Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3. Den 20 Oktober 1901 - Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
VERNER VON HEIDENSTAM.
<i>"... Skuggorna rörde min panna – och skönt
steg en fornvärld ur grafven,
Ninives döttrar virade grönt,
rundt kring pilgnmstafven.
Stjärnorna blossade
bibliskt klara.
Sakta susade strängaspel.
Skuggornas krossade,
<tab<underbara
skönhetsrike betog min själ ..."</i>
Det är den unge Heidenstam, den orolige,
skönhetstörstande, allfrestande, irrande pilgrimen
– söndagsbarnet, »Alienus Deus» med svartfåglarne
i spåren –, som sjunger detta. Det är diktaren
af »Vallfart och vandringsår», af »Endymion»,
af – »Hans Alienus».
Det är ungdomen, den moderna ungdomen,
som sökande går ut att spåra lösningen till
lifsgåtan, sökande den i antikens fornvärld, i den
religiösa mystiken, i österlandet, där mänsklighetens
vagga stått. Stark, fri, obunden, djärf och
obarmhärtig, både mot sig själf och allt omkring sig,
går han ned i skuggvärlden och låter alla dess
maner lefva upp igen, låter dessa bedrägliga skuggor
taga gestalt och form, väcker dem ur grafven,
talar, jublar, älskar, gråter och ler med dem ...
Och de lefva verkligen!
Hans personlighet är så stark, så egenartad
och djärf, hans fantasi så öfverflödande och rik,
hans lyriska ådra så varm och frisk, att dessa
»brottstycken ur Jupitershufvudet», som nästan
synas utslungade, utan att deras mästare hvarken
frågar efter mål eller medel, lefva – lefva både för
honom själf och för den, som med andlös spänning
följer den nyckfulle pilgrimen på hans sökande,
irrande stråt...
Till dess att plötsligen hela den praktfulla
byggnaden med ett själsskakande brak af Ninives
ramlande murar störtar samman, och pilgrimen,
trött intill döden, står där med »Den Gamla Heliga»
på den öde slätten, där nordanstormen hviner.
Krossade äro nu, tror han, alla hans ungdomsdrömmar
och illusioner – allt är tomhet och tvifvel, blott
döden återstår, och rufvar väntande ...
"Hundramilade
hän mot Sverige
vägarne stego och först mot kvälln
trött jag hvilade;
natthärberge
bjöds på halmen vid spiselhälln ..."
Men där går dock just genom dessa, hemkomsten
inledande, bittra, resignerade rader en profetisk
aningens ton.
Ty det var dock här, i detta kalla, karga,
fattiga gamla fädernesland, det var dock här bland
de mörka furornas och granarnas sus, här bland de
enkla, kärfva människorna, hvilka den trotsande
ynglingens himlastormande lycko- och skönhetsgirighet
förgätit för skuggbildernas sinnesberusande, tomma
prakt och sofismer – det var dock här, som mannen
vaknade, här, som han fann rotfäste, fann hemmet,
fann sig själf ...
Genombrottet är väl »Tiveden», denna storslagna
början till den epopé öfver fäderneslandet
och fädernebygden, denna epopé öfver dess skönhet,
dess fulhet, dess rikedom, dess fattigdom, dess
öden och saga, som kulminerar i nationalverket
»Karolinerna».
Här finnes ej längre några halft på hasard,
blott för sökandets skull utkastade »brottstycken»,
här står det väldiga monumentet helt, utmäjsladt,
stort, fritt, ære perennius, här står mannen, svensken
Verner von Heidenstam, stolt, högboren och målmedveten,
här står vårt lands främste nu lefvande
nationelle diktare.
Honom bringa vi vårt tack och vår hyllning!
T. v. T.
FRU OLGA VON HEIDENSTAM
efter professor Oscar Björcks porträtt i olja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
