Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Den 7 Oktober 1900 - Annonser - Ett bref. Af Jean Sigeuax
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H Liedbecks Vibratop
^ Bästa apparat för
y|i^ Massage ooh sjukgymnastik 1 hemmen
Sjff Begär prospekt från__.a-i
j|/ Maskinhandelsaktiebolaget "PATRIA"
W _ Stureplan 15, STOCKHOLM.
Kl.ihlfr.nl IS5S
t
• > .i"";!. J. Ypvr*
FABRIK A LAGER
rtQftRNÖPlNO LINKO>INC
Droltiuii’it|.»<i>n2 Stft^ja|yn i’»
______ J. J
»jeöersgåfi
och sportp
ser af silfi
utföras till b
ligaste pris
Ritningar o
kostnadsfö
slag sände
på begärai
- - ZENITHS MARGARIN - -
;
i
För Kommissionärer!
Felfria, ouppskurna ex. af häftet NjO i:sta årgången, af
HVAR 8 DAG uppköpas af oss till 10 öre pr styck.
HVAR 8 DAGS Exp.
Göteborg.
Han betraktade alla kvinnor med samma likgiltighet, för
att ej säga förakt. . kärleken föreföll honom som en
<">fver-stånaen barnsjukdom, af hvilken man endast har ett svagt
minne . . . Jenny l.asserre? Hvem var det? . . Ack, jo visst,
den där unga enkan, som han en gäng varit bekant med
och som nil uppehöll sig hvar? i Trouvrllc eller Dieppe.
Han var fullständigt botad och kunde utan fara tänka på
denna kvinna, som kanske var honom ännu likgiltigare än
alla andra. Men ändå förtjenade hon ett straff för den smärta,
som hon kunnat bereda honom om Lucien i stället för den
förnuftige, kalle och kloke filosof, som vi lärt i honom känna,
varit en sådan där olyckligt svag natur, hvilken en blick
sätter i eld och lågor och ett ord af en nyckfull Evadotter
gör förtviflad.
Ja, hon förtjenade ett straff. Förakt var mycket bra,
men det var icke nog. Hvad skulle han göra? Han kunde
icke utställa henne på torget att offentligen brännas! Och
för rästen var Lucien icke så grym som hon var brottslig.
Förakt kanske ändå var tillräckligt. Denna kvinna
måste man kasta bort liksom hennes bref, hvilket nu låg
hoprulladt i en boll i hans papperskorg och tycktes betrakta
honom. Ja, verkligen, denna boll med de mörkblåa
kråkfötterna såg verkligen oförskämdt utmanande på honom.
»Tag mig, om du vågar», tycktes den säga.
Lucien kunde inte stå emot. I-Ian böjde sig ned efter
papperet, vecklade upp det och läste än en gång . . . hell
mekaniskt, endast för att visa att han ej var rädd.
Blodet steg emellertid upp i hans kinder och händerna
började darra. Det infama brefvet föreföll honom i dag
ännu mer ironiskt och hotande än dagen förut. Att rifva
sönder både det och det svar, han ämnat skicka af, var ett
ögonblicks verk. Därpå grep han åter pennan och skref
med ett drag:
»Min fru!
Det förefaller inig. som om Ni skulle vilja göra slut.
Godt, jag är med pä det! Äfven jag önskade få denna
förbindelse afbruten. Förlåt, att jag var nog dåraktig att
tro att Ni hade ett hjärta. Farväl!»
■Se sa, nu var det gjordt !> I detta ögonblick stod fr*
Lasserre för honom just sådan hon var, sådan hon alltid
val-rit, brutal, utan hjärta eller känsla. Visserligen var hon pikart
med sina svarta flätor och sin röda mun en mycket elak
mun och sina ögon, som hon trodde blixtra af intelligens
den stackars varelsen! Tillochmed om lion varit begåfvad
hvad vore det utan hjärta.
Men Lucien beklagade ändå något. Han ångrade all
hjärtlighet och tillgifvenhet som han till ingen nytta slösat
på henne. Ja,.om Jenny blott velat!
Skulle en kvinna inte vara stolt öfver att kalla ett sà
ädelt hjärta en så innerligt känslofull själ som Luciens fö»
sin. Tanken på, att en man sådan som ban kunnat på detta
sätt misskännas, kom vredens rodnad att färga hans ansikte.
Febrilt upprörd, nervös och rasande gick han med stora
sleg fram och tillbaka i sitt rum. Han kände nästan ett
ursinnigt hat till denna kvinna. Han skulle kunnat döda henne
. . . men ban var för stolt atl vidare befatta sig med denna
varelse Brefvet fick vara nog! Hon skulle få det redan sami
ma afton.
Plötsligt blef han stående. Skall hon öfverhufvud var?
hemma, när brefbäraren kommer? Han såg för sig Jenny
när hon kom hem från stranden och i sitt rum fann der
förfärliga, den förkrossande skrifvelsen. Ett ögonblick
betraktade bon kuvertet med hånfull min, hon anade ingen<
ling, den arma. Därpå tog hon - han såg det tydligt —
den lilla pappersknifven för att öppna det.
Luciens ansikte förvreds. Denna lilla pappersVnif, sorr
var en present af honom — hur vackert tog sig inte »Jenny|
ut i fina blå bokstäfver på det hvita elfenbenet. Den otäck
samma. Hur många sådana små nätta presenter hade har
ej gifvit henne . . . sådana som man så gärna gifver och gärna
tager emot när man älskar hvarandra!
(Forts, nästa nummer.]
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
