
orubbligt allvar och för hvilken allvaret är i hög grad
kännetecknande, skall först ha eröfrat sina
medmänniskor med skrattets tillhjälp!
I början och midten af i8go-talet utgaf
Geijerstam äfven flere sociala arbeten, »Kulturkampen i
Härjedalen», »Anteckningar om
arbetareförhallan-dena i Stockholm» (med anslag af Lorénska
stiftelsen ), »Anteckningar rörande fabriksarbetarnes
ställning i Marks härad», o. s. v.
Ar 1895 utkom arbetet »Medusas hufvud» och
följande är fyra noveller under den gemensamma
titeln »Kampen om kärlek». Med dessa verk
beträdde författaren en ny väg. Han var icke längre
naturalist, utan »mystiker». Hans psykologi brydde
sig endast om själarne med förbigående af sociala
förhållanden och dylikt, den sökte pejla själarnes
och de mest förfinade själars dolda djup, sökte sä
mveket som möjligt närma sig gränsen för det
obeskrifliga. Detta slags sublima diktning kräfde
naturligtvis också en ny mera förfinad form, än
den Geijerstam förut gifvit sina verk — och dessa
arbeten äro också i formellt afseende synnerligen
konstnärliga.
Geijerstam har sedermera skrifvit både pjeser
och annat. Hans samlade folklifsberättelser
utkommo härom året, och bland dem funnos
verkliga små mästerstycken af natursanning och
slående karaktäristik. Och i fjol utgaf han »Boken
om Lille-Bror», hvilken haft en så exempellös
framgång. Häri skildrar författaren, som haft sorgen
förlora sin hustru, ett samlifs historia, visar, som
det kanske aldrig blifvit visadt förr, de spröda
tra-dar som förena man, hustru och barn. Det är
mystik, men det är också något annat — det är
verkligt lefvande lif, det bästa och finaste af det
och det är sålunda full verklighet. Och det är en
i eminent mening modern bok, som säkert i den
svenska skönlitteraturen kommer att vara ett
»1110-numentum» från vår tid.
På scenen firade den utmärkte författaren
outtröttlig liksom förr — för kort tid sedan en ny
framgång med »Stiliga Augusta», ett sedestycke,
drastiskt, sant och — man må säga hvad man
vill — verkligen i hög grad välskrifvet. Och länge
lär det väl icke töfva, innan Gustaf af Geijerstam
utgifver något nytt arbete till allas vår glädje.
O. R.
— 434 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
