Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 1. Den 6 Oktober 1901
- Ungdomskärlek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
UNGDOMSKÄRLEK.
ORIGINALSKISS FÖR HVAR 8 DAG AF SAXO.
Hon var en käck, rödkindad skärgårdstös med
solbränd hy och tindrande, ljusblå ögon. Nästan
alla pojkarne i det lilla fiskläget hade förgapat
sig i henne, och när dansen tråddes i ljusa
sommarkvällar på den knappt tillmätta gräsplanen
midt på ön, var den glada Elin alltid mest i farten.
Det vore öfverdrift, om man sade, att hon var
vacker. Men där fanns kraft i de runda armarna
och hennes knubbiga, bruna näfvar skötte årorna
med större skicklighet än någon annan flicka på
ön. Hon dansade och sjöng, och hennes skratt
genljöd bland bergknallarne, hennes muntra, käcka
lynne var som en frisk vårbris, och i hennes många
beundrares tycke lika oberäkneligt. Det var nog
ej så få af fiskarpojkarne, som kände det svida i
skinnet bara vid tanken på de örfilar, hennes små
knubbnäfvar voro i stånd att utdela.
Tidigt om morgnarna, när solen ännu stod
röd öfver bergstopparna, hördes Elins sång ute
från fjärden, där hon satt sina backor. Och sedan
dagarne igenom sjöng hon som en kvittrande sommarfågel
i den lilla, en gång i tiden rödmålade
stugan, där hon bodde tillsammans med sin gamla
mor.
Det lugna lifvet på fiskläget bjöd just ej på
många omväxlingar. Den ena dagen var den andra
lik. Stunder kommo, då Elin tyckte stugan blef
för trång, då hon med sitt lifliga lynne kände längtan
till flykt ut i världen. Men då stode ju modern
ensam och utan stöd.
Det enda, som bröt af mot stillheten därute,
var, när storsjöbåtarne kommo tillbaka från sina
fiskefärder i Nordsjön, och då var Elin också den
första, som sprang ner till stranden och välkomnade
de väderbitna sjömännen. Sedan blef det dans på
gräsplanen, och glädjen stod högt i sky till långt
fram på natten. Och Elin var glad som en kvittrande
lärka, hälst när hon fick dansa med Lars-
Anders’ Johan, den käckaste pojken på hela ön.
De hade alltid varit goda vänner, Elin och
Johan. Som barn hade de lekt tillsammans nere
vid sjön, när de vuxit upp, fortsatte de leka däruppe
på gräsplanen. Att de skulle bli ett par med
tiden, hade alla öborna klart för sig. Och Johan
trodde också något ditåt, åtminstone önskade han ej
något hällre.
Så en kväll, när dansen var slut, och ungdomen
drog sig ned mot stugorna, klämde Johan
fram med hvad han hade på hjärtat, försiktigt och
hänsynsfullt, som alla unga män för sed hafva.
Elin blef först blossande röd och såg med ett
uttryck af högsta förvåning på sin bardomsvän.
Så slog hon till ett klingande skratt, så att det
genljöd i bergen och utropade:
»Nä, hör du, Johan, är du lika sjåpig som alla
de andra pojkarne, dä trodde jag inte!»
Stackars Johan blef både försagd och förlägen.
Att Elin icke skulle dela hans känslor, hade han
aldrig kunnat drömma om. Nu var det, som om
hon borrat en knif i bröstet på honom. Han följde
henne ned till stugan, sade god natt och gick sedan
omkring på klipporna halfva natten. Dagen därpå
var han sig lik igen, men han var nu mycket ifrigare
än de andra att komma ut på fiske så fort
som möjligt...
Tiden gick, och Elins längtan att komma ut
från hemmet blef allt större. Slutligen kom hon
öfverens med sin mor, om att hon skulle söka
tjänst i staden, som låg ungefär en mil från fiskläget.
Här trifdes hon bättre och lefde sig snart
in i de förändrade vanorna. Visserligen tyckte
modern det vore bättre, om hon gift sig med Johan,
men Elin sade blott, att hon ville vara fri så
länge som möjligt.
»Johan sitter ju inte i sjön», menade hon, »han
kan väl vänta.»
Och vänta fick han.
En midsommarafton kom den storsjöbåt, å
hvilken Johan befann sig, inseglande till staden för
att afyttra sin fångst. De skulle ligga kvar öfver
natten, och Johan gick upp i staden för att se på
dansen kring majstången.
Där såg han Elin, lustig och glad, svänga om
med samma ifver som förr, men han tyckte ej att
dansen gick så lätt som där hemma på gräsplanen.
Han kände en liflig lust att vräka undan de stelbenta
kavaljererna och ta en riktig svängom med
sin barndomsvän. Men så under en paus slog hon
sig med sin kavaljer ned på en soffa midt framför
Johan. Nu hade hon, gubevars, lagt sig till med
hatt, och i stället för den tjocka bruna flätan såg
han en upptornad frisyr på hennes lilla hufvud.
Hon var nog munter och glad, men hennes skratt
klingade ej så friskt som förr.
»Nu har hon lärt sig att skratta på stadsmanér
också», mumlade Johan, »det är inte min Elin
längre.»
Med svidande hjärta gick han ned till båten
igen, under det Elin åter valsade bort i dansvimlet
med en ny kavaljer.
Sommaren gick och hösten kom med långa,
mörka kvällar. Vågorna gingo högt på fjärden,
och hafvet dånade mot skären. I den lilla stugan,
där Elins vagga stått, var det pyntadt och fint. Den
gamla gumman därinne väntade besök af sin dotter
från staden.
Det var ej den sprittande glada, käcka skärgårdstösen,
som nu trädde in genom den låga dörren.
Kring de förr leende lapparne låg ett vemodigt
drag, och öborna hälsade till hälften skyggt,
till hälften motvilligt på den vackra, välklädda flickan.
Gumman tyckte, att Elin gärna kunde ha
gått i duk och haft sin vackra fläta som förr, men
Elin förklarade, att det inte alls gick för sig, då
man tjänade hos herrskap i staden.
»Men du ser inte riktigt glad ut, Elin», sade
modern bekymrad.
Elin böjde hufvudet och såg en stund ned på
det gamla golfvet, som lyste nyskuradt med sina
otaliga sprickor. Det glänste något i hennes blå
ögon, som man ej kunde misstaga sig på.
»Nä, nä, mor», sade hon sakta, »jag kanske var
lyckligast här. Jag trodde det skulle bli så trefligt
i stan, men vet du, mor, det är ingenting bevändt
med det. Ack den, som fick ro ut i sin gamla
julle igen.»
»Du kan ju stanna här hos mig, nu som förr»,
sade den gamla, »jag har saknat dig så mycket.»
»Ack ja, mor, om jag det kunde.»
Hon såg ett ögonblick spörjande på sin mor,
liksom väntade hon, att denna skulle kunna läsa
hennes tankar. Så kom det dröjande:
»Och Johan, hur har han det nu?»
»Ja, Gud vet, han hade farit ut med de andra
för en månad se´n, men ännu ha vi inte hört af
dem.»
»Herre Gud, mor, hva´ säjer du?»
»Vi få väl hoppas det bästa», sade den gamla
tröstande. »Hur är det Elin, höll du inte utaf Johan
ändå, när allt kommer omkring?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:37:27 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/3/0114.html
