Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. Den 31 Mars 1901 - Annonser - En frivillig i fara. Af Francis Gribble
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ryC£\
C/5’ C/?,
uasa/ey
»Naturligtvis, om ers
excellens önskar samtala med en
präst —»
»Jo, jo men, konstapel,»
svarade jag, »vill jag träffa
en präst. Ju förr dess hällre.
Var god bed en pastor komma
denna vägen med första.» Han hade redan aflägsnat sig,
då jag ropade honom tillbaka.
»Hör hit, konstapel, jag är mycket noga med hurudan
prästen är som kommer. Jag kan ej taga emot någon tröst
af en liten kort munk, jag måste ha en lår.g en.»
Vaktknekten stirrade på mig, synbarligen trodde han
mig vara galen, men att det var metod i galenskapen, skall
ni snart förstå. För att klara hans förstånd släppte jag ned
ett par sedlar, hvilka undgått spanjorernas uppmärksamhet,
då de gjorde sig lustiga öfver min uniform.
»Som ni ser, är jag i tillfälle rikligen belöna er, om ni
utför uppdraget enligt min önskan.»
Han skrattade rått och giik sin väg. Jag bidade med
tålamod hans återkomst, emedan jag visste att det tog tid
att finna en präst af samma längd, som den j?g innehade.
Solen hade redan gått ned innan dörren till min cell
öppnades, och då vaktknekten ankom öfverräckte jag till honom
den utlofvade belöningen, hvarpå han insläppte en högväxt
munk, iklädd dominikanerordens veckrika mantel. Jag
bugade mig.
»Jag beklagar, min fader», sade jag, »att jag nödgas
emottaga er i ett så ovärdigt näste. Ingenting annat än
ytterst tvingande omständigheter har förmått mig därtill».
Detta tal förvånade honom. Han hade synbarligen
väntat en helt annan situation.
»Min son, tiden är kort», svarade han, »och då utan
tvifvel edra synder äro många, gör ni klokt uti att ej
förspilla en dyrbar tid.»
Jag betraktade honom under det han talade och iakttog
noga tans längd, ty därpå berodde till en stor del
framgången af min plan, att jag lyckats finna en man af den
rätta storleken. Han hade detta lömska utseende, som gjort
de spanska prästerna så fruktade och afskydda äfven i länder,
där deras ämbete ej gaf dem samma traditionella helgd som
i Spanien och dess lydländer. Han sänkte ögonen inför
mina forskande blickar, så jag kände mig fullt viss om, att
det ej fanns något verkligt mod bakom dessa om grymhet
vittnande drag.
Framför allt förstod jag, att här gällde det gifva honom
en föreställning om min öfverlägsna styrka. Jag måste låta
honom inse, hvilken kraft jag ägde i mina muskulösa armar.
»I-Iör, min fader», sade jag till honom. »Hvilken
grymhet att döma en man i blomman af sin krafts dagar att dö
som en råtta i ett hål.»
Han började redan intagas af fruktan för mig, hvilket
just var hvad jag åstundade, men likväl förlorade han ej
ett ögonblick sin lugna värdighet.
»Det är så Guds vilja», svarade han, »och jag är här
endast för att lyssna till er syndabekännelse.»
Under det "han talade nalkades jag honom varligt. Han
märkte det och drog sig baklänges undan till dess jag
prässat in honom i ett af rummets mest aflägsna hörn.
Hans ögon buro vittne om att en dödlig förskräckelse
bemäktigat honom. Då sade jag med hviskande röst:
»Nej, min fader, ni är ej här för att lyssna till min
syndabekännelse, utan för att rädda mitt lif.»
Han gjorde min af att vilja ropa på hjälp, men med
en betecknande gest kom jag honom att tillbakahålla sitt
utrop.
»Lyssna», fortsatte jag med dämpad stämma. »Ni har fått
klart för er huru stark jag är. Ni ser, att jag kunde strypa
er, där ni står innan hjälp hann anlända. Jag skall också
göra det om ni låter ett ljud komma öfver edra läppar, och
samma öde väntar er, om ni vägrar att lyda mina order!»
Han gjorde ånyo en rörelse, som om han tänkt likt en
ål undanslingra sig mina händer. Jag gjorde min af att
vilja gripa honom i strupen, då han tvekade.. Så fortsatte jag:
»Det är en mycket enkel sak jag begär af er. För det
första, att ni byter kläder med mig. Samtycker ni därtill
så nicka bara, utan att yttra ett ord.»
Hin stod där, blek och orörlig, liksom eftersinnande.
»Min fader», sade jag, »r.i får ej längre betänketid än
tills jag hunnit räkna tid tio. Ett — två — tre — fyra —
fem — sex — sju — åtta — nio–»
Han nickade.
»Kläd då af er», sade
jag, »men märk: om det
minsta ljud undslipper er,
eller något tecken till tvekan.»
Nu förstod han att det
var verkligt allvar. Jag
påskyndade honom, ty det kunde ju vara en
möjlighet, att fångknekten kom tillbaka och störde oss. På
mindre än fem minuter hade han påtagit sig min uniform
och jag iklädt mig dominikanerordens svarta dräkt.
»Min fader», sade jag, »jag nödgas tvinga er att svära
vid ert krucifix att ej lämna cellen, förrän någon kommer
och söker er, Men frestelsen att bryta en ed skulle
bli allt för svår. _ Hällre än utsätta er därför sätter jag en
kafle i munnen på er.»
Jag slet af ett skört af min mantel, vred samman en
kafvèl och stack i munnen på honom, sägande:
»Farväl, vördige fader. För framtiden kan ni bevara
det angenäma minnet af, att ha varit ett medel att rädda
Jean Antoine Stromboli Kosnapulskis lif».
Därpå öppnade jag dörren med den nyckel, man lämnat
till min själasörjares privata bruk, låste den ånyo
omsorgsfullt efter mig och vandrade tyst liksom djupt försjunken
i fromma betraktelser nedåt korridoren. Ingen misstänkte
något och ingen gjorde min af att göra en fråga.
Fängelseporten öppnades på vid gafvel för mig, och än tn gång
befann jag mig på fri fot. Jag gick rakt bort åt kullarne till
och afvaktade dagens inbrott.
Slutligen steg solen upp i all sin tropiska glödande
prakt, och jag fann, att från mitt gömställe hade jag en
god utsikt öfver gården till det fängelse, hvaruti jag varit
innesluten några timmar förut. Där rådde den största
förvirring. Jag såg huru man släpade en fånge till
afrättsplatsen och att han gjorde ett förtvifladt mot-itånd. Han
var iklädd min uniform. Nu förstod jag sammanhanget.
»Min Gudi» Han hade ju kafveln i munnen I Han
kunde tj förklara sig, de hade tagit honom för att vara den
dödsdömde! Han skulle således skjutas.»
Ehuru allt går an i krig, så hade jag dock ej menat
dettarStor blef därför min glädje, då jag hörde kanonskotten
och larmklockan förkunna, att de kommit underfund med
sitt misstag och att de nu skulle börja söka etter mig.
Jag smög mig ned för kullen i afsikt att komma öfver
fjorden till den engelska kanoubåten.
Men innan jag kunde komma ned till stranden måste
jag passera en öppen plats och här fann jag ingen mindre
än general Burriel själf, promenerande med sin uppvaktning,
rökande sin cigarr och njutande af den friska morgonluften.
Här var ingenting annat att göra än att springa. Jag
rusade fram ocn några kulor susade om öronen på mig.
En minut senare hade jag hunnit stranden, sam öfver till
kanonbåten och med tillhjälp af en lina, som en välvillig
blåjacka kastade till mig, svingade jag mig upp på
»Sjöfrökens» däck.
Med få ord förklarade jag sammanhanget för kaptenen.
»Jag har undkommit ur fängelset i Santiago. De togo
mig ombord på »Washington» I britiskt farvatten. Jag är
Jean Antoine Stromboli Kosnapulski.
Kaptenen fattade genast situationen.
»Jag bryr mig ej det minsta om hvem ni är», svarade
han artigt, »"men om ni har b.ifvit tillfångatagen å engelskt
område, då är ni tills vidare trygg unaer Storbritanniens
flagga».
Och han vidblef samma uppfattning, då general Burriel
själf kom i närheten för att begära mitt utlämnande sägande:
»Jag vill ha fast i den där gynnaren. Han är min
fånge.»
Sjömännen grepo sina huggare och marinsoldaterna
satte fast bajonetterna. Kaptenen på »Sjöfröken» steg fram
till relingen och svarade med denna anglosaxiska,
hänsynslösa själf rådighet, som alltid väckt världens beundran:
»Er fånge, är han? Nå låt då se på, att ni kommer
ombord och själf hämtar honom!»
Men spanjoren afstod därifrån. Om de misslyckats hålla
Jean Antoine Stromboli Kosnapulski fången, då han var
ensam och värnlös, huru skulle de nu våga fä honom fast
igen, då bakom honom stod hela britiska världsväldet?!
KOCKUMS
Igitaljcradelkarl
___ åto be WUt«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
