Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. Den 25 Augusti 1901 - Ett ögonblick. Af Wladimir Korolenko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT ÖGONBLICK.
Af Wladimir Korotenko.
öfversättning för HVAR 8 DAG
(Forts. o. slut fr. n:r 46.)
IV.
Så förgingo flera år, hvilka tycktes honom som
dagar. Sömnens tid existerade icke för honom:
hela hans lif var en tung, långsam, dödande sömn.
Men sedan någon tid tillbaka började dock
underliga gestalter att störa honom i denna sömn.
1 fortet var en egendomlig rörelse rådande:
spaniorerna började förbättra de gamla murarne, och
alla bristfälligheter, som under de lugna åren
uppkommit, reparerades skyndsamt. Oftare än förut
såg man kuttrar med den spanska örlogsflaggan
röra sig mellan ön och kusten.
Och en gång föreföll det honom, som om såge
han i de välbekanta dalarne och bärgen små
rökmoln som efter afskjutna skott; helt ljusa, små
rökmolm stego plötsligen upp mot den mörka
fonden och försvunno långsamt i den blå luften. En
gång drog en stor, svart monitor så nära förbi
hans fönster, att de af densamma upprörda vågorna
slogo mot hans fönster . . .
Han grep med båda händer tag i gallret och
skakade det... Det knakade och lossnade allt mera
... Från de håligheter, i hvilka järnstängerna sutto,
ramlade stenflisor och sand ned...
Denna dag gjorde honom hafvet åter orolig
och nervös. Somliga vågor började redan att sia
in öfver vågbrytaren, som var anbragt vid
inloppet till viken, och på bränningens djupa toner
svarade stenarne vid stranden med stönande och
rasslande ...
Diaz ryckte blott på axlarne och beslöt att gå
till sängs litet tidigare än vanligt. Han lade sig
på sin madrass, och då den gamle spanioren, hans
vaktare, vid vanlig tid ställde lyktorna i dess
öppning i dörren, föll skenet från densamma på hans
sofvande gestalt med det bleka ansiktet och de
slutna ögonen. Det såg ut, som om Diaz sof lugnt;
endast ibland drogo sig hans ögonbryn ihop, och
hans ansikte antog ett uttryck af smärta.
Plötr’igen vaknade han. Det var, som om
någon kallat honom vid namn. Ett vindkast
jagade en våg öfver vågbrytaren och den slog med
full kraft mot cellens murar.
Diaz reste sig hastigt. Det föreföll honom,
som om han blott sofvit några minuter, och han
såg ut genom fönstret i hopp att se båtens segel.
Men därute var blott svart natt, och det dämoniskt
brusande hafvet. Han kände till allt detta — detta
brusande, pipande och hvisslande och darrandet af
klippan under honom; äfven om det icke ofta varit
sådana stormar. Men denna gång föreföll det
honom, som om hörde han genom de rasande
elementens larm nya, lugnande, smekande melodier
ljuda ...
Han grep tag i gallret och sag ut genom
fönstret i natten. Den aflägsna kusten var höljd i
djupt mörker, endast någon gång syntes en skymt
af månen mellan de mörka, drifvande molnen. Men
ur allt det vilda larmet, tyckte han sig fortfarande
höra iipplifvantle, glädtigt manande rop...
Ghuan-Maria Miguel-Chose-Diaz kände sin själ
bäfva, som om han vaknat ur en lång sömn. Han
mindes tydligt, hvad han sett för några dagar sedan.
Detta var dock ingen dröm! Hur kunde han anse
det för en dröm! Det var rörelse, det var skott,
det var uppror!...
En ny vindstöt kom, och spetsarne af vågorna
lyste. Och med en sällsam entusiasm började han
af alla krafter skaka gallret.
Stenar och murbruk ramlade ned på golfvet,
och slutligen följde gallret efter med ett doft,
klingande ljud ...
Men där nedanför i viken gnisslade och skrek
båtens förtöjningskedja.
Samtidigt ägde aflösning rum på muren.
• Helige Josef — Maria santa...!» mumlade
den nye soldaten. Han drog kapuschongen öfver
hufvudet och drog sig in under krönet på muren.
Vågorna vräkte nu våldsamt öfver hela hafvets
bredd, deras spetsar skimrade i mörkret, och
stormen ökades alltjämt.
I detta ögonblick hoppade Diaz ut genom
fönstret. Vågorna slogo öfver honom, bedöfvade
honom, kastade honom till marken ... Han låg en
■ stund utan att röra sig, förfrusen och jämmerlig,
och hans själ betogs af fasa. Omkring sig såg han,
då han ändtligen slog upp ögonen, blott de svarta
hafsvågorna.
Endast fortets stenmurar stodo orörliga i detta
naturens uppror. Från kasärnen hörde han
trummonia helt dämpadt slå taptot, och han såg det
svaga ljuset skimra från sitt cellfönster.
Diaz reste sig mödosamt, och som en hund.
som fått stryk, smög han sig tillbaka till detta ljus.
Nej — hafvet är mordiskt och mörkt... Han skall
återvända till sin cell, skall återinsätta gallret, lägga
sig på sin bädd och sofva, skyddad för vågorna
och stormen ...
Men så måste han laga gallret, så att vakten
ingenting märker. De skola tro, att han velat fly
— men nej ... det ville han icke ... Ty hafvet är
ju den säkra undergången ... Och han svängde
sirater upp ^fönstret.
; * Men han tvärstannade helt förfärad; han såg
en sällsam vision: det föreföll honom, som om såge
han sig själf utsträckt på sin bädd. Någon låg där
och sof en tung sömn med ett dystert, resigneradt
uttryck i ansiktet... Är väl detta han själf,
Chuan-Maria-Miguel-Chose-Diaz, som kom lut in så full
af kraft och längtan till det stora, sköna lifvet? ...
Och den lugna cellen föreföll honom i detta
ögonblick, då han såg den med sig själf liggande
där, hjälplös och eländig, vida hemskare än hafvet
och alla dess fasor. Han släppte taget och
hoppade åter ned på stranden.
V.
Soldaten på muren vände ryggen mot vinden
samt grep med båda händerna tag i geväret — det
kändes nästan, som om vinden ämnade slita det
ifrån honom. Han bad tyst för sig själf, under det
hafvet och stormen rasade och under det himlen
mörknade allt mer, så att det såg ut, som om
det djupa, fallande mörkret slukade allt — både
himmel och haf. Endast de skummande vågornas
toppar lyste emellanåt.
Sedan ban bedt alla sina böner, vände sig
soldaten om och stod med ens stilla af häpnad.
Längs stranden af viken, där det ännu var
jämförelsevis lugnt, rörde sig, knappast märkbar i
mörkret, en båt mot den plats, som mynnade ut i
fria hafvet.
- 766 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
