Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. Den 11 Augusti 1901 - Ett ögonblick. Af Wladimir Korolenko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT ÖGONBLICK.
Af Wladitnir Korolenko.
öfversättning för HVAR 8 DAG.
I.
»I let blir oväder, kamrat!»
■*—’ »Ja, korpral, det blir ett svårt oväder. Jag
känner till den här östanvinden. Det kommer att
bli mycket oroligt på hafvet denna natt.»
»Må den helige Josef skydda våra sjömän!
Fiskarne kunna ännu i rattan tid bringa sig i
säkerhet.»
»Men, se dit! Jag tvckte mig se ett segel
därborta!»
»Nej, det var en fågel som flög förbi. Dukan
skydda dig för vinden här bakom krönet på muren.
Adjö! Aflösningen kommer om två timmar.-
Korpralen gick. Skiltvakten stannade på
muren af det lilla fortet, som var omgifvet af
svallande vågor.
Stormen nalkades verkligen. Solen höll på
att gå ned. Vinden blef starkare. Den ena sidan
af himmelen glödde i purpur, och under det
flammor härifrån slogo upp öfver hela firmamentet,
var hela hafvet djupblått. Här och där
genomskars den mörka ytan af hvita vågkammar, och
det såg ut, som om hafvets hemlighetsfulla djup,
blekt af återhållet raseri, sökte blicka upp i
världen, bådande undergång och olycka.
På himlen blef det också snart oroligt. De i
långa streck utdragna molnen flögo från öster till
vester samt glödgades där, som om de af vinden
slungats in i en jätteugn . . .
Nu uppdök där på de mörka vågorna ett
segel, som liknade vingarne på en förskiämd fågel;
en fiskare, som försummat att i rätt tid söka land,
innan ovädret bröt löst, och som icke kunde
hoppas nå den aflägsna stranden, styrde sin båt mot
fortet. Kvällen bröt in samt inhöljde hela
omgifningen i mörker, dimma och yrande skum.
Hafvet häfde sig tungt och våldsamt; vågorna vältrade
sig den ena efter den andra mot den lysande
horisonten.
An försvann seglet, än blef det åter synligt.
Båten lofvade, kämpande med vågorna samt
närmade sig långsamt ön. Soldaten, som stod på vakt
däruppe, följde deltagande den lilla farkostens strid,
och det tycktes honom, som om natt och haf
slagit sig tillhopa för att förinta den lilla farkosten.
Pa fortets murar syntes nu ett ljus, därpå ett
annat, ett tredje . . . Fiskaren såg icke längre
sitt fartyg, han såg blott dessa fredligt skimrande
gnistor i det brusande hafvets mörka oändlighet.. .
II.
»Halt! Wer da?»
Soldaten anropade den annalkande båten, och
lade an med geväret.
Men hafvet var förfärligare än denna hotelse.
Fiskaren kunde icke lämna styret, ty vågorna skulle
då ha slungat båten mot klipporna. Och så sköto
de spanska flintlåsgevären ej häller så säkert . . .
Båten afvaktade försiktigt bränningen, lade tvärt
om samt lät seglet falla. Bränningen dref båten
framåt, och snart skrapade kölen mot den lilla
buktens kiselstenar.
»Wer da!» ropade åter soldaten, som full af
medlidande följt båtens farliga rörelser.
»En broder!» svarade fiskaren. »I den helige
Josefs namn öppna! Du ser ju, hvilket väder som
nalkas!»
»Vänta, korpralen kommer strax!»
På murarne rörde sig flera skuggor, därpå
öppnades en tung dörr, en lyktas sken lyste upp
ingången, och efter ett kort samtal släppte
spamo-rerna in fiskaren.
Den tunga dörren föll åter tillbaka, som om
fortet velat skydda sig för hafvets minnen; och nu
kom en häftig vindstöt med den första stora vågen,
bred som hafvet själft, skummande i en
fosforescerande glans.
1 hörntornet skimrade ännu ett osäkert ljus,
och båten, som fastgjorts i bukten krängde och
slet vid hvarje stöt från de tillbakaglidande,
visserligen försvagade, men dock alltjämt mäktiga
vågorna.
III.
1 det laga hörntornet! fanns en af det spanska
militärfängelsets celler. Ett ögoblick förmörkades
det röda ljuset vid fönstergallret, och silhuetten af
ett människohufvud visade sig. Någon såg ut
öfver det mörka hafvet och försvann därpå. Ljuset
återspeglades ånyo i vågorna.
Det var Chuan-Maria-Chose-Miguel-Diaz,
en insurgent och fribytare. Under det
sena-naste upproret hade han af spaniorerna blifvit
tillfångatagen och dömd till döden, men därpå, Gud
vet på grund af hvilken nyck hos en eller annan
medlidsam själ, benådad. Man skänkte honom
lifvet, d. v. s. man förde honom till denna ö och
stoppade in honoai i detta torn.
Äfven från kedjorna befriades han. De voro
icke nödvändiga. Murarne voro af hård sten, för
fönstret satt ett tjockt, rostigt galler, bakom
fönstret låg hafvet.
Och nu bestod hans tillvaro i att från detta
fönster skåda öfver mot den fjärran kusten och
tänka på det förflutna . . .
Under den första tiden, då det var klart väder,
då solen tycktes lysa genom det blå hafvet, och
kom den aflägsna kusten att träda närmare, såg
han timtals ditöfver . . .
Han såg konturerna på bärgen, såg dalarne som
lätta skuggor, såg sin hemorts byar framträda som
mörka punkter .. . Han bemödade sig att gissa, hvilka
vikar det kunde vara han såg, hvilka vägar. Det
föreföll honom, som om såg han gestalter röra sig
af och an på bergsstigarne, och bland dessa en,
som varit honom kärast och dyrast . . . Han
väntade, om det icke åter skulle börja glimma bland
bärgen af afskjutna skott, om icke från hemmets
kust ett segel skulle nalkas med upprorets och
frihetens flagga.
Han väntade därpå och började tåligt,
försiktigt och envist att borra i stenen vid det rostiga
gallret.
Men år gingo. Vid kusten var allt lugnt,
dalarne lågo i blåaktigt dunkel, och på vågorna rörde
sig blott de fredliga fiskarbåtarne . . .
Så småningom blef för honom det förflutna
som en dröm. Sofvande låg den långa kusten där,
och som en hägring långt i fjärran tycktes forna
dagars gestalter hälsa honom . . .
Och då en militärkutter med långa mellanrum
klöf vågorna fram till fortet, då visste han: det
kommer nu en ny aflösning af fångvaktare och
vakt.
Och åter förgingo år i denna litargi.
Chuan-Maria-Miguel-Chose-Diaz lugnade sig och
började t. o. m. glömma sina drömmar. Det lif, som
spaniorerna skänkt honom flöt lugnt och obemärkt
fram . . . Äfven på den fjärran stranden, såg han
- 734 ~
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
