Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. Den 7 April 1901 - »Sjöbjörnar». Af W. W. Jacobs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»SJÖ BJÖRNAR.»
Af IV. IV. Jacobs, öfvers, för HVAR 8 DAG.
V. »TVEGIFTE.»
» I—I an är en riktig nero, det är hvad han är,
sir», sade kocken i det han tömde en pyts
diskvatten öfver bord.
»En hvad?» sade skepparen. »En nero», sade
kocken mycket längsamt och tydligt. »En verklig
nero, en karl som vi äro stolta att ha hos oss här
ombord».
»Jag visste inte att han var någon vidare
simmare», sade skepparen och kastade en nyfiken blick
på en groft byggd medelålders man, som satt på
luckan och halft förläget säg åt sidan.
»Det ä’ han inte heller», sade kocken, »och det
är det som gör honom desto mera neroisk enligt
min åsikt.»
»Tog han af sig kläderna?» frågade
styrmannen.
»Inte ett dugg», sade den förtjuste kocken,
»inte pjexorna och inte ens hatten, som gick till
botten».
»Du ljuger», sade vår »Nero» och såg upp för
ett ögonblick.
»Du tog inte af dig byxorna, George?» sade
kocken ängsligt.
»Jag kastade hatten på stenläggningen»,
mumlade George utan att se upp.
»Nå ja, ändå for du öfver barriären efter den
stackars flickan som en britt, eller hur?» sade den
andre.
Intet svar.
»Gjorde du inte?» vädjade kocken.
»Väntade du att jag skulle kasta mig i som en
holländare, eller hvad?» frågade George häftigt.
»Det är blygsamhet», sade kocken och vände
sig till de andra med minen hos en förevisare. »Han
kan inte tåla att vi tala om saken. Han höll nästan
på att drunkna, det gjorde han. En flotte kom och
körde båtshaken just genom sitsen på hans
pantalonger och räddade honom. Stig upp och visa
dina byxor, George.»
»Om jag skulle stiga upp», sade George med
af raseri bruten stämma, »sa skulle det gå illa för
dig, min gosse lilla».
»A’ han inte blygsam? sade kocken. »Är det
inte roligt att höra på honom. Han var likadan
när de fingo honom pä det torra och folket
började klappa om honom.»
»Tyckte han inte om det?» frågade
styrmannen.
"Well, de voro kanske en smula för vänliga»,
medgaf kocken, »en gammal prisse som inte kunde
nå honom, klappade honom på hufvudet med sin
käpp, men det var bara gjordt i välmening.»
»Jag är stolt öfver er, George», sade skepparen
hjärtligt.
»Det äro vi alla», sade styrmannen.
George mumlade något.
»Jag skall laga att han får medalj», sade
skepparen. »Fanns där några vittnen, kock?»
»En massa vittnen», sade den andre, »men jag
gaf dem hans namn och adress, skonaren
John Henry af Limehouse är hans hemvist och
George Cooper hans namn!»
»Du pratade alldeles för mycket», sade hjälten,
»du din magre son af en kittelflickare.»
»Där är hans blygsamhet igen», sade kocken
med ett förstående leende. »Han kan spricka af
blygsamhet, George. Ni skulle sett honom när en
pojk tog hans fyrtigrafi.»
»Tog hans hvad?» sade skepparen intresserad.
»Hans fyrtigrafi», sade kocken. »Det var en
ung man som tog bilder för en tidning. Han tog
George just som han kom upp drypande af vatten
och han tog honom sedan han torkat af ansiktet
och han tog honom när han satt och svor på en
som frågade om han var mycket våt».
»Och du sa’ honom hvar jag bodde och hvem
jag var», sade George i det han vände sig till
honom och skakade knytnäfven. »Det gjorde du».
»Det gjorde jag», sade kocken. »Det kan du
tacka mig för, George».
Den andre uppgaf ett formligt tjut samt steg
upp och gick ner, i förbifarten gifvande en kamrat, som
klappade honom på axeln, ett slag i sidan hvilket höll
på att knäcka ett par refben. De som voro pä
däck utbytte beundrande blickar.
»Hm», sade styrmannen och ryckte på axlarne,
»det förefaller mig, att ifall jag räddade en
medmänniskas lif sä skulle jag inte tycka illa om att höra
talas om det.»
»Det tycker ni», sade skepparen och stramade
upp sig något. »Men om ni nånsin skulle göra
något sådant, sä kanske ni skulle tycka
annorlunda».
»Hm, jag vet inte hur ni skulle veta mer i den
saken än jag», sade den andre.
Skepparen harskade sig.
»Det är ett par små saker i mitt lif som jag
inte precis skäms för», sade han blygsamt.
»Det är inte mycket att skryta af», sade
styrmannen illvilligt missförstående.
»Jag menar», sade skepparen i skarp ton, »ett
par små saker som vissa personer skulle känt sig
stolta öfver. Men jag är stolt öfver att kunna
säga att inte en lefvande själ vet om dem.»
»Det tror jag fullkomligt», sade styrmannen
och gick sin väg med ett retsamt leende.
Skepparen ämnade följa honom för att beklaga
sig öfver den obehöfliga tvetydigheten i hans
anmärkningar, när han stördes af ett oväsen från
skansen. På en vänlig inbjudan af kocken hade
styrmannen och en af besättningen på briggen
»Endeavour», som låg bredvid, kommit ombord och
gått ned för att se på George. Det mottagande
de rönte var inte något rekommenderande för
gästvänligheten på »John Henr)’». De kommo upp
med fart och förklarade att de aldrig ville se
honom mer i hela sitt lif, hvarpå de lämnade
fartygen under högljudda och skymfliga tillmälen.
Skepparen gick långsamt fram till skansen och
stack ned hufvudet.
»George», ropade han.
»Sir», sade hjälten i butter ton.
»Kom ned i min kajuta», sade den andre och
vände sig bort. »Jag vill tala litet med dig».
George steg upp och efter att ha yttrat några
förfärliga hotelser mot kocken, som tappert tog
emot dem, kom han upp pä däck och följde med
skepparen in i kajutan.
På sin öfverordnades anmodan tog han långsamt
plats på en kista, men visade ett svagt leende, när
skepparen drog fram en butelj och ett par glas.
— 446 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
