Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. Den 22 September 1901 - Væ victis. Af Carolus - Rådman Kauffman - Branden vid Lotorp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÆ VICTIS.
Originalskiss för HVAR 8 DAG af CAROLUS.
»C" n fyllhund — ja de ä just va han ä — å de
l—’ har han varit i många är; di ha haft
likasom unseende me en, bå länge å väl, bara för
•de han spelar så grannt i körka; men nu har lian
fått sitt afsked ändå.»
Och talaren spottar i näfvarna och börjar
gräfva igen, friska tag, pä den nya graf, som skall
vara färdig innan morgondagen.
Hans kamrat, en gammal gråhårig gubbe,
liål-Jer upp ett ögonblick och ser på en man, som står
lutad öfver en grafkulle i närheten, där han
förgäfves söker ordna några nyss afbrutna rosor.
Hans händer darra, och rosorna falla ned på
sandgången.
Den gamle dödgräfvaren återtager sitt arbete
och svarar otåligt:
»En fyllhund — ja visst, de må ni kalla
honom nu, stackare; men jag kände honom, innan han
blefet, å en bra karl var han då.
»Herre Gud» hvad han har slitit för son sin!
»Hustrua hans dog, då pojken va tre år, å
sen va han som bå’ far och mor för pojken, som
.skulle bli student, å de blef han må — a lefde
undan i Uppsala det gjorde han rejält, mens far hans
gick hemma år efter år å väntade å trodde å tänkte:
han ska nog ta examen. . . .
»De à int’ många, som vet, hvad gubben stred
och slet, för att pojken skulle få lärdomma i seg
— jag vet, att fadren fick svälta mer än en gång
å så sorgen te, då de såg ut, som om aili
varit förgäfves.
»De va då han började dricka, stackare, å då
sonen ändtligen blef doktor, måste gubben låna
allt han kunde för te å betala di värste skuldera
lians. Ja, Herre Gud, så gla’ klockarefar va’ ändå,
när sonen hans kom hem!
»A hemma va han i åtta dar — å så dog
lian».
Nu ä gubben ensam. Klockartjänsta har di
tätt ifrån en; men alla skuldera — dom har han
kvar».
De båda karlarna, af hvilka man blott ser
hufvudena öfver grafvens rand, vända sig betänksamt
om och se bort emot den ensamma gestalten, som
mt sitter där så stilla på den gröna kullen.
Men han ser, han hör dem ej. Han stöder
det gråa hufvudet mot sin afmagrade, darrande hand
och stirrar, med en blick af ångestfylld längtan,
rakt in i de purpurfärgade skyar, som visa hvar
solen gått ned. . . .
RÅDMAN KAUFFMAN,
för andra gången väld till 2:e borgmästare i Berlin.
rC äjsar Wilhelm är onekligen en både energisk och
begåf-vad man, men ntkas lian ju ej att hans låter emellanåt
äro väl »imperatoriska» för vår tid. Sn väckte det i hela
Tyskland största förajgelse, dä kajsaren för någon tid sedan
vägrade bekräfta rådman Kauffmans vaJ till andre
borgmästare, emedan denne på sin tid för sina liberala åsikter
nödgats taga afsked frän sin reservofficersbeställning (!).
Emelleitid har Kauffman nu för andra gängen så godt
som enhälligt af Berlins stadsfullmäktige valts till
borgmästare, och är det med spändt intresse man nu afvaktar, hur
käjsaren skall komina att förhålla sig mot sin rikshufvudstad,
som så ostentativt tillåtit sig att pricka* högstdensamme
BRANDEN
VID LOTORP.
H n hotande
elds-’’ våda hemsökte
den 12 dennes
Lo-torps bruk under
Finspong, då det
stora pinn- och
torf-huset i grund
nedbrann. Elden
varsnades strax efter kl.
2 f. m., och fem
minuter efteråt stod
hela byggnaden,
som var fylld med
torf och pinnar, i
ljusan låga. Ehuru
stora
ansträngningar gjordes, kunde
intet räddas undan
den häftiga
branden, af hvilken
ef-tersläckningen pågick under flere
dygn.
Foln. ytlmn, Finspång. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
