Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. Den 7 Juli 1901 - Hårdt mot hårdt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÅRDT MOT HÅRDT.
i.
> ^^ i ser icke lycklig ut, mrs Cameron».
’’JaK är djupt olycklig!» svarade hon.
>Är det närgånget att fråga hvarför?»
Mrs Cameron skrapade med spetsen af en liten
nätt promenadsko i sanden på den dammiga
gångstigen, innan hon svarade.
»Nej», sade hon långsamt, »jag tror jag
anförtrott er en eller par hemligheter förut.»
»En har ni åtminstone sagt mig», svarade han
menande.
Folk brukade ibland betvifla, huruvida Madge
Camerons hy var fullt naturlig, men det fanns
ingen anledning att misstänka något smink i den
röda färg, som nu steg upp på hennes kinder vid
mr Carpendalcs anmärkning.
»Det är den enda sak i världen, som jag
önskade att ni skulle glömma», sade hon.
»Det är den enda sak i världen, som är värd
att minnas», var lians svar.
»Då kan den hemlighet, som jag nu skulle tala
om, icke vara af något intresse för er.»
»Då bry vi oss inte om att tala om den»,
svarade han med oväntad eftergifvenhet.
Kensington Garden är en härlig junidago
ingalunda det obehagligaste ställe i världen.
Åtminstone tyckas icke de lyckliga dufvorna tänka så, där
de kuttra och näbbas i löfverket ofvanför en.
»Mr Carpendale — Archie», sade mrs Cameron
slutligen.
»Mrs Cameron — Madge», svarade han.
»Jag ämnar anförtro mig åt er.»
lian kastade det ena benet öfver det andra och
lutade sig bekvämt tillbaka i soffan.
»Jag var alldeles öfvertygad om, att ni var nära
att förgås af behof af att fa göra det», sade han
»Nå fortsätt, ni kan räkna på mitt deltagande.»
Mrs Cameron vred litet på sin solfjäder och
såg på honom öfver hörnet på den.
»Jag har grälat med min man», sade hon
kort.
Mr Carpendale ruskade för ett ögonblick upp
sig ur sin dåsiga indolens och betraktade henne
kritiskt.
»Allvarsamt?» frågade han.
»Mycket allvarsamt», svarade hon.
»Om hvad?»|
»Åh, det gör detsamma. Men jag vill veta om
— vill ni hjälpa mig?»
»Ja, om ni vill säga mig, på hvad sätt det skall
ske», svarade„han och sjönk tillbaka i sin
maklighet igen.
För en sekund hvilade en mycket liten, ljust
be-nandskad hand lätt på Archie Carpendales
rockärm. Då den blifvit borttagen, torkade han
omsorgsfullt det ställe, som den hade berört, med sin
näsduk.
»Kanske ni vill ha litet ’SanitasV» frågade
ägarinnan till handen litet skarpt.
Efter något betänkande, svarade mr
Carpendale nekande:
»Det gör detsamma med min rockärm, när jag
ändå icke kan lägga ’Sanitas’ på hjärtat»,
svarade han.
»På den smulan, som är kvar», rättade hon.
»Just så», medgaf han. »Sedan jag lärt känna
er, tviflar jag på, att det återstår mer än ett
fragment.
»Inte förut häller Archibald Carpendale», sade
hon betonande orden med sitt pekfinger.
»Och ni — har ni någonsin haft något hjärta
alls?» frågade han._,
»En gäng — tror jag att jag hade det—»,
svarade hon eftertänksamt.
»Och hvar är det nu?»
Hon gömde sig bakom solfjädern utan att
svara.
»Hvar är det nu?» upprepade han och lutade
sig framåt för att kunna se bakom den.
Hon skrattade åt honom, så att groparne i
hennes kinder syntes.
»Jag, — tänker — inte — tala — om det för
er. Men skulle ni vilja veta, huru ni skulle kunna
hjälpa mig?»
»Jag formligen längtar efter att få höra det»,
svarade han och satte sig bekvämare.
Mrs Camerons ansikte fördystrades, och hennes
röst lät allvarsam, då hon svarade.
»Jag skall straffa Jack.»
»Ni kan räkna pà min innerliga medverkan.»
»Och så —
»Nå?»
» Jag vill, att ni skall följa mig på teatern i kväll.»
»Jag förstår.»
»Och sedan skola vi gå ut och supera.»
»Och sedan —»
»Sedan — o, Jack kommer att bli förfärligt
oerhördt ond, och då har han fått betaldt.»
Mr Carpendale vred sina mustacher med en
betänksam min.
»Jag skall göra Jet på ett vilkor, Madge.»
»På hvilket vilkor ni vill, det gör mig
alldeles detsamma!» svarade hon.
»Att ni talar om för mig, hvar ni har ert hjärta
för närvarande.»
Mrs Cameron steg upp från soffan.
»Nu är det tid på att gå hem», sade hon.
Han fattade båda hennes händer.
»Säg det, Madge», hviskade han.
Hon kastade en hastig blick på honom och
såg sedan bort.
»O! Archie», sade hon. »Det — det behöfver
jag icke säga; det har alltid varit på samma ställe,
sedan jag en gång förlorade det.», r
t Klockan var ’/» 1 slagen, då den droska, i
hvilken mr Carpendale och mrs Cameron sutto,
körde hemåt. Under en afton på St. Jamesteatem
och med en lång supé på »Princes» går tiden
hastigt och angenämt. Färden hem skulle taga ännu
en timme, och Madge hoppades, att Jack vid denna
tid skulle vara så uppretad, som hennes hjärta
kunde önska.
»Ni har verkligen varit förskräckligt snäll»,
sade hon, då hon kröp in i sitt hörn af åkdonet,
»och — om ni behagar, så kan ni få lof att taga
af mig handsken», tillade hon och höll ut handen,
medan hon talade.
Det var sex knappar, och Carpendale höll på,
så länge han kunde och lät sina fingrar ömt hvila
mot den mjuka, runda armen.
»Blir det hela min belöning?» frågade han
missnöjd.
Den sista knappen var uppknäppt, och
handsken blef långsamt afdragen.
»Nej», svarade mrs Cameron, eftertänksamt,
»om ni är mycket snäll — skall ni få tillåtelse att —
nu medan vi åka — att hålla min —.»
»Jag skall uppföra mig som en engel», afbröt han.
»Att hålla min solijäder», fortsatte hon och
drog fingrarne ur handsken, som hon höll kvar i
handen. (Forts.)
- 655 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
