Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. Den 20 Januari 1901 - Annonser - Rosi’s mördare. Af Paul Junka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fru Elin Erikssons
■nlnfirifB
SYATEILER
Sturegatan 6 :: Stockholm
rekommenderas
* Emottager all ■]>{> finare
klldaSm-nad a fler fr anika jonrnaler och modailar
mlmaant AHmmrm utlofvab.
Allmän talafon 10 11*
C. Jf. Dufva
VäJsorteradt lager al
alla sorter
Éau de Coloøtc * tartjier
Collettieid * tårtlicturer
* Caidstltl ocb Giàlar *
Drottninggatan 41.
Stockholm,
FR. A. SANTESSON
- STOCKHOLM
Utatillnlngs- och Försäljningslokal
– SS Fredagatan SS -
Allm. Tel. 63 OS - Rik». D2 88.
Handdrllna Dryckeskannor,
Blfara och Kandelabrar
af Brlttannlamatali
■■pligt att dekoren Buffeter oeb Puiltr
(lma) i mataalar o. d.
allt emellanåt till trakten. Långt in på natten genomsökte man
heden, och till och med på andra sidan byn, hvarest floden
bildar ett litet fall, sökte man — ehuru förgäfves. Ej ett spår
af Rosi, diiremot hade en gosse, hvilken vågat sig in i en grotta
i berget funnit Wilhelm Marx sittande där, med båda händerna
för ansiktet, bittert gråtande.
Efter meddelandet af denna upptäckt återvände alla till
byn, hvar och en upptagen af tankar, hvilka man sökte kläda
i ord. Vid marknadsplatsen skildes man åt.
»En olycka iir snart framme», sade en kvinna
salvelsefullt, och någon i hopen mente: »Med hans krafter var det en
barnalek att bära liket till floden I»
Här, som ofta annorstädes, inträffade det, att en framkastad
tanke lägges till en annan, snart går det vidare och en vacker
har ryktet stadfästat sig i människors sinnen så klippfast,
att ingenting kan rubba den tilltro det vunnit, äfven om alla
bevis saknas. Knappt hade en vecka förlupit innau Wilhelm
Marx, hvilken börjat allt mer oregelbundet besöka fabriken,
en afton, som han stod i begrepp lämna arbetet, kände sig
gripen i armen af en gendarm, som yttrade:
»Följ mig godvilligt, Wilhelm, jag har fått i uppdrag att
arrestera dig ... .»
»Mig?» utropade den unge mannen belt förvånad. Därpå
frågade han darrande likt barnen, som komma i skamvrån:
»Men hvad har jag då gjort?»
Gendarmen, som hade medlidande med honom, sade halft
förlägen:
»Det skulle jag egentligen ej få säga dig — men alla på
orten .... att du skulle vara orsaken till Rosis försvinnande».
Wilhelm såg på den talande med slö blick, plötsligt fick
han klart för sig ordens innebörd och han skrek till:
»Skulle jag hafva dödat henne? — Ack du gode Gudi —
Jag som har henne så outsägligt kär.»
Men så kom han ihåg de sekunder af öfversvallande vrede,
som vid deras sista sammanträffande hotat öfvermanna honom,
han sänkte hufvudet och lät sig bortföras som en förbrytare.
Fabriksarbetariie hade bevittnat scenen. De skakade på
hufvudet och på aftonen utbredde sig det ryktet i byn, att
Wilhelm tillstått sin förbrytelse.
Som sitt enda försvar inför domaren hade den arma
mannen blott orden:
»Jag som hade henne så kär — jag som älskade henne
så», och så grät han som ett barn.
Hela hans uppförande vittnade om, att han var skyldig,
men hans ånger stämde domaren till mildhet, och ehuru han
ej kunde bevisa sig vara oskyldig, så fanns ej heller något
bevis för att han hade begått mordet, och juryns medlemmar,
hvilka ej ville belasta sitt samvete, frikände den anklagade på
grund af bristande bevis.
Wilhelm återvände till byn.
Men för sin hembygd blef han från denna dag fen
främling. Hans bekanta drogo sig undan honom och vid fabriken,
hvarest han anmälde sig, hette det, alt han ej kunde få något arbete.
Hvad hade de då väl alla emot honom, när domaren
frikänt honom?
Plötsligt fick han det klart för sig. På bygatan pekade en
gosse på honom och tillropade sina lekkamrater med sin gälla
barnaröst: »Se där går Kosi Leskos mördare!»
En mild sommarkväll, tre år senare, höll ett tåg vid den
lilla stationen, hvilken utgjorde byns enda förbindelse med den
yttre världen. En kvinna steg ur och blott med ett lätt knyte
på armen fortsatte hon sin väg i den dimmiga aftonen. Den
magra gestalten lutade, ansiktet var egendomligt blekt som om
hon nyss uppstått från en svår sjukdom.
Det var knappt möjligt att i den svaga gestalten igenkänna
den en gång så sköna Rosi Lesko. Och dock var det hon ...
hon gick fram öfver heden till sin förfallna hydda, stötte upp
dörren och trädde in. Hon kunde dock ej länge stanna i det
neddammade, tråkiga rummet. Hon satte sig på bänken
utanför dörren, och tänkte på den där sommarnatten för tre år
sedan, så lik denna, då hon öfvermannades af lusten att
undandraga sig den besvärlige friarens kärlek, och huru hon ej
längre kunde motstå de glänsande nöjenas lockelser i Paris,
hvarifrån hon härstammade.
Som hittebarn blef hon af barnhemmets styrelse
anförtrodd i den åldriga Claudine Leskos vård, och denna hade till
sist adopterat henne och åt henne öfverlämnat sin egendom,
den lilla kojan med täppan utanför. Men därmed nöjde sig
icke Rosi. Hon inbillade sig, att hön säkerlig-en härstammade
från en rik och kanhända förnämare fanriilj, kanhända skulle
hon lyckas få reda på sina anhöriga i Paris och i hvarje fall
skulle hon säkerligen med sin stora skönhet göra lycka därstädes.
Hvad hon fann var elände och nöd. Hennes få tillgångar
voro snart slut. Då sökte hon arbete, men fann att
million-staden ej bade sysselsättning för alla. Nöd, bekymmer och
sorg bröto snart ned henne, och tillsammans med många andra
betann hon sig en dag på sjukhuset, men lyckligare än många
andra, kunde hon, då hou utskrefs som återställd, återvända
till sin hemort. En läkare hade vid afskedet stuckit en
hun-drafraprssedel i handen på henne och sagt:
»Återvänd till din by, mitt barn. Om alla dina gelikar
visste hvad som väntade dem här i Paris, skulle de säkerligen
hålla sig härifrån 1»
En tung suck kom ur Rosi’s bröst vid denna antydan.
Och ja I Om man vetat det förut.
Plötsligt for hon upp, ty tätt bredvid henne hörde hon ett
skri:» Du — Rosil»
Det var han — hon såg på honom. Där stod han, åldrad,
böjd och hvitliårig, och dock var det samme ståtlige unge man,
som hon en gång haft så kär.
Nästan utan förvåning — så bestämdt hade Wilhelm Marx
städse beräknat, att hon skulle återvända — sade han, sedan
den första rörelsen lagt sig, sorgset, ehuru utan bitterhet:
»Du känner knappt igen mig Kosi — jag har lidit så mycket».
Hon anade, att hon var skulden till detta stora lidande,
och sade vekt:
»Sätt d g här ofh berätta mig — — —»
Han lydde, och med darrande stämma berättade han om
den förskräckliga anklagelsen och om det ännu förskräckligare
i att komma hem, då alla skydde honom och gingo ur vägen
så snart de fingo se honom .... Och nu, då hon kommit
tillbaka, skulle alla människor se, att han vai oskyldig ....
Rosi grät och sade gång på gång:
»Min stackars Wilhelm, min stackars Wilhelm .... Det
kan du väl aldrig förlåta mig I»
Wilhelm ville svara, men då ljöd plötsligt — liksom en
gång förr — ur närmaste buske näktergalens, smältande,
jublande sång .... och förstummad hviskade Wilhelm:
»Rosi, om du vill . .. .»
Ett b’ekt ansikte vände sig mot honom. Rosi lutade ömt
sitt hufvud mot hans skuldra och deras läppar möttes i den
första kyssen.
« » »
De hade nu blott att börja lifvet om på nytt igen.
Svenska Carbid= & Acetylen A.=B.
Ä__QÖTEBORQ––
utföra acetylenbelyanlngslnstatlatloner t alla »torlekar ander
garanti.
Lager al allt till branchen hSrande. Kostnadsförslag och Kataloger gratia.
OBS.I hsia pris: Landtbraksaistillnlngen i Kangelf. j
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
