Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 36. Den 2 Juni 1901 - Simon Johannes Boëthius - En moder. Af Helfrid Linde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR & DAG
f» X bntt.
GAMLA UPPSALA HÖGAR.
EN MODER.
För HVAR 8 DAG af Helfrid Linde.
I egelbruksgatan 67 — ja, det var långt bort i stadens utkant,
just där landsbygden började.
Det var en liten ensam och eländig kåk, af hvars forna
landtliga röd målning numera ej syntes ens ett spår. Den låg
så tätt tryckt till marken, att man till dömes af dess låga
väggar kunde tro den hafva sjunkit ned i jorden ett godt
stycke. Den långsida, som var vänd åt gatan, hade ett
fyrkantigt fönster med små trasiga rutor och en glugg, som
genom sin enda ruta insläppte ett svagt ljus i den skrubb,
hvilken af olika hyresgäster begagnats ömsom till kök och
garderob.
Denna timrade vägg fortsattes åt båda håll längs gatan
af ett manshögt tätt plank, mossbelupet och lutande än in,
än ut Närmast stugans ena gafvel var en port, hvars dörr
till följd af sin snedhet icke gick att stänga och som därför
lämnade en liten inblick på »gården».
Några träd och buskar samt däremellan ett trädgårdsland
utfyllde detta lilla område, som borta i ena hörnet hade en
tillstymmelse till en liten syrénberså med ett murket bord
och ännu murknare bänkar omkring.
På en af dessa bänkar satt i den ljusa, men kalla och
fuktiga våraftonen en ung kvinna.
Redan första anblicken torde hafva sagt en iakttagare,
att det var en ovanligt vacker kvinna. Det fina
ansiktet,om-ramadt af rika svarta lockar, hade emellertid denna dödens
hemska blekhet och genomskinlighet, som gör intryck af
något öfverjordiskt.
Det oafbrutna tunga rosslandet från det infallna bröstet
gaf också oförtydbart vid handen, att den armas dagar, kanske
timmar, voro räknade.
Hon stödde hufvudet mot den utmagrade handen och
satt så tyst, så tyst. Hon lyssnade.
För sista gången hade den i världen obarmhärtigt
utkastade, ensamma sjuklingen velat se solen, som aldrig hittade
in genom de söndrlga rutorna till hennes bädd därinne i kojan,
se våren, som nu skulle knoppas därute och därhemma...
Det kom en så underlig längtan efter detta öfver henne,
att hon måste samla alla sina krafter, stiga upp och kläda
sig, hvilket endast med yttersta ansträngning lyckades henne.
Hennes lilla flicka sof så lugnt och tyst. Som en ande
stapplade hon ut och släpade sig hit till bersån, där hon sedan
ljudlöst sjunkit ned
Minnena trängde sig på henne. Hon kom ihåg sitt hem
därborta I skogsbrynet; föräldrarna hade dött och så hade
hon mest för sitt vackra lilla ansiktes skull fått plats som
kammarjungfru på herrgården.
Unge sonen där var en vindböjtel, men vacker och glad
och han hade alldeles bedårat henne med sitt tal och sina
löften. Så kom det oundvikliga: deras förhållande kunde ej
längre döljas och hon vardt bortkörd.
Gamle brukspatronen gaf henne en gång för alla ett par
hundra kronor och skaffade henne in på barnbördshuset. När
hon kom ut därifrån, hyrde hon af ägaren, en gammal
girig-buk, som bodde i ett stort hus inne i staden, den usla kåken
här för att få vara ensam och hyran hade hon betalt
kvartalsvis i förskott.
I morgon skulle han komma igen och kräfva för nytt
kvartal och nu voro hennes tillgångar slut.
Hennes krafter också. Denna vinter i den dåliga
bostaden hade fullständigt brutit ned henne. Frän hembygden
hördes ej vidare något af, löftena måste uppskjutas på
framtiden, det i hemlighet aftalade understödet från sonen kunde
deune nog ej utbetala utan fadrens vetskap ... Hon ville tro
detta, ville ännu tro.
Ljudet af sakta samtalande röster från den stora
trädgården på andra sidan det höga planket nådde hennes öron.
— Ja, mor, sade den ena; — nu ha vi sänkt vår glädje i
Jorden. Jag hade snart kunnat ha hjälp af honom vid mitt
myckna arbete här i trädgården.
— Det var säkert, svarade den andra rösten, — en nåd
af Gud, far, att Han ,tog honom till sig så ung. Hvem vet
hvad det kunnat bli? Världen är så svår. Kanske vi fått större
sorg framdeles ....
— Men det käns så tomt.
— Vi skola ta oss ett fosterbarn, far, till glädje då vi nu
börja bli ganla. Så göra vi med detsamma en god gärning
och vi ha gudskelof råd. En flicka skola vi ta.
— Du har rätt, mor. Bed Gud om välsignelse öfver det
beslutet!
Lyssnerskan knäppte ljudlöst Ihop sina smala ingrar
och en brinnande bön med lof och tack höjde sig ur hennes
kvalda hjärta. Hon tyckte sig i ett slag ha blifvit fri från det
sista band, som ännu fäste henne vid jorden. Nu kunde hon
när som hälst lugnt skiljas hädan.
Hon satt länge med händerna sammanknäppta öfver det
rankiga bordet i ber&ån, hufvudet sjönk ned mot händerna och
hon had varmt och innerligt för sig själf, sin unga kärlek,
alla som gjort henne ondt och godt, för sitt barn och dess
framtid . . .
Natten hade fallit på med rå kyla och duggande slask.
Hon märkte det först då en isande rysning skakade hennes
späda kropp och liksom förstelnade alla lemmar.
Med yttersta nöd kunde hon åter släpa sig in i kojan.
Hon sjönk ned på en stol för att hämta sig något. Det
gjorde så dödande ondt i bröstet, de nästan förtärda lungorna
tycktes ha fått för mycket luft och hon hade så svårt att andas.
Men hon kände sig så lugn som aldrig förr.
Efter en stund tände hon en ljusstump och skref på en
bit papper: »Lilla Vivi Heinertson, utan far, beder vänliga
människor om ett hem genom sin döende moder Thekla M.»
Hon stafvade noga igenom de med möda präntade
bokstäfverna och en tår föll på det kära lilla namnet. Så erinrade
hon sig något och tillade data för födelse och dop.
— Måtte lifvet bli dig lätt och ljust, älskling! hviskade
hon, böjde sig öfver den lilla och kysste henne.
Hon tog ljusbiten och lyste på den lillas ansikte, som
hon med tårad blick länge betraktade, liksom för att för alltid
bränna in de kära dragen i sin själ.
Därpå samlade hon all sin energi, svepte försiktigt in
barnet i en sjal, sedan hon lagt den sammanvikta skrifvelsen
på dess bröst, och lämnade med det tyst rummet.
Tätt tryckt mot modrens häftigt arbetande bröst bars den
lugnt sofvande lilla öfver gatan omkring hörnet och bort till
ett litet snyggt hus, på hvars trappa hon sakta nedlades.
Så knackade modren hårdt på dörren och ilade bort till
hörnet igen. Här stannade hon och spejade försiktigt fram.
Snögloppet slog henne i ansiktet och hon måste stödja sig
mot trädgårdsplanket för att ej sjunka till marken.
Hon såg dörren öppnas och den gamle trädgårdsmästaren
förundrad titta utåt gatan, där han icke kunde skönja något.
Så blef lian varse det lilla byltet på trappan och lutade sig
ned för att se hvad det var.
— Kom, mor, skall du få se! ropade han därpå jublande.
— Gud har redan hört din bön.
Spejerskan borta vid hörnet hade sett och hört nog. Hon
vacklade fram till sin koja och in genom dess låga dörr; sà
sjönk hon afsvimmad ned på den torftiga bädden.
När värden nästa förmiddag kom bort till sin kåk för att
utkräfva sin hyra, fann han där endast ett lik. Döden hade
under natten gästat där.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
