Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 4. Den 27 Oktober 1901 - Fiskar-Olle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
FISKAR-OLLE.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af ERLAND BRATT.
(Forts. fr. n:r 3)
Olle lutade sig mot broräcket och försjönk i
tankar. I nästa stund vände han sig om
och ropade på Anders.
»Hvad vill du?» svarade denne långt borta.
»Jag har inte tid.»
»Kom hit ett tag!»
Anders närmade sig motvilligt, och frågade,
fortfarande på afstånd, hvad Olle ville.
»Jag har beslutit mig för att segla i ditt ställe,
och du behöfver ej söka någon annan.»
»Det var ledigt», tyckte Anders och gick helt
fryntligt fram till Olle för att gifva honom nödigt
besked rörande tiden för afhämtningen.
Kom inte för sent, hade Anna bedt, och
Anders menade att vädret såg ut, som om det
droge hop sig till storm, och därför vore det kanske
bäst, att Olle ej dröjde allt för länge.
»Det är bra», svarade Olle. »Jag skall nog
sköta den saken.» Sedan Anders gått, gick Olle
ned i sin båt och började gräja med linor och nät.
Ibland lät han händerna sjunka och stirrade
orörligt framför sig. Han såg Anna och Brunning,
hur de voro lyckliga och glada, han såg i inbillningen
hur de kysstes och smektes, och han kände
en omätlig saknad vid tanken på, hvad han förlorat
i Anna. Men dessa bilder undanträngdes
snart, och helt andra känslor fingo makt med
honom.
Hvarför skulle han behöfva stryka på foten för
denne förbannade Brunning? Hade denne Brunning,
stadssnobben, år ut och år in från barndomen
älskat Anna – hade han skyddat och hjälpt
hennes far, då tiderna voro hårda och gubbens
arbetskraft var borta, hade han offrat nästan allt
hvad han ägde, för att hennes mor skulle komma
hyggligt i grafven? Nej intet, absolut intet af allt
detta hade han gjort, och ändå, ändå skulle han
uppbära lönen ...
Han greps af en bitterhet, som gränsade till
hat, och för resten: han hatade denne Brunning
nu i detta ögonblick mer än någonsin. O! att han
hade honom i sina grofva näfvar, att han finge
fråga honom, med hvad rätt han stulit Anna ...
Stulit! Ja, just stulit, ty Anna hade varit hans, och
han hade aldrig skänkt bort henne ...
Så blef det åter lugnt en stund i hans tankar,
och han började ånyo att syssla i båten.
Men ändå – han fick ingen ro. Anna och
Brunning voro tillsammans, och han skulle segla
och hemta dem.
Hvad var det han sagt till Anders? Jo, om de
ville, att han skulle dränka dem midt på Vinga
Sand, så kunde de få låna hans båt. Nog hade
han god lust att dränka Brunning, – ack! han
skulle göra det med glädje; men Anna, Anna var
med, och blotta tanken att hon för alltid skulle
vara borta, jagade en sådan ångest igenom honom,
att han såg henne ligga död, nyss uppdragen ur
vattnet, med håret klibbande vid tinningarne,
kläderna drypande, och ögonen stela, brustna.
Men om han själf låge vid hennes sida, lika
våt och lika stel, då kanske ingen skillde dem åt,
och då vore det kanske slut på alla sorger och
bekymmer! Dessa tankar kunde han inte reda,
och nya trängde sig in på honom. Hvarför hade
han åtrat sig och sagt sig vilja segla, då hans första
impuls varit att säga nej? Han försökte tyda detta
så, att det var synd om Anders, som litat på hans
hjälp. Han såg, hur vädret drog ihop sig till storm,
och han visste att färden från Vinga och hem
kunde blifva farlig och att det behöfdes en säker
seglare.
För öfrigt skulle det sett illa ut i öbornas ögon
om han visat sig ogen. Visst var det naturligt, att
han skulle segla! Men innerst i hans hjärta hvad
gällde dessa skäl mot ett annat han hade. Han
skulle få vara tillsammans med Anna, och hon
kunde icke säga, att han trugat sig på henne, utan
måste tvärt om tacka honom för att han kommit.
Klockan var två, vid femtiden skulle han segla.
De tre timmarne, som lågo däremellan, sökte han
fördrifva på allt upptänkligt sätt, men aldrig hade
tiden synts honom så lång. Hela sista timmen
använde han till att rigga sin båt, ett göra, som
annars ej drog mer än fem eller tio minuter.
Ändtligen kunde han kasta loss, och seglingen
började.
Vädret mulnade allt mer. Tidt och ofta kommo
där »kast», som tjutande drogo fram öfver vågorna.
Anna, Brunning och fyrmästaren gingo spörjande
på stranden.
»Nu borde Anders vara här», sade Anna.
»Jag bad honom ej komma för sent, och nog
begriper han sig tillräckligt på väder för att inse,
att detta ej är att leka med. Och ju längre han
dröjer, desto farligare blir det.»
»Åh, så farligt är det väl ej», förmodade
Brunning; men något motsvarande lugn stod visst ej
att se i hans anletsdrag.
»Anna har allt rätt», sedan nu fyrmästaren,
»och jag befarar, att vi få svår storm i natt. Ni
stadsbor begripa er inte på slikt. Ni krypa in i
edra stenhus och ge mest katten, om det stormar
eller ej. Men vi, som bo här ute vid hafvet, vi
känna stormen och dess föregångare, ty våra lif
stå på spel, och nästan alltid ha vi vänner eller
släktingar, som måste ta sig till land.»
»Jag ser ett segel», afbröt honom Anna. »Det
är han! Skynda dig nu, Bengt» – så var Brunnings
förnamn. – »och gör dig i ordning, ty med
denna vind ha vi honom snart här.»
Därpå gingo de alla tre in i fyrmästarens boställe.
När Anna en halftimme senare kom ut
från farstun, var hennes första utrop, då hon
igenkände seglaren:
»Det är Olle! Jag vågar inte segla med
honom!»
Hon såg ängsligt på Brunning, och denne svarade
med en blick på fyrmästaren.
Men denne tog saken från den muntra sidan
och mente, att säkrare karl än Fiskar-Olle stod ej
att få. Kanske hade Olle tyckt att Anders’ båt ej
var nog säker och därför erbjudit sig att fara själf.
»Gud gifve det vore så», yttrade Anna, liksom
för sig själf, men Brunning hörde det och frågade
henne, om de ej kunde stanna där de voro öfver
natten. Hon svarade ej härpå, utan sprang i förväg
ned till Olle, som nu lagt till och väntande
satt kvar i båten.
»Hvarför kom inte Anders?» sporde hon nästan
strängt, utan att säga ett hälsningsord.
»Goddag Anna», blef svaret.
»Goddag igen, men hvar är Anders?»
»Mor hans skickade honom till sta’n, och han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
