Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. Den 21 Juli 1901 - Annonser - Mims
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till honom. Men den brände honom i fickan, och
ban var långt ifrån på det klara med hur han skulle
handla. Han trodde Nonnie vara en god flicka —
hon hade sådana ärliga ögon, sade han sig själf —
och han kände mannen ifråga såsom en skurk.
Dessutom — ehuru Mims icke ville tillstå det för sig
själf — hade äfven han några vekare hjärtesträngar,
hvilka Nonnies varma blickar kommit att vibrera.
Resultatet blef, att ban äfven denna afton gick till
dörren och gaf akt på att Nonnie kom säkert till
spårvagnen.
Följande afton tänkte Nonnie taga revanche. Hon
började sjunga och kastade sina ögon på den unge
mannen med basfiolen, utan att ens låtsas se Mims.
Men då hade hon gjort upp räkningen utan värden,
ty så ville publiken icke hafva det. Den hade blifvit
så van vid att se förste violisten såsom tyst deltagare
i detta intermesso, så att den ville ej veta af någon
förändring.
Kontrasten emellan det lillgamla gubbansiktet och
flickans rosiga kinder och blixtrande ögon förlänade
åt denna pittoreska scen en effekt, som ingenting
kunde ersätta. Folket började att hyssja och hvissla
för att visa sitt ogillande, under det att ropen: »Mims>,
»Mims», »förste violisten», förklarade meningen med
denna demonstration.
Flickan upphörde att sjunga, förvirrad öfver detta
afbrott, hvars egentliga orsak hon till en början ej
kunde fatta. Utan att vilja förstå innebörden däraf,
sökte hon öfverrösta tumultet med sin egen
klangfulla stämma.
I sin förvirring kom hon allt närmare rampljusen
och innan någon hann att hindra det, hade hennes
lätta klädning fattat eld.
Då eldslågorna insvepte henne, höjde publiken
ett rop af fasa; en panisk förskräckelse grep folket
vid åsynen af elden på scenen med all dess lätt
an-tändbara materiel, och alla rusade mot dörrarne.
Orkestern följde exemplet, tumlande hufvudstupa öfver
sina instrument, och på mindre tid än det tagit att
berätta detta blef teatern så totalt utrymd, att
endast två personer funnos kvar i den af elden hotade
byggnaden. En af dessa var flickan, insvept i de
flammande lågorna, och den andre var Mims.
Han slet rocken af sig och var med ett språng
uppe på scenen. Flickan, som var alldeles förlamad
af förskräckelse, närmade sig kulisserna, och Mims,
som insåg att allt vore förloradt om elden finge
gripa tag i dessa, sprang fram och slöt den brinnande
Nonnie i sina armar.
Själf okänslig för smärtan och utan att akta på
faran i sin ifver att rädda flickan, slet han af henne
den brinnande klädningen och insvepte henne, redan
illa bränd, men vid full sans, i sin egen röck.
Nonnie blef ej värre skadad, än att hon om några
veckor ånyo kunde uppträda på Alhambrateatem, och,
då hennes återkomst annonserades, blef det genast
utsåldt hus.
Nonnie gjorde icke något försök, att sjunga
för någon annan än Mims den kvällen, hvilken vid
detta tillfälle ej spelade förste fiolen. Han hade
användt sin lediga tid under hennes frånvaro att
komponera ett nytt ackompagnement till hennes dans, och
han hade fått tillåtelse att leda orkestern denna för
honom så händelserika afton.
Mims’ tid hade varit mycket upptagen af besök
hos blomster- och frukthandlare, hvars mest utsökta
skatter han burit till Nonnies rum. Och då hon
mottog honom låg hon där så leende och vacker och
fattade hans hand och kysste den, och grät öfver de
sår, hvilka han tillfogat sig för hennes skull, och, då
hon så rörande tackade honom för att han räddadt
hennes lif, kände sig den f. d. gaminen så outsägligt
lycklig.
]Vien, som sagdt, hon
blef frisk igen och sjöng
och dansade och kastade
sådana leende blickar på
Mims som aldrig tillförne.
Och, ehuru Mims ledde
orkestern, hade han
likväl tillfälle iakttaga, att det måtte ligga någon särskild
betydelse i hennes blickar och vackra gester. Och
då hon slutat, hvilka applåder! Publiken tjöt och
stampade och ropade omväxlande på Nonnie och
Mims. Till slut blef applådsalvorna så intensiva att
Mims måste gå upp på scenen och bugande mottaga
hyllningen. Detta var någonting enastående i
Al-hambrateaterns historia.
Då ridån snkta sänkte sig och utestängde dem
från folket, hörde Mims att Nonnie suckade djupt.
Han vände sig mot henne och såg ett uttryck i
hennes ansikte, som kom honom att utbrista:
»Hur är det, älskling?»
Kanske det låg mer i de orden än han visste.
Kanhända uttrycket i rösten sade mer än orden.
Alltnog, med glödande tillgifvenhet kastade Nonnie sig i
Mims armar och lutade sitt hufvud mot hans skuldra
likt ett uttröttadt barn. Ingendera visste att ridån
gått ned endast så långt att den dolde deras
hufvuden för publiken, till dess ett utbrott af skratt och
bravorop sade de n huru välvilligt denna slutscen af
deras lilla drama upptagits af publiken.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
