Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 3. Den 20 Oktober 1901 - Fiskar-Olle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FISKAR-OLLE.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af ERLAND BRATT.
(Forts. fr.n:r 2.)
Du ska dansa med mig, Anna», sade han,
utan all inledning.
Men han måtte själf ha förstått, att en dylik
begäran skulle lämnas utan afseende, ty han gjorde
ingen rörelse för att bjuda henne armen.
Men Anna vardt i hast allvarsam, såg på
honom en stund och svarade:
»Du kommer i dåliga afsikter, Olle. Hvad vill
du mig? Du svarar inte! Gå hem, innan du ställt
till någon olycka.»
Jag är öfvertygad om, att han följt hennes
uppmaning, om ej Brunning, – så var namnet på
hennes kavaljer – haft eller fått den olyckliga
idén att lägga sig i samtalet. För Brunnings egen
del hade det nog ock aflupit bättre, om han
anslagit en mindre öfverlägsen och raljerande ton,
än den, hvari han sade:
»Gå hem, du Olle och bre’ nå’t gammalt på
dig, och akta dig för för mycket brännvin, ty jag
ska’ säga...»
Längre hann han ej, innan Olle höjde sin
arm, – han slog visserligen ej, men en näfve, som
knytes i raseri, är snar till det Brunning tog
ett steg tillbaka, spelemannen tystnade, allas blickar
riktades i hast på denna grupp, och själf betogs
jag af en sällsam beklämning. Men någon tid till
reflexioner fanns ej, ty händelserna följde allt för
snabbt på hvarandra.
Löjet hade dött bort på Brunnings läppar,
och äfven Anna blickade förskräckt på Fiskar-Olle.
Han lät sin lyftade arm sjunka, icke hastigt –
tungt, långsamt, som om han tröttats af dess tyngd.
Men ansiktet bibehöll samma blekhet, ögonen sitt
hot, och jag tror alla förnummo, det helt litet
skulle behöfvas för att mana hans raseri till utbrott.
Därför tego alla, och under en kort stund härskade
en nästan hemsk tystnad. Slutligen gick
Anna mot honom, grep nästan ödmjukt hans hand
och bad med en stämma, som uttryckte både vekhet
och ängslan:
»Olle, käre Olle, hur är det då fatt? Hvarför
skall du låta ditt hårda lynne få öfverhand? Du
ber mig om en dans, och visst vill jag dansa med
dig.»
Allt under det hon talade, smög hon sig närmare
honom, smekte hans hand och tillade skämtsamt:
»Spel’ opp, speleman! Olle, säg Olle – ska vi
då inte dansa?»
Han hörde på, under det hon talade med hufvudet
sänkt mot bröstet, och jag märkte hvilken
lindring han erfor vid hennes ord.
Det måste dock finnas människor, som äro
mycket dummare än andra, ty hur skall man i
annat fall förklara, att Brunning efter den varning,
som låg i Fiskar-Olles tunga, knutna näfve, ånyo
ville uppträda som fredsmäklare; och det var
egendomligt, att fastän ej ett enda ord var fäldt i sak,
vi samtliga hade känslan af, att rätten låg på Olles
sida. Det låg ett, tu, tre i luften en antipati mot
denne fine stadsherre – det var, som om man
plötsligt upptäckt en förrädare i en sluten krets.
Jag kände detta och ville afstyra vidare ledsamheter
samt gick därför fram till honom och sade
helt tyst:
»Herr Brunning, ni gör bäst i att dra er undan,
ty ni kan lätt råka illa ut.»
»Aha, svarade han, »jag har väl samma rätt
att vara här, jag såväl som andra, och om någon
skall rymma fältet, är det den, som stört trefnaden.
Hvad har jag att göra med, om en förbannad
bondpojke tar sig en tår för mycket? Förresten
skall jag själf be honom lugna sig och gå
hem.»
Dessa ord riktades tämligen lågmäldt till mig,
och jag hann ej be honom låta bli några vidare
inlägg, förrän han vände sig till Olle, sägande:
»Hör du, Olle, hvad har jag gjort dig egentligen,
och hvarför skall jag bära hundhufvudet för
ditt dåliga lynne? Är du ilsk kanske, för att jag
dansar med Anna, eller –»
Pang! ett slag. Och hvilket slag! Brunning
stöp på fläcken.
Det hela gick så hastigt. Olles utbrott kom
så våldsamt, så oförmodadt, att min beskrifning kan
ej skildra händelserna så fort, som de i verkligheten
inträffade. Ej ens Anna med sin eljest snabba
och klara uppfattning fick tid att träda emellan,
förrän Olle för andra gången sprang fram mot
Brunning, grep honom, där han ännu låg på marken,
ställde honom med ett jättetag på benen, höll
honom så med utsträckt arm framför sig. Han
andades tungt, han var likblek i ansiktet och allt
det hårda, hotfulla, som jag observerat för en
stund se’n, hade återkommit. Men äfven Anna
hade återvunnit sin fattning, och utan tvekan
störtade hon fram mot Olle, högg fast i den arm,
som höll Brunning och med flammande ögon, och
flämtande andedräkt skrek hon:
»Du släpper honom genast, genast hör du!
Fy skam på dig, som slår en fredlig människa!
Jag förstår dig nu. Du vill vinna min kärlek,
men aldrig, aldrig hör du, skall jag mera se åt
dig. Jag har trott dig om godt förr i världen,
från denna stund har du blott mitt förakt!»
Hvad försiggick med Olle, hvad tänkte han
inombords? Jag vet det ej, men han var hemsk
att skåda under hennes korta, hastiga tal. Han
hade ej släppt sin motståndare och höll sina
blickar riktade mot marken, men när hon sagt: »du
har blott mitt förakt», då såg han upp, fäste först
en lång, underlig blick på henne, se’n på Brunning,
och där fick den stanna. Greppet hade icke
minskat i styrka, och det var underligt att se denna
grupp.
Stadsherrarne hade kanske velat taga parti
för Brunning, men de vågade ej. Ingen ville vara
anledning till att händelsen utvecklade sig i ena
eller andra riktningen, och därför teg man, låtande
Fiskar-Olle själf få behärska situationen. Brunning
var likblek och gjorde några tafatta rörelser
för att frigöra sig, såg än på sin motståndare, än
på Anna, än på oss andra. Det tar tid att beskrifva,
men i verkligheten gingo händelserna nog
så fort. Den tystnad, som härskat en stund,
bröts plötsligt, då Olle med blicken fäst på Anna
sade:
»Från denna stund skall jag endast ha ditt
förakt, så har du sagt mig, Anna, och kanske att
jag förtjänar det; men om du tror, att jag lider
det utan att hämnas, så tar du fel! Du kan säga
din fine herre, som jag håller här, att han och
jag ska’ träffas än en gång. Då, lilla Anna, kan
du ha skäl att gråta, nu behöfver du det ej, ty
jag skänker dig honom lika grann som förut.»
Han släppte sitt tag i Brunning, och utan att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
