Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 34. Den 19 Maj 1901 - En underlig patient. Af W. Sapte, J:r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN UNDERLIG PATIENT
»Visst sände min far mig till Rugby», svarade
Gaunt långsamt. »Men det är en sak till, Brände,
som jag måste erinra er om. Ni kommer ihåg, att
ni alltid höll på med kemiska experiment?»
»Det gör jag ännu vid vissa tillfällen», myste
den gamle herrn belåten — han var i förbigående
sagdt en af sin tids främste kemister.
»Ja visst, |ag vet att ni gör det. Men minns
ni nu, att en dag, när ni varit uppe i något ärende
.i er studentkammare, William Gaunt kom in varm
och törstig och helt tanklöst drack ur någonting
nr ett glaskärl?»
»Låt mig tänka efter — jag tror mig komma
ihåg något –»
»Det smakade bäskt, och Gaunt trodde att han
hade blifvit förgiftad. Och det hade han — det
hade han.» Dessa sista ord yttrade han i
eftertänksam ton, liksom för sig själf. »Och ni kom in
och ordinerade en dryck af senap och vatten.
Senap och vatten, liahaha! Jag har ofta undrat, om
<let var senapen och vattnet som hade något att
göra med det följande resultatet.»
»Hvad menar ni?» frågade mr Brände förvånad.
»Jo, kan ni erinra er — det är möjligt att ni
skulle kunna göra det — hvad det var som ni
blandat till i det där glaskärlet? Därför att om ni
kunde det», och den talande lade med eftertryck
sin hand pä mr Brande’s arm »skulle ni få veta
någonting, som ingen i världen för närvarande
känner till. Ingen i bela världen!»
Mr Brände satte sig upp i sin stol och
stirrade undrande på sin ungdomlige interlokutör.
Därpå upprepade han sin föregående fråga:
»Hvad menar ni?»
»Gamle vän — käre gamle vän», svarade Gaunt
långsamt, »jag menar, att den där drycken, hvad
det nu månde varit, besatt till en viss grad
egenskapen att gifva evig ungdom. Sedan jag förtärde
<len, har jag till utseendet icke åldrats en dag.
Icke en dag Säg mig nu — är jag icke, att se
på, densamme som jag var, låt mig säga, för
femtiofem år sedan? Är jag inte det? Svara mig!»
Men mr Brände kunde ej svara genast. Han
var mer än förvånad nu. Han satt stum af
häpnad. Saken var otrolig; likväl började han inse,
att den var sann. Han fick en idé!
»Min vän Gaunt», sade han långsamt, »hade,
■om jag minnes rätt, något egendomligt märke, på
sin arm, tror jag. Men jag kan inte riktigt komma
àtiåg —»
»Var det detta?» afbröt den andre ifrigt. Han
kaflade upp sin ärm ända till armbågen och visade
pä armen strax ofvan handleden ett rödt märke,
som var likt en färgfläck omkring två tum i
diameter.
»Det är inte troligt, att detta skulle vara
ärftligt», fortsatte Gaunt, när den andre for tillbaka
vid åsynen af födelsemärket. »I själfva verket vet
jag att sä icke är, ty min son har intet spår till
detsamma.»
»Er son!» utbrast den andre och stirrade med
•Öppen mun på den ungdomliga varelsen framför
honom.
»Min son», sade Gaunt, »min store, gråhårige,
gifte son! Jag ser honom ibland, men han känner
inte sin egen far. Kanske han gör klokt, som inte
gör det.»
Och han lät höra ett kort skratt, hvilket, ehuru
ungdomligt i tonen, dock hade något af gubbe i sig.
»Min Gud», mumlade mr Brände efter en paus,
under hvilken han betraktade sin besynnerlige gamle
skolkamrat, »jag måste vara tokig, jag måste vara
tokig!»
»Min käre Brände — min käre, käre Brände
— jag ber er, var inte orolig för er! Ni har
oförhappandes varit orsaken till en besynnerlig
händelse, och jag är offret för den. Det är allt. Men
vill ni hjälpa mig nu?»
»Hjälpa er?»
»Ja — inte ined pängar — tro inte att jag
antastar er för att tigga! Jag har godt om pängar,
mer än tillräckligt lör mina små behof. Hvad jag
behöfver är medkänsla — hjälp, som jag nyss sade
— i min besynnerliga och förfärliga ställning.
Brände, till utseendet är jag aderton år. 1
verkligheten är jag sjuttiotre! Och, tyvärr, inte blott
i fråga om verklig ålder, utan i fråga om
intelligens, minnesförmäga, i fråga om allt, som gör
lifvet värdt att lefva, ]a, gamle vän, din dosis den
var icke fullständig. Den förlänade kroppen
odödlighet, men icke själen! Under det att kroppen
stått stilla, har anden blifvit gammal. Jag är trött,
utsliten, precis som andra åldringar — ja, mera, ty
mitt utseende har ju icke gifvit mig någon ro.
Men hvarför behöfver jag förklara mig för er, min
gamle vän? Tänk er själf, sådan som ni nu är —
att med edra åsikter, tankar och känslor se ut
som en pojk, såsom jag faktiskt gör!»
Och det till utseendet ungdomliga ansiktet,
med dess friska färg och vfviga mustascher,
begrofs i de fylliga, till utseendet kraftiga händerna,
under det att den stora kroppen skakade af rörelse.
»Men hur vet ni?» frågade mr Brände, efter
att en stund i tysthet ha betraktat sin gäst, »hur
vet ni, att ert märkvärdiga tillstånd är orsakadt af,
att ni förtärde den där drycken i mitt studierum?»
>’Jag vet det bara därför att jag vet det»,
svarade Gaunt och säg upp. » Jag känner, att det var
orsaken. När jag svalt otyget, hängde smaken af
det i uti flere veckor, jag kunde icke bli den kvitt.
Jag kan inte beskrifva min känsla dä, men jag har
inte ens glömt den ännu. Naturligtvis visste jag
att börja med icke hvad som hade händt. Först
när jag märkte att min lekamliga utveckling
faktiskt afstannat, började jag gissa till sanningen. Ty
det är sanning, Brände. Det är sanning, det svär
jag!»
»Jag känner, att ni talar sannt — att jag
måste tro er —- men ändå — ändå —»
»Det är omöjligt! Jag vet, hvad ni ville säga.
De få personer, som jag vågat meddela min
hemlighet, hafva alla tagit mig för en galning eller
ännu värre. Och hvad kan jag annat vänta?»
De sista orden uttalades i en mycket bitter ton.
»Hur har ni lyckats i affärer — med pängar
o. s. v.?» frågade mr Brände, som nu började känna
medlidande med vännen i hans märkvärdiga
ställning. »Ni måste ha haft det svårt emellanat?»
»Det har ni rätt i», svarade Gaunt. »Ibland
har det varit ganska krångligt. Men lyckligtvis
har jag alltid stått i personlig beröring med dem,
som skött mina affärer, och de kä na min historia.
Genom dem har jag varit i stånd att reda mig.
Min hustru, som jag gifte mig med när jag var
tjugotre år, visste också om, lika fort som jag själf,
hvad som händt. Men eftersom hon ju aldrades,
under det att jag syntes lika ung, kan ni förstå,
hur outhärdligt detta tillstånd blef för henne. Först
uppträden och gräl och så till slut skilsmässa. Hon
är död nu, och min son, vårt enda bam, tror att
jag är död också. Jag har naturligt sörjt för hans
framtid, och nu är han en framgångsrik mäklare.
Mitt lif har naturligtvis ej varit lyckligt, men
gudskelof ha mina familjeförhållanden icke varit så
svåra, som ni kunde ha föreställt er.»
(Forts.)
— 543 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
