Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 2. Den 13 Oktober 1901
- Fiskar-Olle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FISKAR-OLLE
Originalberättelse för hvar 8 dag af erland bratt.
Det var lif, och det var lust kring majstången,
som ungdomen rest på Domsö dansplan. Alla, som
något så när känna den Bohuslänska skärgården,
äro väl bekanta med detta namn, men få äro kanske
de, hvilka knutit en närmare bekantskap med denna
ö och dess fåordiga, allvarliga befolkning. Jag
hade bott där några somrar, och lika främmande,
som jag den första tiden stått i »infödingarnes»
ögon, lika hemmastadd blef jag i den mån, som
omständigheterna tilläto mig att närma mig dem
och vinna deras förtroende. Många år ha förflutit
sedan dess, men jag bibehåller dock ännu i friskt
minne alla dessa typer, som kommo i min väg. Flertalet
af dem voro väl ur mången synpunkt alldagliga människor
och ej ägnade att tilldraga sig något synnerligt
intresse, men bland dem funnos dock sådana, som
oemotståndligt tilltvungo sig uppmärksamhet, och hos
hvilka man påträffade egenskaper, som voro allt för
stora, alltför sällsynta att ej uppskattas.
Och särskildt erinrar jag mig »Fiskar-Olle»
denne godmodige jätte, som i sin väldiga stofthydda
tycktes inrymma två naturer. Han hade barnets naivitet
i sina tankar, men var i fråga om mod och rådighet i
farans stund en man, och en man som få.
Jag går att berätta hans historia och gripes
därvid af ett djupt vemod vid tanken på det sorgliga
öde, som blef honom beskärdt, tack vare en hjärtlös
narr, som i sin oblyga egoism krossade hans lefnadslycka.
Det var, som sagdt, lif och lust kring majstången detta
år. Vädret var ovanligt härligt, och de unga flickorna
voro ej obenägna att tråda dansen. Det var ej allenast
öns egen befolkning, som deltog i fröjden, äfven badgästerna
voro med. Visserligen var det kvinliga elementet härifrån
ganska skralt representeradt, men det fanns där dock, och
sällan hade väl de unga stadsflickorna hvilat i säkrare
armar eller förts med större själfständighet, än fiskarpojkarne
nu tilläto sig, i opposition emot allt hvad regler och takt
hette. Jag stod och betraktade tillställningen och hade gladt
mig åt den muntrande synen af alla dessa par som svängde rundt.
Det fanns ej två, som dansade lika, om jag frånser stadsherrarne,
hvilka naturligtvis manövrerade med en öfverlägsen säkerhet.
De intresserade mig dock mindre. Hvad som fängslade mig, var
skärgårdsbornas primitiva danskonst, och det var en tafla så
god som någon, att se dessa stadiga, väderbitna figurer på ett
område, där hvarje liten herrskapsbyting hade kunnat vara
deras läromästare.
En liten knuff bakifrån kom mig att afbryta
mina studier. Jag vände mig om och stod ansikte
mot ansikte med Fiskar-Olle. Jag skall aldrig
glömma det drag af hårdhet, som låg öfver munnen,
och i hans annars vänliga grå ögon hade kommit
något främmande, nästan olycksbådande.
»Herr B.», började han, känner I honom, som
dansar med Anna? Där!
Jag följde riktningen af hans pekfinger och
såg mycket riktigt den, som han kallat Anna. Det
var öns vackraste flicka, en frisk, hurtig tös om
19 vårar. Många gånger hade jag talat med henne,
och stod hos henne rent af väl i vantarne, och jag
visste, att under hennes glada skratt och enkla,
okonstlade väsen låg så mycket allvar och innerlighet,
att det förvånat mig, att dylika egenskaper kunnat
bibehållas bland en sådan omgifning som den, hvari
hon lefde. Hon verkade godt genom sin närvaro.
Ingen ville gärna ådraga sig Annas förakt; de värsta
bråkstakarne drogo sig i skymundan, och svordomarne
tystnade, när hon inskred för att lugna sinnena. Visst
satte hon många hjärtan i brand, men jag har förnimmelsen
af, att de samtliga ansågo henne alltför förnäm och
öfverlägsen för att våga erbjuda henne ett hem efter
deras små villkor. Och jag förstår denna deras
uppfattning, ty Anna var ej som de andra flickorna,
hennes tankar gingo i en annan riktning, och de
stackars gossarne hade svårt att finna ord, när de
vågade blicka in i hennes klara, mörkblå ögon.
Därför talade aldrig ryktet om någon förbindelse,
som hon haft, och detta fick väl trösta de många,
som brunno i tysthet.
Och hon var förtjusande, där hon nu svängde
om, en bild utaf ungdom och lif. Det var en
stadsherre, som förde henne, och på Olles förfrågan
namngaf jag honom.
Olle stod tyst en stund, med händerna nedstuckna i
byxfickorna, allt under det hans ögon följde deras
rörelser.
»Jag tycker inte om den karlen», började han
med bestämdhet, »och är det er vän, herr B., så
ska I säga till honom, att han inte kommer i min väg».
Jag såg förvånad på honom, ty jag märkte att han
darrade på rösten, och jag började ana, hur landet låg.
För att säga något sporde jag, till det yttre helt
ointresserad, om orsaken till hans varning, och tillade,
att personen ifråga ingalunda vore min vän, äfven om jag
kände honom. Men Olle var icke benägen att ingå på några
vidare förklaringar, och tydligen var det inga glada
funderingar, som sysselsatte honom, ty läpparna voro
fast sammanpressade, och trots det ungdomliga som låg
öfver honom, spårade man i hans skarpa, tvärskurna linier något,
som talade ett farligt språk.
Spelemannen hade just slutat en munter polka,
och ännu röda af dansen slogo sig paren ner här
och hvar, och på bänkar och i gröngräset. Efter
hvad som förekommit, voro mina ögon särskildt
riktade på Anna och på hennes kavaljer, och fastän
senare minnen, då jag nu så långt efteråt genomgår
hennes historia, med allt fog borde visa mig bilden
af en olycklig, djupt olycklig kvinna, så erinrar
jag mig dock ständigt det skimmer af en stor och
oskrymtad lycka, som vid detta tillfälle låg utbredt
öfver hennes ansikte och hela väsen.
Stackars lilla Anna! Då jag nästa gång fick
se dig, var redan blickens glans försvunnen, kinderna
buro ej den färgen, och ditt modiga, goda hjärta var
ej som då fylldt af den innerligaste lefnadslust. Dock,
jag vill ej gå händelserna i förväg, ville blott, genom
att återkalla henne i mitt minne väcka i mitt eget hjärta
all den sympati, hon förtjänar, allt det deltagande, som
hennes sorgliga lefnadssaga fordrar...
Spel-Johan var åter på sin post, och vid hans
glädtiga toner vågade sig snart det ena paret efter
det andra fram på dansbanan. Fiskar-Olle hade
lämnat mig. Jag såg hans resliga gestalt på andra
sidan, midt emot mig. Jag ville gå till honom, ty
jag märkte, eller hade en aning om, att han umgicks
med dystra planer. Jag hann dock ej att sätta detta
mitt uppsåt i verket, ty i nästa minut såg jag honom
bana sig: väg genom ringen och gå rakt fram till Anna.
(Forts, nästa n:r)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:37:27 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/3/0215.html
