Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 49. Den 1 September 1901
- Gunnar Wennerberg †
- Den lilla flickan med miljonerna. Af —st—st—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
oss, trots alla hans små snedsprång och
debau-cher . . . Och hvarför? Jo, emedan såväl han som
magistern och allt annat i »Gluntarne» är lefvande
lif, lefvande svenskt lif, omsatt af en sällsynt fint
kännande och genial skalds och musikers fantasi,
emedan denne skald och musiker själf bildar en
enda, sällsynt homogen och äkta personlighet, som
med det borna snillets omedelbarhet och lätthet
framtrollar den ena bilden efter den andra, lätt
och lekande, som om de vore gjorda för
stunden . . .
Gjorda för stunden ? . . . Ja, det voro de ju
också, dessa evigt unga sånger. Men icke förty
skola de lefva längre än många, för att ej säga de
flesta alster, som kanske från början framträdt med
större pretentioner, de skola lefva, så länge, som
svensk ungdom samlas till sång och sångarglädje,
de skola lefva, emedan de äro den svenska
ungdomens egna hjärtetoner!
Thor v. Teüchler.
* *
*
Vi återgåfvo nyligen, då den store
tondiktaren i maj för sista gängen hyllades i Fyrisstaden
hans ungdomsbild, och bringa i dag ytterligare en
sådan från år 1851 — alltså från själfva
»juvenal-tiden». Äfvenså prydes vår första sida af
Gunnar Wennerberg i sitt arbetsrum, en trogen bild af
den in i det sista verksamme mannen i hans lifs
afton. Till denna bild har HVAR 8 DAG ensam
reproduktionsrätt. — Längre fram återfinnes den
sista fotografi, som är tagen af Gunnar Wennerberg.
[DEN LILLA FLICKAN MED MILJONERNA.
För HVAR 8 DAG af - st - st —
et var Tarras Ulff, den store Tarras Ulff på
Hista och Bälingeholm som hade ordet.
Han hade supit som en rallare efter
vanligheten. Hans ansikte var flammande rödt och de
glanslöst grå, förtviflade ögonen, hvilka med hvarje
år gräfde sig allt djupare in, rörde sig knappast
i hufvudet, utan hängde hälst fast vid den fläck,
där de händelsevis stannat.
— Kär! skrek han och slog sin stora näfve i
bordet, — aldrig har någon varit så kär som jag.
Jag var kadett då och en förbåldt grann pojke.
I-Ion var dotter till hufvudstadens ökändaste
ockrare. Hon var stolt sam en infantinna och
vacker som — ja hur skulle min fula gamla trut
kunna berätta om så mycken härlighet–
De bjödo mig ut till deras sommarställe. Jag
reste dit, förstås, dumt nog, för resten. Vi spelte
krocket tillsammans, vi rodde tillsammans, och
med hvarje gången dag satt jag allt värre fast.
— Res, Tarras! sade jag till mig själf hvarje
afton, men vid frukosten dagen därpå voro alla
föresatser som bortblåsta.
Så — ja det var vid en grind. Vi voro ute
och spatserade ensamma. Hon sprang före mig,
slank genom grinden, stängde den, stack hufvudet
genom spjälorna och gjorde en grimas åt mig.
Jag vet inte, huru det var, men nästa
ögonblick hade jag kysst henne. Vi återvände tillbaka
arm i arm. Och föräldrarna togo emot oss på
trappan med öppna famnen.
Dagen därpå reste jag hem och bekände kort.
Mor min svimmade, och min far vederlade
oafbrutet under de trenne dagar permissionen varade,
alla mina skäl.
— August Wiléns dotter! Ett sådant parti
måste fördärfva hela din framtid. Han är fruktad
och föraktad af allt hederligt folk!–
Men trots allt stod jag på mig. Inte radde
dottern för faderns skojarstreck. Lefde vi då inte
i en tid, då en hvar svarade för sig själf!
Nå, sista dagen jag var hemma, fragar min far,
om mitt beslut allt fortfarande stod fast. Hvartill
jag jakade.
— Då säljer jag Hista för en spottstyfver jtili
min bror och spelar bort pängarna!
— Säljer du Hista?
— Ja, så sant mig Gud hjälpe — nu hör du
det!
Herrarna veta ju alla, huru det känns när joril
går bort. Därför fick han då ändtligen mitt löfte
att jag skulle göra slut på historien. Och så gjorde
jag-
––Men 0111 far din säljer gårdarna tillf
din farbror, köper jag dem och ger dig dem,
försäkrade August Wilén.
— Han säljer dem aldrig åt er, sade jag.
— Ja, men jag har mycket pängar!
— Ja, men ni känner inte Ulffarna.
— Då köper jag en annan gård åt dig. Det
finns fullt upp med egendomar.
— Vi förstå icke hvarandra riktigt, sade
jag-Märk väl: Sverige är mitt fosterland, därför att Hista.
ligger där. Jag är vuxen ur jorden liksom tallarna.
Då sänkte han hufvudet. — —
Nåja, jag förklarade det för henne, så godt jag
kunde. Det var i hennes lilla öra jag hviskade
de sista hjärteord, som lämnat mina läppar.
Dagen därpå lade de henne till sängs. Det
blef hjärnfeber. Jag sporde läkaren, om han kunde
göra något. Han skakade pa hufvudet.
Då rann sinnet på mig, och jag sade honom,
att om han ej gåfve mig henne åter, så skulle
jag ta lifvet af honom.
Han var en gammal man, läkaren. Och han
såg på mig med blicken hos den som mycket
skådat. Så lade han sin hand på mitt hufvud och
sade stilla, mycket stilla och mild som en moder:
— Min stackars, stackars gosse!
Där stodo tårar i hans ögon, och jag föll påi
knä och kysste hans hand.
- 772 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Nov 6 09:54:06 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/2/0783.html
