Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. Den 19 Maj 1901 - Gluntarnes skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GLUNTARNES SKALD.
I dessa strålande majdagar har Gunnar
Wennerberg i »den eviga ungdomens stad* såsom
Upsala studentkårs hedersgäst varit föremål för en
hyllning, åsyftande att bringa den vördade
åldringen en yttring af beundrande tacksamhet för den
skatt i ord och toner, han i sina odödliga
»Glimtar» skänkt sitt land och i främsta rummet alla
dem, hvilka i sitt inre bevara ett eko af
»studentens lyckliga dag».
Ett halft sekel har nämligen i år förflutit,
sedan det sista häftet af »Gluntarne» utkom, och
ännu besitta dessa sånger den eviga ungdomens
tjusningsmakt. Ty skalden har i dem på ett
mästerligt sätt i ord och melodier träffat just det
centrala i den studentikosa lifsglädjen och
lifsfiloso-fien, studentlifvets lekande löjen och ystra gäckeri,
dess små vedermödor och rosafärgade vemod, dess
skimmer af sorglös romantik och vårlig lyrik. Än
sitter i dem vden gamle studenten», och därför ha
de, liksom dess nu 84-årige upphofsman, fått
upplefva »en prolongerad vår».
»Gluntarne» framkommo först, som bekant,
inom ett musikaliskt och vittert anlagdt
studentkotteri, de s. k. Juvenalerna, till hvilka
Wennerberg slöt sig 1843. Egentligen förstods med
»Gluntarne» en trängre krets af detta »sällskap».
»Glimtens» stämma sjöngs härvid af Otto Beronius,
under det att Wennerberg själf, som 1845 tagit
magistergraden, uppbar »Magisterns» parti.
Det var hufvudsakligen under åren 1847 till
och med 1849 dessa duetter tillkommo.
Ursprungligen voro de endast afsedda för den privata
kamratkretsen, men redan 1848 voro flere af
»Gluntarne» spridda i afskrifter ej blott inom utan äfven
utom Upsala och vunno genast en sådan anklang
hos den stora allmänheten, att Wennerberg, då
han 1849 lämnade Upsala för att tillträda en
lektorsbefattning i Skara, på sin färd genom Sverige
firades på ett sätt, som i mannaminne ej haft sin
like. Wennerberg lät därför, om ock motvilligt,
förmå sig till att utgifva sina »Gluntar» af trycket,
och de utkommo i häften 1848—51; de sista sju
skrefvos i Skara.
I företalet till den senaste upplagan af
»Gluntarne» berättar Wennerberg själf om den krets,
hvari de uppstodo. Ur den intressanta skildringen
återgifva vi följande:
Första gången jag såg och hörde Juvenalerna mangrant
samlade var vid Majfästen 1843. Klädda till zigenare sutto de
kring en flammande brylå i en skogsdunge vid
Eklundshofs-slätten.
En samling af så uppsluppet glada ansikten’ hade jag
förut ej sett, ej häller hört en sà stämningsfull samklang af
ungdomliga röster. Visserligen var jag bekant sedan flera år
tillbaka med några af dem, men bekantskapen, tillfälligtvis
uppkommen, hade ock endast tillfälligtvis fortsatts. Olika
sysselsättningar och olika tidsfördrif hade alltjämt fört våra banor
åtskils, ej samman. De flesta af dem studerade juridik eller
medicin och umgingos i sällskapskretsar, i hvilka jag var
främmande.
En eftermiddag kort efter majfästen, då jag af en
händelse gick förbi Åkerstens, då för tiden det mest ansedda
schwei/.eriet i Upsala, knackades på rutan, ocli en bekant
Ju-venal vinkade åt mig att komma in. Jag följde uppmaningen
och fann i det inre rummet en hop studenter, alla hörande till
Juvenalerna, sittande i skjortärmarna kring ett stort, aflångt
bord. De voro tj-sta och ifrigt sysselsatta med skrifning. En
hastig nick till hälsning visade att det var brådtom. En af
dem, som troligen redan hade sitt stilprof färdigt, förklarade i
hast att »här hölls akademi», att »ett ämne låg kvar i hatten»,
att »det stod mig fritt att behandla det i bunden eller obunden
stil», att »jag hade 10 minuter på mig innan uppläsningen och
prisutdelningen skulle börja»... och därmed kastade han till
mig en papperslapp och en blyertspenna. Hvad var att göra?
Ämnet var — jag minnes ej hvilken — gallimatias. Att
behandla det på prosa, därtill fanns ej tid. En vers måste rädda
mig ur den kanske tillställda klämman, och den blef
lyckligtvis i laga tid färdig. Uppläsningen af de vittra alstren
begynte och med den ock ledamöternas mer eller mindre
befängda yttranden af bifall eller klander. Den akademiska
värdigheten, som skulle upprätthållas af præses, förlorade gång
på gång jämvikten och gick slutligen alldeles öfver ända under
de smittosammaste skrattsalfvor. De utgifna ämnena täflade
i kostlighet med afhandlingarna. De utmärkte sig i allmänhet
— jag bör tillstå det—för kvickt sagda dumheter och fyndigt
rimmade orimligheter; men till akademiens heder bör ock
nämnas att man alldeles slapp ifrån dumt sagda kvickheter,
all tillgjord originalitet. Vid prisutdelningen, som skedde i
punsch, hedrades äfven jag för min vers, och då jag sedan
också deltog i sången, var jag »vorden som en af oss»...
Vi skildes åt sent och i den gladaste sinnesstämning.
Hemkommen föreföll det mig som hade jag varit borta
ett helt år. De välbekanta böckerna, knappt en half dag sedan
lämnade, lågo uppslagna på skrifbordet, men sågo grå och
dammiga ut, som om de på länge ej varit rörda, och de
tankedigra orden, hvilka det varit min mångåriga fröjd att söka
fatta, sürrade nu meningslösa upp emot mig. jag började
oroligt gå fram och åter, ty jag hvarken ville eller kunde
sofva. Det var så kvaft och instängdt i min trånga vindskupa.
Jag öppnade fönstret. O, hur annorlunda därute! Hur stilla
och ljuft slumrade ej hela naturen i den ljumma majnatten!
Där var också tyst, men ej den liflösa tystnaden i en graf, det
var tystnaden kring en vagga, där den späda våren låg och
drömde om midsommardagar. De höga popplarna midt öfver
än kastade djupa skuggor på laboratoriets hvita väggar och
fönstren glittrade i det klara månskenet. Då och dä förde en
vindfläkt till mig än de afbrutna tonerna från en aflägsen
serenad, än de outtröttliga kornknarrarnas lockljud från
ängarna kring Bleket. Alltjämt brusade det från fallet, stundom
fjärmare, stundom närmare, hur Necken där nere sjöng:
Gran, theurer Freund, ist alle Theorie,
Nur grün des Lebens goldner Baum.
Inom mig rörde sig ett virrvarr af rytmer, rim, melodier
och ord, ur hvilket fantastiska dimbilder skymtade fram och
försvunno lika de skiftande synerna i ett hastigt kringvridet
kaleidoskop. En af dessa bilder hade, ehuru ständigt i något
afseende förändrad, oftare återkommit, och jag kände nu en
oemotståndlig lust att fatta tag i den och fästa den i minnet.
Jag gick till klaveret, kastade undan fugan, fick fram ett
notpapper, och snart trängdes där om hvarandra toner och ord.
Innan jag lade mig till hvila var min första juvenalsång
färdig.
* #
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
