Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. Den 14 Juli 1901 - Ruskväder. Af Gustav Wied, öfvers. af T. v. T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUSKVÄDER
stora långsträckta kast fram öfver vedtrafvarne i
brädgården och in mot det gamla, undersätsiga
gråstenspackhuset, hvars fogar darrade för de
kraftiga stötarne, och hvars stormkrokar slogo mot
muren med nästan regelbundna mellanrum.
Jag drog rockkragen högre upp öfver öronen
och kikade ut på bron, hvars plankor voro blanka
af vätan, och hvars järnstaket glänste i skenet
från den ensamma lyktan.
Under lyktan vid brohufvudet stod en liten sex
—sjuårs pojke med händerna nedborrade i
byxfickorna. Han stod och trampade med fötterna i
snösörjan för att hålla sig varm. Någon öfverrock
hade han icke, endast en kaskett, som satt långt
ned i nacken, och träskor på fötterna.
I det jag passerade honom, sade han: »Gu’
da—a!» och satte så i väg i smått traf vid sidan af
mig. Han höll sig tätt’ intill mig på läsidan, så
att jag skyddade honom för vindstütarne; ty
vinden hade fritt spelrum här: den strök tvärs in öfver
bron och rasslade med järnkedjorna vid
brohalf-vorna.
Ingen lykta var tänd på själfva bron, och när
jag såg ned på pojken, kunde jag blott se honom
som en svart klump, som rultade i väg på sidan
om mig.
Jag väntade, att han skulle säga något, men
han bara trafvade på, med händerna i fickorna
och hufvudet litet framåtböjdt. Han såg så
energisk och beslutsam ut, den lille parfveln! Skada,
att jag inte kunde se hans ansikte.
>Nå, du är ute och spatserar i det här vädret!»
började jag.
»Ja-a».
»Hvar har du varit nånstans?»
»Jag har va’t oppe på apoteket>.
»Så—å? Är det nå’n sjuk hemma?»
»Ja, min bror och min lilla syster.»
»Hvad är det med dem, då?»
»Min bror har ondt i halsen, och min syster
har skarlakansfeber.»
»Det var illa det! Men du är väl inte sjuk?»
»Nej, men mor säger, att jag blir nog.»
»Men du skulle inte vara ute häller och springa
i sån’t väder.»
• Mor fick inga pängar förrän ikväll; det är
ju lördag i dag.»
• Fryser du inte?»
• Nä—ä, för jag har halm i träskorna.»
Den lille såg icke upp, när han talade; han
bara trafvade på och stirrade ned i marken.»
»Hvad har din mor för göra?» fortsatte jag.
»Hon syr säckar åt patron Möller!»
»Och din far, då?»
»Han är död.»
»Så—å . ..»
•Ja, men mor säger, att det va’ väl, för han
kunde inte lefva i alla fall, så.»
»Hvad hade han för sjukdom då?»
»Han hade slem i lungorna; men patron Möller
ger mor fem kronor i måna’n i alla fall, och det
räcker ju till mycke mer än till hyran.»
»Hur många rum har ni då?»
»Vi har ett, naturligtvis!» sade pojken
förvånad. »Och så kök tillsammans med madam
Bastian».
»Och hur ligger ni om natten då?»
• Sören Petter ligger hos mor, och jag ligger
hos Sofi i fållbänken, för jag har ju haft
skarlakansfeber. •
Nu kom en vindstöt och knuffade mig öfver
mot pojken. Och jag kunde höra, hur han
småskrattade åt mina slingrande rörelser. »Det är
otäckt, så det blåser», sade han, »men det är då väl
för fattigt folk, att det töar! ... De ä’ väl
botten-frusna, de där?» sade han därpå och nickade åt
en af de otända lyktorna på fördämningen, som
bildar fortsättningen på hamnbron. »Du skulle ha
sett en så’n ål, som Hans Jensen ljustrade igår ute
vid Lindholmen!» pratade han vidare. »Den va’
precis så tjock som en arm! Kan du ljustra ål?»
»Ja, det kan jag nog.»
»Hvad har du gjort i sta’n för någe’? Har
du ockse va’t på apoteket?»
• Ne-ej, jag har varit med ett bref på posten.»
»Hvem va’ de’ till för någen? Va’ de’ till din
mor?»
• Nej, det var till min fästmö.»
»Hvar bor hon?»
»Hon bor i Jylland.»
»Och hvar bor du då?» frågade den lille
vidare.
»Jag bor därborta i det röda huset bredvid
fabriken.»
»Jaså, där____ Ska’ du vara med på markna’n
i sommar?»
»Ja—a, det tänker jag nog jag ska’. Det ska*
väl du också?»
»Ne—ej, inte förr än till nästa år, för jag har
inga byxor.»
»Har du inte lust att komma hem och helsa
på mig?»
»Ne—ej!»
»Jaså, inte det! Hvarför det då?»
»Nä, för mor säger, att jag har inga kläder.»
»Ja, men kanske du kunde få lite’ hemma hos
mig.»
»Har du kläder att sälja då?»
»Nej, inte det precis, men jag har kläder ändå.»
»Jamen, dom behöfver du välan själf?»
»Ja —a, men jag har mycket kläder», sade jag.
»Jasså, då kanske Sören Petter ockse kan få
ett par byxor åf dej, för han har inga han häller.»
»Det kunde nog hända det, kanske!»
>Ajö!» sade han därpå plötsligen och stannade.
»Och tack för sällskapet», tillade han.
»Adjö, adjö!» sade jag. »Nå, du skall dit
nedåt ?»
»Ja—a...» Och han hade redan börjat
små-trafva igen.
»Vänta lite’», ropade jag. »Vill du ha’ en
tioöring? «
• Ja—a, tack!»
Jag tog upp min portmonnä och gaf honom
tioöringen.
»Tack!» sade han och trafvade i \ äg.
Men plötsligen gjorde han halt igen och vände
sig om mot mig:
»Då kan ju jag få fyra P» frågade han. »Och
Sofi och Sören Petter tre livar?»
»Ja, det blir ju bra!» ropade jag tillbaka.
Och så klapprade pojken i väg in i snön och
mörkret.
- 661 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
