Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. Den 28 Juli 1901 - En svart klädning. Af Jolantha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SVART KLÄDNING.
Originalskiss för HVAR 8 DAG af JOLANTHA.
Fröken Zachrison var ungefär 50 år, lång och
mager, gul i ansikttt med milda, litet
simmande blå ögon och ett tunnt, gråsprängdt hår,
uppfästadt med en ofantlig hornkam. Fröken
Zachrison lefde på ett minimalt kapital och på att hyra
ut rum. Och det var som hennes hyresgäst under
ett par terminer, som jag gjorde hennes närmare
bekantskap.
Fröken Zachrison iklädde sig nämligen morgon
och afton en tjänares skepelse och städade högst
egenhändigt mitt rum, och som fortfärdighet just
ej var hennes starka sida, men däremot hennes
vältalighet ganska flödande, dröjde det ej länge,
förrän jag var au courant med det tragiska
momentet i fröken Zachrisons lif.
Fröken Zachrison var nämligen förlofvad
sedan 25 är tillbaka:
»Och, ser kandidaten, vi hade tänkt gifta oss
med samma, Holmstedt hade ju en sådan utmärkt
plats hos grefve Gyllenstam, och jag hade ju hela
boet färdigt med möbler och allt — ja, kandidaten
har ju det mesta i sitt rum, så kandidaten kan se,
att det är riktigt prima möbler — och utstyrsel
sydde jag mig — här ligger hvarenda tråd orörd
1 birån —, både lakan och duktyg och till mig
själf också med finaste broderier — och vi hade
redan varit och sett på rum — 3 rum och kök,
må kandidaten tro, och bekvämlighèttr och balkong
– och allt var så ordentligt och klart — och då
säger grefven tvärt nej — han ville inte ha en
gift hofmästare, säger han, utan säger till
Holmstedt, att 0111 Holmstedt väntar med att gifta sig,
tills grefven föll ifrån, säger han, så skall han få
tiotusen kronor i testarn» nte . . . För se grefven
var så förtjust i Holmstedt, och så hade ju
Holmstedt varit där i femton år, och tiotusen kronor
är ju pängar i alla fall. Och grefven var ju 63
år och klen till hälsan — ingen människa trodde
han skulle lefwa länge, Och därför tyckte vi det
var bäst att vänta — så länge kunde det ju inte
dröja, och sen hade vi ju våra tiotusen och kunde
må som pärlor i gull i all vår tid . . . Ja, ser
kandidaten, så gick vi då och sade återbud’om de
tre rummen och köket, och 50 kronor fick vi
minsann ändå betala, för vi hade ju redan kontrakt. Och
så hyrde jag mig i stället de här båda rummen,
för någon nytta skulle jag väl ha af alla mina
möbler, och hyr ut det ena, som kandidaten vet.»
»Och så har det gått nu i 25 år. För med
samma grefven fick bestämdt, att Holmstedt skulle
stanna, så var det, som om han riktigt kvicknat
till — och nu är han 88 år — här ska kandidaten se,
hvad som stod i bladet i förra veckan —
»vördnadsvärd åldring» — och själfva majestätet var
uppe och gratulerade på födelsedagen. Men nog
tycker man ibland, att väntetiden blir litet läng.
Fast Holmstedt har ju sin utmärkta lön, så han
lägger undan litet för hvar år som går, så
ordentlig som han är, och andra flickor har han då aldrig
brytt sig om, så för det behöfver jag då inte vara
orolie. Hvar söndag middag har han ledigt från
2 till 6, och då brukar han komma hit — annars
liar han bara ledigt om kvällarna, men se, vi vill
inte att folk skall prata om oss, så då kommer
han aldrig — bara om söndagarne. Har inte
kandidaten lust att titta in då någon gång?»
Och så begaf det si?, att jag nästa söndag
vid 3-tiden knackade på till fröken Zachrisons
helgedom. Hon kom genast och öppnade, strålande
i en svart sidenklädning, som såg ut att ha blifvit
sydd vid tidpunkten för de 3 rummen med kök
och balkong. Klädningen var tydligen oförändrad,
men fröken Zachrison föreföll något urväxt. Hon
hade en jämnstor brosch med en fotografi af
Holmstedt, men ack, Holmstedt för 25 år sedan och
skäligen olik den blekfete, slätrakade gråhårsman,
som vid mitt inträde reste sig ur soffan och gjorde
en artig hofmannabugning, sa att Pro-Patrias
medalj dinglade mot den fina svarta bonjouren. Men
fröken Zachrisons ideal var han tydligen allt
fortfarande, att döma af de tjusta och beundrande
blickar, med hvilka hon följde honom och lyddes
till hans minsta ord. Jag ansåg artigheten mot
värdfolket kräfva en förfrågan angående grefvens
hälsa, hvarpå herr Holmstedt med djupaste allvar
svarade: »Jag tackar, herr grefvens hälsa har på
sista tiden varit mindre god, herr grefven har ondt
åt njurarne.»
Fröken Zachrisson tillkastade mig en blick af
hemligt förstånd, som betydde ungefär så mycket
som: »Ser kandidaten, det börjar ljusna för oss.»
Sedan länkade herr Holmstedt med skicklig
hand samtalet in på högvälborna förhållanden,
majestätet, politiken, ministerskiftet och talade med
stor sakkunskap och ordrikedom. Efter en stund
reste jag mig och tog afsked, motstående alla
fröken Zachrisons inviter att stanna och dricka
kaffe. Fröken Zachrisson följde mig utanför
dörren och tillhviskade mig ett betydelsefullt: »Nåå?»,
hvilket jag besvarade med några etusiastiska ord
om det utmärkta och solida intryck herr Holmstedt
gjort på mig. Och frökens blida anlete blef om
möjligt ännu mera strålande.
Och så hade herr Holmstedt kommit hvarje
söndag i 25 år, och hvarje söndag var den andra
lik. Först bjöd fröken Zachrison på »lunch» —
det var ett ord, som den aristokratiske Holmstedt
infört i fröken Zachrisons repertoar — och som
utgjorde hennes middag — herr Holmstedt
dinerade först kl. 7 — och till hvilken hon redan på
måndagen började tänka ut matsedeln — se,
Holmstedt var litet difficil, så fint som han var van.
Så dracks det kaffe och sedan »lurade» Holmstedt,
en halftimme i gungstolen med fröken Zachrisons
mjukaste kudde under hufvudet och sedan kom
sympatipatiansen, som lades till klockan 5, då herr
Holmstedt intog en liten grogg, och sedan talade
man om framtidsutsikterna. Grefven blef allt sämre
och sämre, Holmstedt trodde ej han kunde lefva
många månader till, och svår var han till humöret,
gnatade jämt och samt, ingen kunde vara honom
i lag mer än Holmstedt. Men tänk sedan, när de
ändtligen kunde få sitt eget — inte ha några
främmande människor att passa upp — inga bekymmer
— liela lifvet låg där som en vacker
sympatipati-ans, som går ihop. Och nu kunde det icke dröja
länge — och på hög tid var det också — hon var
49 och han 61 år. — Herre Gud, inte för det var
någon ålder att tala om, men i alla fall, man var
inte längre så ung, som man hade varit.
Så slog klockan 6, innan man visste ordet af,
och då var det tid att bryta upp. Precis klockan
7 skulle grefven ha sin middag, och då skulle
alltid Holmstedt passa upp och nära på en timma
tog det att komma ut till Östermalm, ty Holmstedt
ville alltid gå hela vägen till fots, det var hans
enda motion under veckan. Ibland brukade fröken
Zachrison följa honom på väg, men vanligen
stannade hon hemma för att åter hastigt öfvergå från
den svarta sidenelegansen till en betydligt enklare
toalett, innan hon med sina attribut, vattenhinken
och dammhandduken uppenbarade sig inne hos mig.
Så gingo några veckor som vanligt. Men en
söndag knackade det vid 2-tiden på mm dörr, och
— 691 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
