Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. Den 14 April 1901 - Snödroppar. Af No Name
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SNÖDROPPAR.
För HVAR 8 DAG af .\Ö NAME.
» |—?ara du hade låtit hli att ge mig blommor!
’’ Kransar och blommor undanbedjas enligt den
dödas önskan», sade hon med ett sorgset leende
och lät de små skälfvande snödropparna falla ned pa
mattan.
Han stod underligt stel framför henne, och
hans mörka ögon flackade omkring, skyende den
brännande glansen i hennes grönaktigt skiftande.
»Du har en gång sagt mig, att du tyckte om
snödroppar», svarade han matt, »jag trodde, att
jag skulle göra dig en glädje med dem.»
»Du visste så väl, att jag inte blir glad mer. Det
är, som du skulle vilja säga, att några afskurna
blommor kunde växa, lefvande och kraftiga. Nej, min vän!»
»Bli nu inte oresonlig igen! Du har ju själf
begärt skilsmässa, och nu när allting är ordnadt,
papperen i laga form uppsatta och mitt och ditt
deladt, tjänar det ju ingenting till med scener; dem
ha vi haft nog af.»
»la, jag vet. Hur mycket är klockan?»
»Half tolf.»
»Tolf skulle vagnen komma, inte sant?»
»Jo.»
»jag undrar, om barnen äro i ordning.»
»Det blir tomt efter dem.»
»De få naturligtvis hälsa på dig.»
»Tack!»
Nu först såg han på henne, som i åtta är
varit hans hustru, och som han en gång älskat med
all den heta längtan den första kärleken är mäktig
utaf. Så småningom hade han tröttnat, fått nya
intressen och left sitt lif långt skild från henne;
hon hade ej kunnat nöja sig med smulor, och efter
ett är af strider, af vingstäckta försök till ny
lyckoflykt och af tusen små pinande nålstygn blef
skilsmässa besluten; hon skulle behålla de båda barnen.
Vacker var hon väl egentligen ej denna unga
kvinna med sitt kopparröda, tunga har och sin
underligt hvita hy, men hon hade en egendomlig,
mjuk charme i alla sina något lata rörelser, och i
den veka stämning afskedet försatte honom, kunde
han ha fallit på knä och kysst dessa hvita händer,
hviskat smekord från förr, sagt henne, att hon
varit honom den första och enda så som ingen
hädanefter skulle bli det. Men han visste, att det
var en flyktig stämning, och han teg.
Hon var ärligare och varmare. Långsamt, med
en mjuk rörelse böjde hon sig ned och tog upp
snödropparna, och med en stämma, hvars smekande
tonfall han kände från tusen, tusen ljusa ögonblick,
sade hon:
»Det var en gång en dejlig vår i två
människors lif, en april med växlingarnas underbara
lyckoskimmer öfver länga dagar och korta nätter, då
lärde jag mig hålla af snödropparna. Det var fult
och otacksamt af mig att nu vilja kasta dem: de
ha inte gjort något ondt, och nu som då kommo
de budsända af goda tankar.»
Sakta kysste hon en efter en af de gulhvita, svagt
mandeldoftande små klockorna, lade dem sedan mot
sin heta kind och slöt hastigt ögonen öfver ett par
tårar, hvilka ej fingo falla. Drömmande tillade hon:
»Snödroppar! De äro så rena och så kyska:
de inleda lifvets blomstersaga, och de kunna
afsluta den — det, som varit bäst i den. Tack!»
»Ella», hans röst darrade lindrigt, »om vi kunde
göra detta ogjordt igen, om vi vågade låta
alltsammans gå tillbaka; om du kunde slå af på dina
fordringar, om . . .»
»Nej, nej», afbröt hon, »det tjänar ingenting
till att kitta ihop hjärtan, det låter sig naturligtvis
göra, men de fungera inte som förr, de stelna
efter operationen. — Hvad är klockan?»
»Det frågade du nyss — tio minuter öfver half
tolf.»
»Då är det tid att Alva och Ernst klädas.»
»Skall jag ringa?»
»Ja tack.»
Han tryckte på den elektriska knappen.
Jungfrun kom in och fick sina order, och sa voro de
ensamma igen.
Hon gick fram och åter, den nervösa oron
tvang henne till det. Han stod stilla och undrade,
hvad ögonblicket egentligen kräfde af honom, att
han skulle säga. Plötsligt stannade hon framför
honom och sade med en stämma, som sa
koncentrerat alla känslor, att den blef hes och tung:
»Farväl, Gunnar — du käre!»
Han brast i gråt och lade händerna för
ansiktet. Att hon ändå gick! 1 detta ögonblick
genomkämpade han hela den sorg, som under veckor
och månader gradvis växt sig in i hela hennes
väsen och tvungit henne bort fran hem och socialt
anseende. Nu kom ångern till honom som en
hastigt mognande abcess; ett sting med lancetten,
ett par dagars läketid, och allt skulle vara öfver.
Hon vände sig ifrån honom, men hennes
tonfall smekte igen, när hon bad: »Grat inte!»
Snart satt hon i vagnen och de två barnen
midt emot. Alva, den äldsta, hade faderns mörka,
djupa ögon, dessa ögon, som glittrade i sol och
blefvo underligt dunkla, liksom dimhöljda i tungt
allvar. Hon säg nu på Ella undrande och tvst.
Slutligen sade hon: »Hvart skola vi fara?»
»Till mormor.»
»Kommer pappa efter?»
»Nej.»
»Du har fått de där snödropparna af honom,
mamma?»
»]a.»
»Hvarför haller du sä hårdt i dem? Dä
vissna de.i
»Tror du?>
»]a, det är säkert, mamma, titta själf!»
»Du lilla kloka barn, eller rättare du lilla
ofrivilliga domare», tänkte Ella. Hon hade tagit för
ovarsamt hårdt om sina fagraste drömblommor,
hade trott, att ingenting i världen skulle ha
förstörande makt öfver dem — och nu! Nu lågo de
alla vissna. Den, som komme efter henne, skulle gå
varligt, skulle bära sin blomsterskatt i utsträckta,
darrande händer och knappt våga andas på den, och detta
tama, kontemplativa ägande skulle hon kalla lycka.
»Mamma!» Ernsts lilla mjuka, knubbiga hand
lades i hennes. »Du skall inte vara ledsen för att
Alva säger sa där. Jag vet, att det finns ett helt
land med väldigt bussiga snödroppar hos mormor,
och jag skall plocka at dig en stor bukett, du.»
»Tack, min pys!»
Ella kramade" den lilla varma handen, och en
innerlig tacksamhet steg som en flodvåg upp inom
henne. Hon hade mistat det största och bästa,
inen hon var dock ej ensam, lifvet gaf henne rätt
och plikt att lefva. Barnen skulle ge henne styrka
att hålla hufvudet högt, att tro på nya varar.
Barnen, det, att hon ägde dem, det var det stora,
det minne af lyckan, hvilket omöjliggjorde all
bitterhet, hon kunde icke kyssa hans barn med agg
till honom, det var samma känsla i detta, fast ännu
mycket, mycket större, som i det, att hon måste
taga emot’ hans blommor, därför att de trofast
doftade: »Det var en gäng . . .»
— 45-2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
