Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 5. Den 3 November 1901 - Fiskar-Olle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men nu kommo orden.
Han talade utan svårighet, som om hvarje ord
sedan lång tid mognat i hans medvetande, som
om de i tur och ordning blott väntade på att bli
sagda: »Nej, du fine herrskapskarl, jag stryker
inga segel på ditt kommando, och lika litet som
jag är rädd för dig själf, lika litet fruktar jag din
granna revolver. Men skjut en gång till, om du
vågar. Skjut! men räkna ut hvad som sker! Det
år hon där, som räddar lifhanken på dig, hon och
ingen annan, ty vore ej hon, skulle hvarken Gud
eller fan kunna förhindra mig att ställa dig till
räkenskap för allt ondt, du gjort mig! Men ännu
äro vi ej i land, och kanske att, min vilja förutan,
du får hvad du förtjänar. Men går du till helvete,
så säg mäster därnere, att man skickat dig dit,
emedan du med tjuflögner och knep har fördärfvat
en hederlig flHicka. Säg honom också att Fiskar-Olle,
som ägde den tös du stal, vill gärna ha rum
vid din sida för att njuta af det straff du lider.»
Hvarken Anna eller Brunning vågade afbryt i
honom, men det var underliga tankar, som rörde
sig i hennes inre. Hon började fatta djupet af
Olles känsla, och, fastän hennes själ darrade af
ångest för Brunning, så nästan möt hon af att
betrakta sin gamle barndomsvän. Han var mäktig,
där han stodi aktern; sådant var det intryck han gjorde
på henne. Båten stampade och vräkte i sjön, och
vinden slet i seglen, som om den velat rifva dem
i bitar. Olle hade gjort en liten paus vid sina
sista ord. Han fortsatte nu, men denna gång
talade han till Anna.
»Till dig», sade han, »har jag ej mycket att
säga, men ett par ord må du höra.»
»Hvarför», skrek han nästan med vild häftighet,
»glömde du mig för den där? Hvad gjorde
han för trolldomskonst för att lura dig till sig?
Hur bar han sig åt för att vända ditt hjärta från
mig, och hvad gjorde jag för att få ditt förakt?
Men du må förakta mig, Anna, ty nu kvittar det
mig lika. Jag kan nog inte förklara mig, som din
fine herre skulle kunna, men jag kan något annat,
som han inte kan. Jag kan se folk i synen utan
att skämmas, ty jag har velat ditt väl, och du hörde
nyss, hvad han sade om dig. Men min talan skall jag
icke föra längre. Det är bra, att jag träffat er
båda, och det käns godt att få ha sagt, hvad
man tänker. Nu skall jag styra skutan till land.»
Han höll hvad han lofvade, och efter en stund
låg båten vid Domsö brygga. Sedan Olle slutat
tala, hade ingen sagt ett ord. Då Anna och
Brunning kommit i land, ville den senare fortsätta
uppåt ön, men hon bad honom gå ensam. Hon
skulle strax komma efter.
Sedan Brunning gått, vände hon sig till Olle,
som fortfarande höll på att ordna i sin båt. Han
öste den.
»Tack, Olle, för att du kom», sade hon helt
skyggt.
»Ingenting att tacka för», ljöd det snäft till
svar. »Skynda dig hem till din herre. Han kanske
förkyler sig, om han ej strax får på sig ett par
torra strumpor.»
Han skrattade rått och fortsatte att ösa.
»Olle», började Anna vekt, »jag tror, att
jag gjort dig orätt, och jag ber dig att förlåta mig.
Döm mig inte så strängt, ty ingen råder öfver
sitt hjärta.» Olle såg upp.
Hon fortsatte: »Minns du en gång, då vi
voro mycket små? Du skulle bära mig öfver
sundet därborta», och hon pekade åt andra sidan
ön. »Just när du kom på det djupaste stället, så
slant du, och jag föll i vattnet. Var inte rädd,
Anna, skrek du, jag håller dig fast!»
»Hvarför berättar du detta», frågade Olle,
som det tycktes likgiltigt.
»Jo», svarade Anna, »ty när vi seglade därute,
så kom jag att tänka därpå. Jag var inte rädd,
ty jag visste, att du skulle rädda oss.»
»Det lät just inte så», invände han kort.
»Nej, det kan ju hända, men det var så i alla
fall.»
Hon hade satt sig på kanten af bron och talade
så hjärtligt.
»Olle, kan det inte bli som förr? Kunna vi
inte vara vänner, som förr i världen?»
»Och han?» svarade Olle blott.
Anna teg, och en rysning genomilade henne.
Kanske kom det af kölden och de kalla, våta
kläderna.
»Du vill det skall vara som förr», vidtog Olle,
då Anna fortfarande teg. »Förr höll jag dig kär
– åh ja, du visste det nog, och du vet det än!
Men ser du, jag löper ej med limstången för den
harkranken! Tag honom du, och jag säger som
han: slit honom med hälsan! Ack, hvad jag varit
dum i mina dar, jag skulle gjort som andra pojkar:
löpt från den ena till den andra. Och hvad gjorde
jag i stället? Ja, det kanske du kan tala om för
honom en vacker kväll. Men mor din, som ligger
i grafven, och far din, som är på väg dit, borde
ock få tala, men deras historia om mig vore nog
ej behaglig att höra. Nej, Anna, det kan aldrig
bli som förr. Det är bra som det är, och jag
känner ingen saknad.»
Och därmed hade Olle sagt sitt lifs största lögn.
Anna hade åhört honom med nedsänkt hufvud.
Hon darrade i hela kroppen, och äfven rösten
skalf då hon sade:
»Så har du väl rätt.»
Hon reste sig upp och fortsatte:
»Blott en sak vill jag be dig glömma, och
det är de föraktliga ord, jag sade dig den kväll i
somras, då du ville slå Brunning. De orden tar
jag tillbaka och nu: adjö, Olle.»
Hon gick fort därifrån, utan att afvakta hans
svar; men folk, som hade mött henne, påstod att
hon grät.
När Olle vardt ensam, fortsatte han ösningen
af båten. Sedan detta var färdigt, satte han sig
att fundera. Hvad han tänkte, har aldrig blifvit
utredt; man vet endast, att han ännu samma kväll
kastade loss och trots oväder och storm med
fulla segel styrde ut på Vinga Sand – – – –.
Hans båt hittades landdrifven vid Böttö fyr,
men hvar hans egen stackars kropp fick ro, därom
har hafvet aldrig lämnat upplysning.
Det är ej mycket att tillägga för att fullständiga
denna berättelse. Många år ha förflutit, sedan
det skedde, som jag nu återgifvit.
Ute på Domsö bor Anna än, men det är ej
längre den fagra, ojämförliga Anna. Det är en
pröfvad och nedböjd kvinna. Man påstår, att hon
är smått tokig. Jag vet ej hur det förhåller sig
därmed, men jag vet, att man sett henne mången
kväll längst ut i hafsbrynet ströfva af och an på
stranden, liksom trodde hon, att hafvet skulle återge
henne något som hon förlorat. Brunning har försvunnit
från skådebanan. Sedan Olle förolyckats,
vågade han ej uppehålla sig på ön, utan lämnade
densamma lika fegt och tyst, som han förut öppet
och skroderande tillnarrat sig Annas kärlek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
