Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 35. Den 26 Maj 1901 - En underlig patient. Af W. Sapte, J:r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN UNDERLIG PATIENT.
Af tV. Sapte, J:r. öfvers, för HVAR 8 DAG.
(Gaunt och Brands voro skolkamrater i Rugby. Vid ett
tillfälle kommer den fürre inrusande i den senares
studerkammare och, törstig som han är, kastar han i »ig innehållet i
ett glaskärl. Brände har hållit på med kemikali>ka expeiiwent
och den mixtur, hans kamrat rakat förtära, visar sig vara ett
lifselexir, hvars sammansättning B. icke la^t på minnet. Det
visar sin verkan på Gaunt så, att denne icke åldras till
kroppen utan är till utseendet samme yngling som i skolan, under
det att själens utveckling är naturdg. Han sammanträffar
efter femtiofem år med Brände, som hvarken tror sina ögon
eller Gaunts försäkran att han är hans gamle skolkamrat
Dock ger denne till slut så goda bevis härpå, att B. blir
öfver-tygad om sanningen af den cgenJomliga berättelsen.)
»Hvarför behöfver du då hjälp?» frågade Brände.
»Många saker besvära mig, gamle vän. Och
när jag såg er på gatan just nu och kände igen
er sa rann i hufvudet upp ett svagt hopp att ni
kanske skulle kunna erinra er hvad ni
experimenterat med den där dagen.»
»Min käre vän, är det möjligt? Efter
femtiofem år? Dessutom hur skulle det kunna gagna er,
äfven om jag komme ihåg det?»
»Jag — jag vet inte. För så vidt icke, om
ni visste hvad det var, ni vore i stånd föreskrifva
något motgift — någonting som skulle komma mitt
utseende att mera öfverensstämma med mina år.»
»Gaunt, önska inte något sådant! Nu har ni
åtminstone corptis sanum! En stor sak att egal
Jag tar för gifvet att detta ert kroppsliga
stillastående har räddat er från många åkommor. Ni
har aldrig kännt af gikten, det vill jag våga.»
»Nej, jag har alltid varit lika frisk som i den
gamla goda tiden i Rugby. Men, ack, Brände, ni
vet icke hvilken sinnesängslan jag gått igenom
emellanåt! Och nu — blott sedan kort tid —
känner jag ålderdomen komma öfver mig. Kroppen
är stark, men anden, den osynliga delen, är svag.
Brände, trots min kraftiga fysik har jag icke långt
kvar. Mina da^ar äro räknade.»
Mr Brände betraktade honom med en forskande
blick, men sade ingenting.
»Detta är ett skäl», fortsatte Gaunt, »hvarför
jag behöfver en väns hjälp. Jag kan icke sluta
mitt lif i lugn med detta utseende! Men det är
någonting annat också, Brände.»
»Hvad är det?»
»Min hustru, Brände, blef kär i mig för femtio
år sedan. Mitt ansikte och min figur äro desamma
nu som då».
»Nå?»
»Jo, historien har upprepats. En förtjusande
ung dam har icke kunnat motstå detta mitt
fördelaktiga yttre. Hon är dotter till min nuvarande
värdinna och hon, stackars flicka, älskar mig —
mig, en gubbe på sjuttiotre år!»
»Men ni har väl förklarat för henne — eller
åtminstone, hvad skall jag säga, afskräckt henne?
Det är väl ingen skada skedd?»
»Ingen skada? Nej, med undantag af att den
stackars lilla varelsen tror att hon skall gifta sig
med mig. Det är en högst olycklig situation —
högst olycklig! Ni förstår, hon är en sådan
älskvärd ung dam. Hon vann mitt bjärta liksom hon
skulle ha vunnit ert, Brände! Jag älskade henne
— ja, jag älskar henne ännu — som en farfar och
hon har tagit miste på mina känslor, absolut tagit
miste. Hon, stackars själ, har lagt mitt vänliga
sätt till mitt ungdomliga och vackra utseende —
och summan känner ni. Innan jag anade någon
fara — innan jag visste om hvad jag mot min vilja
ställt till — kom hennes mor till mig för ett myc-
(Forts, och slut från n:o 34.)
ket allvarligt samtal. För att undvika scener ville
jag icke medgifva — som jag borde ha gjort —
att jag lekt med ett ungt älskande hjärta. Du vet
hur mycket nonsens de prata, Brände, och så —
ja, med ett ord, jag är förlofvad! Vi skola gifta
oss i nästa vecka, såvida jag icke kan göra upp
saken på annat sätt. Detta är ett andra skäl
hvarför jag behöfver en vän.»
»Det är sannerligen en mycket obehaglig
tillställning.»
> Obehaglig! Ja, det är det verkligen. Hvad
skall jag göra? Gifta mig med flickan?»
»Det förbjude himlen!»
»Det säger jag också! Men hvad är att göra,
gamle vän? Antag att jag rymmer min kos. Det
kunde jag ju göra. Skulle de inte hitta mig? Och
hvad skulle de säga mig? Föreställ er mig som
svarande i ett mål för brutet äktenskapslöfte! Skulle
någon jury tro på min historia ?i
»Ni skulle omtala de nakna fakta för den unga
damen eller hennes mor.»
»Och bli kallad lögnare för alla mina lidanden
— eller till och med skurk!»
»Jag är rädd att situationen är mycket svår»,
sade mr Brände.
»Det är en situation, i hvilken en vän kan vara
till hjälp om han vill. En vän kunde gå och
förklara saken för dessa stackars människor och
kanske lyckas öfvertyga dem om en sanning, till
hvilken de aldrig skulle vilja lyssna från mig. En vän
skulle kunna göra allt detta och mera för gammal
vänskap skull!»
»Gaunt» — och hans eamla skolkamrat fattade
hjärtligt den olycklige mannens hand — »ni kan
räkna på mig. Om det är någon tjänst jag kan
göra er, så vill jag. Ni har bara att befalla.»
»Tack, gamle vän! Jag var säker på att ni
ville göra det när ni fick höra min historia. Hvad
jag tror vore bäst är att jag lämnade min bostad
och att vi sedan gjorde ett besök där och
förklarade saken. Jag vågar ej stanna och höra deras
förebråelser, stackars varelser! Stackars varelser!»
Så uppgjordes saken. Brände antecknade sin
gamle skolkamrats adress och lofvade att besöka
hans värdinna om några dagar, inom hvilken tid
Gaunt skulle resa sin väg. Men man vidtog äfven
andra åtgärder. På siri väns förslag samtyckte
den så egendomligt situerade mannen att rådfråga
doktor Solly, hvilken vi omnämnde i början af
denna berättelse. Doktorn blef — det behöfver ej
sägas — mycket intresserad, ehuru det behöfdes
längre tid för att öfvertyga honom än mr Brände
om sanningen af William Gaunt’s uppgifter.
När han emellertid fick klart för sig att fakta
verkligen voro sådana som de blifvit framställda,
att den naturliga utvecklingen af William Gaunt’s
kropp afstannat genom den okända eller åtminstone
till namnet bortglömda dryck han råkat s-välja, ville
doktorn ingalunda bli af med en så märklig palient
som mr Brande’s gamle skolkamrat. Ordet »patient»
är här på sin plats, ty den stackars människans
andliga gåfvor aftogo hastigt och han åldrades
alltmera till sitt tal, sätt och tankar i allmänhet.
Och dessutom oroade honom en stark fruktan.
»Doktor», sade han så fort han fått flytta in
i läkarens rymliga hus, hvilket arrangemang passade
dem båda två — »jag känner att jag icke skall
- 557 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
